Mitt liv här och nu...

Bara någon halvtimme efter att dottern kommer hem börjar gnisslet. Kompisen hon lekt de senaste dagarna med har inte kommit hem ännu "Äuhhhh!....vad ska jag dååå göra!?!? " gnällskriker hon. Jag försöker få henne att förstå att hon väl får hitta på något annat en liten stund. "Det är inget kul!!! äuhh!!". Jag säger då att det kanske bara handlar om en liten stund innan kompisen kommer hem igen. "Nähä det gör det inte!!! Äuhhh!" Pust..

Sedan är det spring efter honung, efter miniyoghurt bägare som jag slutligen gett efter för och köpt, och tjat efter glass. Hon har ett fasansfullt sötsug ständigt. Både jag och pappan har länge kämpat med att försöka minska det där sötsuget hos henne men det verkar omöjligt. Jag säger att hon får vänta med att ta glass tills sonen kommit hem också så de får ta bägge samtidigt. "Jamen då tar han den här chokladglassen som jag vill ha!! Ähuu!!" Nej men det kanske han inte gör försöker jag förklara.

När sonen väl kommit hem slänger sig dottern på frysen och nappar omedelbart åt sig chokladglassen och säger åt brodern att han också får ta en glass för det har jag lovat. Han ser ointresserad ut och säger att han inte känner för det just då. Dottern äter iallafall förnöjt medan sonen pysslar med annat, men strax efter hör jag henne gnälla om att den där chokladglassen var ju inget rolig och säger att hon kan väl ta hans glass eftersom han ju inte ville ha sin. Nej säger jag, han kanske vill ha en sedan och det räcker för dig med en. Hon ger efter. För en gångs skull inte något gnäll om det...puh.

En stund senare släntrar sonen fram till frysen och tar en glass. "Ooohhh utropar han. Det är cola isglass!!! och lyser med hela ansiktet. (Glasslådan är en blandning av isglassar och vanliga glassar i olika smaker och det är lite lotteri över vad man får.)  Han går förstås omedelbart över till systern för att visa sitt förvärv. Onej tänker jag nu blir det väl ett sjuhelsikes gnäll över det. Dels för att hon hunnit äta upp sin glass och därmed säkert blir jätteavundsjuk för att han nu äter sin, och dels över det han fått en smak som verkar mer god än den hon åt. Japp mycket riktigt hör jag hur hon nästan omedelbart därefter är framme vid frysboxen och letar. Jag kastar mig ut dit och säger att hon ju redan fått en så nu blir det inte en till. "Jamen han fick ju en cooola glass!!! Jag vill också ha!! Min var ju inte god Uähhh!!!  " Återigen ett samtal om att så kan det bli, och en annan gång får hon väl sikta in sig på att försöka hitta en colaisglass då. Gnällande går hon iväg.

Så här är det ständigt med dottern nu för tiden. Gnäll, gnäll, gnäll och för minsta lilla grej är det som att hela himlen ramlat ner och livet är ju såååå besvärligt!

Öronen håller på att ramla av snart. Hoppas innerligt den här gnällperioden inte blir alltför lång...puh. 

Veckorna som gått sedan förra inlägget skulle kanske kunna sammanfattas till en tid av mycket känslor av olika slag. Årsdagen sedan jag och exet flyttade isär har gått förbi. Tänka sig! Detta känns bara skönt att tänka på. Förvisso var det inte en positiv tid just de veckorna när han höll på att flytta sitt pick och pack pga att han betedde sig rätt illa just då. Gissningen som människor jag pratade med vid denna tid hade var att det berodde på att han förmodligen försökte ge igen lite. Att det var pga stukad självkänsla. Själv vet jag inte vad jag ska gissa. Jag tycker det är märkligt att ge igen när den andra parten bara gett upp för att man inte kunnat leva vidare med de problem som funnits. Hade haft förståelse för vilja att ge igen ifall jag gått iväg och varit otrogen, valt någon annan eller bara gjort slut på ett förhållande som känts jättebra. Men på det sättet var det ju inte. Vi hade problem helt enkelt som vi bägge mådde dåligt av. Vissa var mer problem för min del än för hans. Exempelvis hans beteende mot barnen som inte kändes bra för mig. Men det diskuterades massor, och han kände mycket väl till vilket stort problem det var för mig. Likadant fanns det ett dåligt val han gjorde i slutet av förhållandet som blev själva droppen som fick bägaren att rinna över. Det valet får helt enkelt stå för honom. Det var ett sådant typ av beteende som jag helt enkelt inte kände/känner acceptabelt av den person jag älskar och lever med. Alla har vi våra gränser för vad vi finner acceptabelt. Alla lär vi andra hur vi vill bli behandlade, och det där var inte något jag fann mig i, och sårade mig enormt mycket. Hur som haver. Jag ångrar mig inte ett uns att jag gjorde det valet. Jag borde gjort det mycket tidigare.

Utöver den positiva känslan av att ett år redan gått och att jag mår väldigt bra på just den fronten, så har dessutom exet rest iväg på en längre affärsresa. Såååå skönt! Varför då kanske man undrar. Jo därför att jag helt enkelt har rätt svårt för att orka med honom just nu. Han ringer titt som tätt, och vill träffa oss (mig och ibland barnen) rätt ofta, och jag har helt enkelt bara så svårt att stå ut. Jag vill gärna ha kontakt fortfarande. Men inte alls i närheten av så mycket som han vill ha. Jag ringer aldrig numera. Hinner ju aldrig någonsin uppstå ett sådant behov från min sida. Skulle minst sagt behöva vara ifrån honom på alla sätt och vis i åtminstone några veckor innan det finns en chans att ett behov skulle uppstå hos mig att vilja prata en stund med honom. Och så lång tid dröjer det aldrig. Vi är helt enkelt på så olika nivåer där jag lämnat allt det där bakom mig i mycket högre grad än han. Mitt behov av honom är helt enkelt väldigt litet, och jag kan aldrig känna igen mig det minsta när han uttrycker att han saknat mig, eller tycker det är roligt att prata. Det känns liksom bara påfrestande just nu. Så jag är lycklig över att han är iväg. Han kunde jättegärna få vara borta flera månader i sträck.  Men nog om det nu. Känns ju lite taskigt att säga allt det där. Men jag kan inte hjälpa att vi har så olika känslor för varann.  
Nog om det.

Det jobbiga som varit under perioden är en hemsk ångest och vånda över att jag inte hittar jobb. Har varit många sömnlösa nätter, trots att jag är en sådan människa som ytterst sällan får problem med sömnen som följd av mitt mående. Så det har varit en väldigt jobbig tid på det området. Mycket tårar och oro. Har inte ens orkat skriva om det. Tillslut fick jag lite panik över mitt mående och har försökt ta ett krafttag för att inte dras ner i depression. Måste bygga upp ett nytt hopp och tro om att lyckas hitta något jobb. Måste bygga upp mig själv så jag kan och vågar tro på mig själv, annars blir det nog kört. Så jag tröskar nu en massa psykologiska böcker och har börjat med självhypnos av olika slag. Måste svänga runt den onda cirkeln så den byts till en god cirkel igen, och det känns väl som att jag åtminstone vänt den onda trenden jag påbörjat.

Och just det. En sak till som definitivt var utmärkande för denna perod och som inte får glömmas. Det har varit en period med sjukt mycket snö och skottande, och ny snö och skottande, och värk i rygg och armar, ny snö och skottande och så vidare. Och nu kan jag verkligen säga att jag för ett bra tag sedan kom till den punkten att jag faktiskt önskar bort snön. Fram för våren!!!  Jag orkar snart inte mer snö. Puh!!!

Tanken var att börja nya året med att blogga lite oftare. Jag gick in skrev ett inlägg, publicerade. Såg bra ut. Skrev ett inlägg till (del 2), publicerade. Såg också bra ut. Skrev sedan ett tredje inlägg (kors i taket), och publicerade. Såg bra ut. Men. Plötsligt lade jag märke till det. De två tidigare inläggen var borta. HJÄLP!!! Förstod först ingenting, men sedan trillade kronan ner. Jag hade skrivit över första inlägget med andra inlägget, osv med det tredje. Gick inte att backa eller göra någonting. Texten var LOST! =(( Och där hade jag säkert kastat ut några timmar på dessa inlägg. Åh vad jag hatar när jag skrivit långa texter och de sedan försvinner. =( 

Tänkte jag skulle skriva om inläggen senare när jag fick tid. Men orken har fattats sedan dess. Orkar bara inte försöka dra mig till minnes vad jag skrev. Så nu struntar jag i det och skriver vidiare istället. Suck. Det får bli min läxa av det hela.

Den sista månaden, ja ända sedan innan jul, kan jag kortfattat beskriva som en tid fylld av sjukdom och ohälsa.  Drog på mig en influensa veckan innan jul. Och om det är den som sedan fortsatt att inte vilja ge sig, eller om det är nya förkylningar som tagit över direkt efter, kan jag inte svara på. Men under januari blev jag så vansinnigt trött på att vara sjuk så jag gjorde allt som stod i min makt att bli frisk. Hävde därför i mig frukt och grönsaker, samt vitamin/mineral +  omega tabletter varje dag. Det gjorde slutligen susen. Efter ett par veckor av den varan så började jag äntligen friskna till. Men sedan hann jag bara njuta av detta cirka en vecka så var det kört igen. Dottern kom hem med vinterkräksjukan, och dagen efter var det min tur. SUCKA!!!  Men nu är jag påväg tillbaks igen. Några dagar hemma bara så jag inte smittar ner alla andra så är jag fit for fight igen och kan förhoppningsvis återgå till att börja träna lite försiktigt igen. 1,5 månads bortavaro. Aldrig hade jag väl kunnat tro att det skulle dröja så länge innan jag skulle komma tillbaks igen.

Frånsett ohälsan så har tiden också varit fyllt av firanden och bjudningar. Inte så bra kombo med ohälsa, men vad gör man. Inte så lätt att flytta på födelsedagar eller jul. Totalt har jag haft 4 bjudningar/firanden under sista månaden. Det har varit lite slitigt, och alldeles för mycket tårta. Vilket för mig över till nästa sak som är på gång.. jag måste gå ner i vikt. Vantrivs något bedrövligt just nu med min kropp. Dessvärre passar det inget vidare att banta just nu då jag vet med mig att jag kommer åka på två födelsedagsfiranden närmsta månaden. Det är inget kul att åka någonstans och behöva tacka nej till tårtor och annat. Och inte heller gillar jag att fuska ifall jag väl skulle börja banta. Då kör jag strikt. Nu hoppas jag förvisso att inte behöva banta för det är så outhärdligt. Istället hoppas på att bara ett litet omlägg med maten ska kunna ge tillräckligt stor vinst. Men det återstår att ge. Ska testa närmsta månaden, och kommer jag ingen vart så återstår bantning.

Det var lite från mig från det nya året.

Så var det slutet av året och frågan är vad som hänt med skrivandet. När jag trodde jag skulle lägga ner som mest tid här,  så lade jag ner som minst. Märkligt hur det kan bli ibland. Kanske är det för att jag inte känt att jag haft så mycket att berätta. Eller kanske för att jag mått bra på sistone. Jag är nog lite av den typen som skriver när jag har mycket funderingar och/eller mår lite halvtaskigt. Då måste jag älta och fundera och få ur mig saker ur systemet. Men när jag mår bra...ja då är det nog vanligt att jag inte har så stort behov av att skriva. Jaha...då borde väl allt vara frid och fröjd. Jag skriver när behovet finns, och struntar i det när behovet inte finns. Visst...till viss del är det väl rätt så. Samtidigt känns det så tråkigt när den ena veckan efter den andra lyser tomma härinne. För den största anledningen till att jag skriver är ju för att jag vill kunna ha det här lite som en minnesbank. Se vad jag gjort, tänkt och känt under olika tider. Det svåra är förvisso att jag inte vill skriva vad som helst här. Och vetskapen att andra kan läsa det jag skriver, gör att jag alltid känner mig lite begränsad. Då vill jag inte vara för självutlämnande, och framförallt inte för utlämnande om andra.  

Nåja. Får se om det nya året visar några förbättringar kring skrivandet. Jag hoppas det.

En supersnabb överblick av året då. Det jag från året kommer minnas allra tydligast är min separation från mitt ex. Det är däremot inte några negativa känslor inblandade i det minnet. Tvärtom så är det enbart en lättnad. Det här är nämligen året då jag har mått bättre än på länge. Jag känner mig fri på ett underbart sätt. Fri att göra det jag själv vill utan att behöva kompromissa mig tokig. Jag känner att jag kan göra det JAG vill under den fria tid jag har. Jag behöver inte bry mig om någon killes behov eller önskemål. Jag slipper problemen med att ständigt vilja olika. Jag slipper alla gånger då jag fått förklara mig galen på vad jag menade. Alla dessa kommunikationsproblem. Jag slipper också ha en man som ständigt skällde på mina barn. Ja.... det är nog det allra tydligaste minnet jag hade från vårt förhållande andra året. Ett evigt skällande, domderande och besservissande. Syret höll på att ta slut här hemma och det är som att ett fönster öppnat upp och ny frisk luft virvlat in sedan han försvann ut. Tydligaste känslostämningen sedan vi gick isär är därför - LÄTTNAD!

Obs! Vill bara tillägga att självfallet var det inte enbart en lättnad från början till slut. Självfallet gick jag igenom en period då jag mådde dåligt och var ledsen över att förhållandet blivit som det blivit. Men allt det där hann jag gå igenom från det att jag hade bestämt mig och berättade om mitt beslut, till det att vi separerade. Det tog trots allt flera månader innan han fick tillgång till sitt nya hem. Så vid det laget var det en ren lättnad med separationen. För då hade det blivit så enormt jobbigt och påfrestande att bo tillsammans. Mer än säkert 10ggr värre än normalt. Och perioden därefter, hela året, har det bara känts såååå skönt att vara fri igen. Inte för att träffa någon ny. Är inte det minsta intresserad faktiskt. Utan fri från allt som kommer med ett förhållande. Framförallt förstås vårat förhållande och de problem som vi hade.

Nåväl....detta blev ju väldigt långrandigt. Nu lämnar jag det där och övergår till vad jag mer minns som allra mest från året. Jo frånsett mitt bättre mående pga min nyvunna frihet så är det sorgliga minnet från året - Michael Jacksons död. Jag har inte skrivit om det tidigare, men det var en stor chock för mig. Han har varit en idol till mig ändå från att jag var liten. Hade mitt flickrum därhemma tapetserat med Michael Jackson bilder. Inga andra...utan bara Michael Jackson. Jag har varit och sett MJ en gång också, i Göteborg 1988 tror jag det var. Det gjorde mig så otroligt ledsen att höra om hans död, och det smärtar mig ännu. Tänker på det i stort sett varje dag fortfarande, och det är fortfarande så svårt att greppa att han är borta nu.

Det var iallafall året 2009. Undrar vad 2010 kommer föra med sig.

Har visst inte blivit något inlägg på ett tag. Och jag som trodde att jag skulle skriva så mycket efter att jag blivit arbetslös. Oj så mycket jag tror jämt ;).

Vad har jag gjort under tiden då. Den där tiden som bara swichat förbi. Hm. Fåse. De första dagarna satt jag i några samtal med arbetsförmedlingen som inte hade öppet i min ort just den dag jag blev arbetslös. Så det tog några samtal och ett bra tag i köer innan jag äntligen kom rätt och kunde "anmäla" mig. Dagen efter blev det sedan ett möte irl med samma plats och lika lång kötid där. Sucka. Som om man inte har ett jota att göra mer att göra än att sitta och vänta, när man är arbetslös. Ska tänka på att ta med en bok eller något handarbete nästa gång. För hur roligt är det på en skala att sitta där i sofffan och glo på varann. Dessutom har de tydligen slutat med alla vanliga tidningar där, så nu fanns det bara arbetsförmedlingens egna broshyrer att läsa. Så de gick jag igenom. Några gånger. Tror inte jag behöver det ännu fler gånger.

Sedan då. Ja sedan körde jag fullt ös med att städa upp härhemma de där första dagarna. Och tvätta ett bra antal tvättar. Kändes skönt att sedan starta helgen i ett någorlunda rent hem. Helgens planer blev sedan förstörda. Hade sedan ett bra antal veckor tillbaks planerat att åka till ett äventyrsbad här i närheten med barnen. Åh så jag längtade. Men så vaknade jag av att dottern fått magsjuka på lördagmorgonen. Det kändes lite lagom roligt. Ännu mindre för henne förstås. Så det blev att stanna hemma och inne resten av helgen. Och tappade all den där farten jag kommit upp i. Gjorde nog inte så mycket mer än att sticka på en raggsocka som jag börjat på. Och vara med barnen. Men det är ju iof ändå bra. För det är ju sådan tid jag saknat så mycket. 

I veckan sedan fixade jag iordning ett pluggschema. Jag ska ju repetera in en massa jag pluggat på högskolan, eftersom det är den kunskapen jag söker arbete på. Ja och så har jag förstås meriterna från det arbete jag nyss hade inom det området. Men området är så brett så det är massvis jag inte arbetat med som jag enligt mitt cv säger mig ha kunskaper om. För det har jag ju så länge jag håller kunskaperna a-jour vill säga. Vilket jag ju inte gör om jag inte hinner repetera in eller använda det imellanåt. Så därmed har jag nu upprättat ett pluggschema. Gjorde två förslag. Enligt dom borde jag ha hunnit repetera klart till mitten eller slutet av november. Och då pluggar jag ändå varje dag utan varannan helg då jag har barnen. 

Nu har jag alltså kommit igång med det där. Pluggandet. Men har lika snabbt insett att jag gjort det igen. Vadå. Jo varit alltför optimistisk. Håller på att köra slut på mig själv innan jag knappt hunnit börja. Igår resulterade pluggandet i världens huvudvärk. Insåg att jag förmodligen satt och spände mig en massa. I med ett antal tabletter och lyckades sedan få bukt på den. Men i morse när jag vaknade kände jag samma huvudvärk igen. Och stressen. Insåg att jag enligt schemat alltså behövde starta pluggandet klockan 9 i imorse och sedan plugga nonstop fram tills jag ska köra barnen till sin simning för att hinna plugga de timmar jag beräknat idag. Då är det ändå inte inräknat att duscha och göra iordning mig.

Skit också! Samma visa igen alltså. Jag är proffs på att köra slut på mig själv. Jag är proffs på att kräva för mycket av mig själv. På att köra mig själv i väggen. Ska jag nu behöva göra ett nytt förslag, som jag inte kommer hinna klart med repetionen förren i december eller januari på  =/. Att det ska ta så sablans lång tid!  Jag körde ju ändå i 150 knyck igår. Men det är så mycket jag ska gå igenom. Och det tar så vansinnigt mycket tid!

Blir lite less. Hade inte direkt tänkt mig den lediga tiden såhär. Stressandes. Och med ständig huvudvärk. Vet att huvudvärken kommer fortsätta såhär om jag fortsätta på samma sätt, för sådana spännnings/stress-problem har jag dragits med i åratal. Det kommer som ett brev på posten. Men samtidigt är det så viktigt att jag lyckas repetera in det där. Jag som dessutom längtar efter att lära in lite nya saker också. Så hur ska jag få ihop allting. 

Antar att det inte finns något annat alternativ än att lägga om det där schemat. Ett långsammare. Kanske bättre att ta sig i hamn sent, än inte alls. Hm. Största rädslan är bara ifall jag blir satt på något test för ett arbete långt innan dess. Men jag får väl ta den risken antar jag. Vad har jag för val annars.

Sitter på jobbet och försöker arbeta. Arbetar en liten stund. Tittar på klockan. Suckar. Arbetar en stund till. Tittar på klockan igen. Längtar till lunchen, sedan till fikat, sedan till att sluta. Och sedan till att komma hem. Såhär har det varit på sistone. Mitt engagemang är långt borta någonstans. Svårt att fånga för en längre stund. Längtar så till sen, till arbetslösheten, men fruktar och våndas inför det samtidigt. Så dubbla känslor. Lika dubbla som med exet. Han ringde igår när jag satt i bilen och körde hem från jobbet. Frågade om jag kunde hämta honom vid bilverkstan där han precis lämnat sin bil.  Visst det kunde jag. Åkte dit och sedan till honom efter en snabb visit på en liten udda möbelaffär dit han inte haft något emot att åka förbi. Framme vid honom blev vi som vanligt ståendes. 10 minuter... 20 minuter... 30 minuter. Tiden tickade på. Det tog över en timme innan han klev ur bilen och jag kunde åka hem. Hade vi mycket att prata om? Nej. Tvärtom. Jag känner sällan att jag har vidare mycket som jag vill prata med just honom om. Många ämnen blir bara fel att prata med honom om. Och även han brukar sällan ha så värst mycket att prata om. Ändå sitter han där och verkar inte ha någon större intention till att vilja kliva ur bilen. Så vi sitter där i stundvis tystnad, och stundvis småprat om något ingen av oss egentligen kanske är vidare intresserade av att prata om, alternativt bara en av oss. Jag önskar att han klev ur så jag kunde få åka hem. Sitter och känner hur hungrig och trött jag är, och längtar hem efter mat och vila. Men han sitter där han sitter, och gör inte minsta ansats till att gå ur.

Det här är något som jag de senaste månaderna fått närmast olidigt svårt att stå ut med. För det här var ingen ovanlig situation, utan sådär är det alltid med honom. Oavsett om vi pratat i telefon eller träffas. Det har gått så långt så jag börjat få smått ångest inför tillfällen då jag vet att jag kan hamna där, väntandes på honom. Det är inga som helst problem de gånger då jag är den som ska gå. Då är det rätt snabbt avklarat. Lite småprat några minuter, sedan säger jag hej då och vi hörs och går. Detta i motsats då han är hemma hos mig och då jag blir ståendes i timmar vid dörren innan han går. Detta trots att jag tillslut har fått börjat trycka på och sagt att jag måste gå och lägga mig, medan jag samtidigt gäspat återupprepade gånger och slutligen satt mig på golvet. Ja exakt det här scenariot har det varit ett antal gånger nu. Ändå åker han inte!! Vad ska krävas egentligen. Att sparka ut honom?  När jag står där och gäspar och gäspar och flertalet gånger säger att jag verkligen måste gå och lägga mig, med alltmer skärpa i rösten för varje gång, men han ändå bara står kvar där som fastlimmad i golvet. Jag tycker det är sanslöst jobbigt och får närmast ångest inför gånger då jag kan råka hamna där. Blev orolig för det i lördags. Han hade varit över på dagen för att ge min son ett försenat paket eftersom han fyllt år, och sedan lånat min dotter under några timmar. (Ja han har ju levt tillsammans med barnen och finner därför att det betyder en del för honom att få fortsätta ha lite kontakt med dom imellanåt). Inför att han sedan skulle återkomma med dottern på kvällen, så stod jag och våndades över just det där och hade fler orosmoment. Jag stod och lagade potatisgratäng med pepparbiffar, och blev så fasligt sugen på att ta lite starkcider i ett glas att smutta på under tiden. Det gör ju matlagandet så mycket trevligare ;). Men så slog det mig plötsligt att ifall jag drack så skulle säkert han också vilja ha, och ifall han drack så skulle han ju bli tvungen att sova över eftersom vi inte bor i samma stad. Och det ville jag verkligen inte. Inte heller visste jag hur jag skulle göra med maten. Skulle jag bjuda in honom på det eller bara helt kyligt strunta i det. Om jag vetat att han bara hade kunnat kommit in och ätit med oss andra, och åkt hem strax efter det, utan att behöva stå ut med hans superlånga avsked vid dörren, och kämpande mot att somna ståendes, ja då hade det aldrig varit något problem. Då hade jag nog inte ägnat det där en tanke utan helt självklart frågat in honom. Men eftersom han är som han är, så fick jag ångest bara av att tänka på att behöva bli ståendes där på kvällen.

Turligt nog stannade han inte. Puh. Han stod där vid dörren nån timme, och tittade på medan jag lagade mat och dottern satt vid köksbordet och donade med något. Blev nästan full i skratt då dottern frågade varför han stod där och hängde för. *fniss* Ibland är det nästan skönt med barns rättframhet, för de säger ibland de där sakerna som man själv skulle vilja fråga eller säga. Jag frågade till och med in honom, även om jag kan erkänna att jag inte gjorde det förren efter ett bra tag. Kände så dubbla känslor kring att fråga. Vill ju vara trevlig, och har ju inget generellt emot att han skulle stanna på mat. Men jag orkar bara inte med när han ska hänga sig kvar så fasligt länge sen. Det blir så väääldigt jobbigt. Jag får ju nästan planera in att säga hej då till honom minst någon timme innan jag egentligen behöver sova.

Nä jag känner att jag snart inte kan hantera det där längre. Jag får nervbryt av att bara vänta på att han äntligen ska åka, lägga på luren, kliva ur bilen eller vad det gäller. Måste verkligen hitta något sätt .