Försöker ta mig samman
Det blir att ta ett steg i taget. Nu gör jag det här....och sedan det här. Allt för att komma framåt, för att inte tänka för mycket.
hej på dig!
Jag vet exat hur du mår!
Men du måste ta dig samman och prata med honom ,jag vet det är svårt!
Men det känns så mycket bättre sen , jag lovar jag har varit där, han kanske tänkar lika mycket som dig, och undrar varför du är "annorlúnda" ? skulle han absolutt inte vara intr längre så skulle han inte ringa heller? eller hur?
Sen ang oppfostran så är det svårt? mina barn o dina barn , det blir tufft men man lär sig med tiden! Min PV bor ju med mig och min dotter på halvtid, hans son bara varannan helg!
Så det innebär bara myspys varannan helg , han behöver aldrig ta tjafs o liknande vardags tjafs , läögg tider mat o dator tider! hans son brukar kalla det SPA att komma till oss!
Mens dom veckorna, vi har min dotter så är det mycket tjafs, om mat, data, läxer osv osv
!
och i början var det asjobbigt jag ville PV skulle säga till inte bara sitta där o jag fick ta allt! Sen när jag prata med han och han började säga ifrån (lite) då blev jag sur får det , får det kändes ondt ,kan inte förklara känslan , det var iaf jobbigt, Precis som om han hackade på henne!
Men det gjorde han ju inte , så jag har ( efter lång tid) vant mig , och lärt leva med det får han är absolut inte
dum, det är bara att jag blev lessen i magen när han sa nått , precis som att jag ville skydda dottern,men
Och hon reagerar inte på att ha sa till det var bara jag,men jag sa aldrig nått under diskusjonerna med dottern, jag låtsas vara enig,! fan va jag är dårlig på att förklara o skriva hahaha,!
Men det jag vill säga är att man går i forsvar för sina barn oavsett, men om det nu hadde
varit pappa,n (om man leker med tanken) då skulle vi nog inte reagerat på samma sett eller hur?
'*kram på dig*
Hej!
Just nu avvaktar jag, du kan se i mitt senaste inlägg varför: http://thoughtsandfeelings.blogg.se/1201165503_frbttrat_mende.html
När det gäller uppfostran så förstår jag helt och hållet hur du menar. Och du har rätt i att det är lätt att reagera hårdare på när någon som inte är barnens förälder skäller på dom. Men av just den anledningen är jag extra noga för att inte dömma honom hårdare än jag dömmer mig och pappan, och har därför istället kommit att acceptera långt mer av honom än jag gör av oss föräldrar. Jag har även tyvärr hållit tyst rätt länge och inte sagt ifrån när jag tycker något gått alldeles för långt utan istället gått runt med en knut i magen. Men de senaste månaderna har jag vid några tillfällen ändå börjat säga ifrån, vilket föranlett att han blivit lessen. Felet jag gjorde var att inte säga ifrån tidigare, vilket troligtvis invaggade honom i en felaktig bild av att jag var nöjd med det sätt han hade mot barnen. Nu känner jag att jag behöver rätta till det här, innan vi eventuellt kommer att bo tillsammans.
Men tack ändå för din input. =) Du har ju verkligen erfarenhet själv också ifrån hur det är i en "nyfamilj", så jag är jättetacksam att få höra synpunkter.
