Mitt liv här och nu...

Det blev närgånget. Vi stod där i hallen och hans kram verkade aldrig vilja ta slut. Mitt slappa gensvar verkade inte påverka hans försök till initimitet. Kramen fortsatte, kyssarna i nacke och hals likaså. Mitt huvud vändes bort när han försökte närma sig, men ändå försökte han igen och igen. Gång på gång försökte jag avsluta kramen med att dra oss ifrån varann, men omedelbart drog han oss nära igen. Hans andhämtning blev allt hetare och beröringen hårdare och ivrigare. Hans händer drogs över min rygg och mage. Troligtvis trodde han att han kunde väcka någon eld mig, men allt förblev stilla. Mina känslor svala. Mina andetag lugna och jämna. Vi är vänner och ex, och önskar så stanna. Känslor räcker inte längre, och viljan död sedan länge. Tiden som gått sedan singelskapets början har bara upplevts som en befrielse. All tvekan som fanns innan och efter beslutet har försvunnit. Det var rätt beslut. Vi passar inte varann. Vi är för olika, och mår bäst isär. Så ser det iallafall ut från min sida. Vad han vill och känner vet jag däremot inte. Saknar han bara gamla tider, vill han få en ny chans, vill han bli älskare, eller är det helt enkelt bara en stundens ingivelse? Jag vet inte. Har inte frågat. Har inte heller sagt var jag själv står, men tycker det framkommer tydligt från mitt kroppsspråk. Jag försöker inte göra några närmanden. Jag håller mig sval. Undviker nogrannt hans läppar, och närmanden till sex. Tar bort händer från intima ställen. Men jag är tyst. Viskar som högst bara ett nej, eller att jag inte vill. Klarar inte riktigt av att säga tydligt vad jag känner i ord, och han har ju inte frågat. Tycker det måste framgå. Vi är ju inte tilsammans längre. Har ju inte varit på ett halvår. Varför läser han inte av mina reaktioner till hans närmanden bättre då. Allt står ju skrivet där. Det är över mellan oss. Jag försökte få det att fungera....då. Jag skrev brev till honom och försökte få till en diskussion på hur vi skulle kunna lösa våra problem, men det gav likgiltiga och griniga svar. Han var inte intresserad av att göra någon insats. Han var inte intresserad av att hitta lösningar. Han var inte intresserad av att höra mina ord. Han var inte intresserad av att ta in vad jag kände, eller hur något upplevdes för mig. Han tog varken mig eller mina käsnlor på allvar, eller struntade i det. Nu när det sedan länge är över säger han däremot att han velat gjort något åt våra problem. Lagom att vakna när dagen gått förbi.

Varför återupprepar sig jämt denna historia för mig. Varför blir det jämt så. Varför förstår inte ens partner, att man menar allvar när man säger att något är viktigt. Varför krävs ett avslut för att få någon att vakna. Varför vaknar de aldrig förren det är försent. När dagen gått förbi. 

                                     

Idag har det varit en pärs. Var iväg till macken för att fylla luft i däcken. Och även om jag alltid brukar byta mina däck själv, så har jag på något sätt alltid lyckats undkommit att behöva fylla på luft. Det har alltid någon kille fixat åt mig. Men nu var jag själv och skulle ro det där i land. Och jisses vad många turer det var i det. Först var jag tvungen att fråga en kille i macken hur mycket luft som ska vara i mina däck, för det gick inte att hitta i min servicebok trots att jag i princip bläddrade igenom varenda sida. När jag sedan kom ut till luftslangen med mätaren i handen kunde jag först inte fatta hur jag skulle få dit den. Jag tryckte dit...men den lossnade. Tryckte igen....men den lossnade igen. Tillslut lyckades det. Det handlade tydligen om att man måste dänga dit den lite hårdare än jag gjorde. Jaha. Då kom nästa steg att dra ut slangen ur den där rundeln som den var upphängd på. Men någon smarting hade ju fått slangen att fastna på fel sätt, så då fick jag ställa mig att fixa till det där också. Pust. Tilllslut kunde jag då äntligen dra ut slangen, men vad händer, jo slangen rycks snabbt tillbaks igen. Jag drar ut igen, och lika fort vill den tillbaks igen. What the hell.....hur ska det här gå till??! Ser för min inre syn hur jag får stå och mothålla den där när jag ska pressa i luft i däcken för att den inte vipps ska flyga tillbaks igen. Det kan bara inte vara meningen! Så mycket insåg jag. Efter lite prövande insåg jag hur det funkade. Man drar ut en ganska rejäl bit, och då finns det tydligen olika lägen där slangen fastnar. Puh. Skönt att det även fanns en lösning där. Började ju bli en aningens nervös över hur jag skulle lösa det där utan att behöva skämmas ihjäl mig.

Då hade jag äntligen kommit till att fylla i luften. Men hur funkade då den där mätaren. Hm. Det stod noll när jag tryckte dit den. Hm. Märkligt. Inte kan det ju ha varit totalt slut med luft. Och mackkillen hade sagt att det skulle vara mellan 220-230.  Började iallafall trycka i luft. Och lte mer luft. Och lite mer luft. Och det var då katten vad den där mätaren rör sig långsamt uppåt. Är det verkligen meningen att det ska stå 220 där??!!  Kändes lite konstigt. Men det borde ju det. Vart skulle det annars stå liksom. Så jag fortsatte. Lite mer luft, och lite mer luft, och........*pang*-. Nä skämtar bara. Men tillsut tänkte jag ändå att det kanske vore bäst att gå in och fråga den där mackkillen igen. För däcket såg ju normalt ut, och ändå stod det under 100 på de där röda sifforrna. Så jag gick in, och killen var snäll och följde med. "Nämen gud....du har ju fyllt i 5 liter ju!!!" säger han då. Eh.....jaha. Vart står det, frågade jag väldigt förvånat och försynt och kände mig som en jubelidiot. Förvisso hade jag sett de där svarta sifforna på höger sida. Men de verkade liksom mindre intressanta än de röda. För de svarta stod ju bara en 0, en 1:a, en 2:a osv på. Och jag skulle ju ha 220-230 i. Så de verkade ju visa något annat....hade jag tänkt. De röda visade ju åtminstone tiotal, och sedan hundratal. Men när han förklarat att det ska stå på 2,2 - 2,3 så förstod jag. Men hur fanken skulle jag ha kunnat veta det??! Måste dock tacka mig själv för att jag inte var så envis som jag ibland kan vara så att jag inte bara fortsätte trycka dit ännu mer luft bara för att slippa be om hjälp. För som killen sa kunde däcket ha exploderat om jag bara tryckt i lite mer. Oooops! Jisses.

Resterande däck fixade jag dock. Men gud vad jag skämdes och kände mig dum när jag kom in igen. Jag blir väl säkert den mackens samtalsämne för den här dagen .

Många gånger pratar man om att tjejer är luddiga och pratar runt saker, men helt plötsligt har jag kommit att inse att det inte bara verkar gälla oss. För en sak fattar inte jag. Det finns två killar som under en kortare tid framkastat ett påstående till mig med en halv fråga i. Vet inte hur jag ska förklara det bättre men i samtal med dessa personer så har de i samtalet sagt något liknande med : "....eller hur passar inte vi ihop?". Det har alltså sagt det som att de själva tycker så, och inbakat med en halv hängande fråga till mig om att jag väl också tycker så. Det är så jag uppfattat det iallafall. Och jag har då bara hållit med och sagt att jag inte heller tycker vi passar ihop, som partners alltså. Vilket jag även menat.  De är jättetrevliga på alla sätt och vis, och jag gillar dom bägge, och jag har t.om redan gått igenom i tankarna om vad jag tror om kompatibiliteten mellan mig och de vardera gällande som partners. Men i bägge fall kommit fram till att vi inte skulle passa på det sättet. Så därför har jag ju sagt det, och även känt en viss lättnad av att de också känner så. Men vad har hänt? Jo efter att jag framfört mitt svar som jag tolkar var samma åsikt som de själva har, så har de verkat nedstämda och velat höra varför." Eh....ja alltså", har jag då börjat men känt det som att jag helt plötsligt hamnat i någon läge av att det är jag som ratar dom helt plötsligt. Jag som trodde vi var av samma åsikt, men efteråt har jag suttit och känt mig dum och undrat vad de egentligen menat. Bägge killarna har istället tittat på saker jag framlagt och försökt vända det till något gott, eller funderat på hur man kan lösa det. Till och med så till den grad så den ena sade sig kunna ändra inställning totalt från något han tidigare med stor säkerhet gång på gång sagt i olika sammanhang att han absolut inte kunde tänka sig, till att helt plötsligt t.om tycka han kunde göra det utan några som helst problem.

Själv har jag blivit så ställd så jag inte riktigt kommit mig för att fråga dom om varför de inte heller tyckte vi passade ihop. Vilket annars hade varit smart, så vi haft fler anledningar att lägga fram och lättare kunde komma fram till något slags "case-closed.". Se här,...det är tillräckligt många anledningar framlagda, så så var det med det...ska vi ta en kaffe nu typ.

Märkligt är det i alla fall och jag fattar verkligen fortfarande inte vad sjutton killar egentligen menar som säger sådär?! Är det ett sätt att kolla läget på, men utan att behöva tappa huvudet?  Eller blir de bara nedstämda för att de eventuellt fått lite känslor, även fast de egentligen vet att vi inte skulle passa varandra?

Fattar nada ärligt talat.

Annars då....Har egentligen inte hänt så värst mycket utöver detta. Exsambon har gjort några oväntade saker. Inga stora saker, men ändå oväntat. Han har ringt några gånger. Wow va! Ja efter vår isärflytt så visade han inget intresse av att vilja ha någon direkt kontakt med mig, så därför hade vi inte mer kontakt de första veckorna än vad som krävdes för att klara av vissa praktiska saker. Så bägge sms-ade eller ringde därför de enstaka gånger vi behövde säga något till den andra. Kan låta kyligt, och det tycker jag med. Har aldrig varit med om det förr. De två tidigare sambos jag haft och flyttat isär ifrån har jag bägge två haft jättemycket kontakt med efteråt. Man har ju ändå oftast en hel del känslor kvar för varann. (Vilket även jag och exsambon har). Och ihop med att jag även varit ihop några år de gånger jag varit sambos, så känns det för min del lite märkligt att bara klippa från ena dan till nästa. Men så har det närmast varit med detta ex. Jag ringde efter hans utfytt och hörde hur det var med honom, hur det gick osv men då han aldrig själv ringde och gjorde något liknande så lade jag ner. Tycker bägge behöver ha ett intresse av fortsatt kontakt om man ska ha det. Som jag däremot skrev för några inlägg sedan, så slutade däremot helt plötsligt och väldigt överraskande hans senaste besök hos mig med att han helt plötsligt visade känslor, bad djupt om ursäkt för hur han betett sig med saker och började kramas, kyssas och till och med försöka gå längre. Så något verkar ha hänt. Och sedan gick det knappt en vecka tills han helt plötsligt i fredags ringde mig på jobbet. Vi pratade om ditt och datt, hur det var på jobben, detta med routrar och andra värdsliga saker, och det verkade inte som han hade någon speciell anledning att ringa mer än att prata en stund. Även om jag var förvånad, så tycker jag vara det är trevligt att han ville ha kontakt. Men så helt plötsligt i slutet, efter att jag flera gånger försökt avsluta samtalet eftersom jag satt på jobbet, så hasplade han snabbt ur sig att han saknade mig. Blev lite perplex. Kanske borde jag inte blivit det med tanke på hur träffen innan slutat. Men ändå blev jag det. Kanske för att det känns så ovant. Har svårt att tro att han faktiskt gör det. Saknar mig alltså. Och för att jag kanske ändå trott att han ångrat det han visade sist. Vet inte heller alls vad han vill när han säger så. Men behöver iof inte vara mer än att bara få säga det. Vet inte var jag själv knappt heller står, eller vad jag skulle svara på det. Vill inte säga massa saker jag inte menar. Mitt känsloliv har varit rätt rörigt efter att han betedde sig så illa och även känslokallt efter flytten. Hur som helst så avslutade han också samtalet med att säga att ifall jag var i närheten någon gång så kunde jag ju titta in. Okey. Stort framtsteg. Han välkomnar mig alltså till sitt hem. Kändes ju tidigare som att han inte ville att jag skulle komma dit. Samtidigt slog det mig några dagar senare om det kan bero på att han bara vill visa upp alla sina nya och flådiga saker i sitt nya hem. Hm....och skulle det vara så, så kan jag väl inte direkt påstå att ett besök dit känns så angenämt. Man vill ju inte bara bli "inbjuden" för att agera egostärkare sas.

Jaja. Vi får väl se hur de går. Har knappt aldrig bara vägarna förbi där med tid över för sådant. Och ärligt talat hade det ju känts väldigt mycket trevligare om han frågat över mig. Och ja. Allra trevligast hade ju varit om han frågat om att få träffa mig oavsett var. Visat att det går bra var som helst. Så jag inte behövt få tanken om att det kanske bara handlar om att han vill få flasha med alla sina nya saker, och att det därmed kunnat gå lika bra med vem som helst som kan komma dit och få visa sina saker för.

Förmodligen är det jag som tänker för mycket nu. Men ja. Det känns helt enkelt ovant när han helt plötsligt tvärvänder från att ha varit ganska känslokall till att helt plötsligt visa känslor och intresse. Det ger mig massa funderingar på om det står för något annat än känslor. Att det första tillfället kanske bara var ren sexabstinens. Och det andra somsagt bara en önskan att visa upp och få skryta över sitt nya och moderna hem. Kanske är det inte alls så. Vem vet..... Han har faktiskt t.om visat intresse av att vilja träffa barnen. Förvisso hade han sagt det tidigare också. Men ändå blev jag lite förvånad när han återigen för några dagar sedan ringde och pratade om när /hur han kunde träffa dom för att hitta på något på tu man hand med dom vardera. Så tydligen var det inte bara tomma ord han sagt om det. Tydligen kanske han ändå saknar dom lite.....  Hm. Ja jag är lite förvånad. Och vad är det han vill egentligen? Han pratade om att kanske köpa en barnstol för att kunna hämta barnen tidigare från dagis/skola. För annars blir han låst av att jag måste hinna hem först för att lämna över stolarna till honom. Men det låter ju allra högst onödigt att köpa en barnstol för flera hundralappar bara för ett enda tillfälle?!  Då borde det ju vara bättre att planera in dessa tillfällen så det passar mina tider och han kan låna mina stolar. Eller har han tänkt göra något fler gånger...

Märkligt med detta plötsliga intresse för att hitta på något med dom. Under de år vi var tillsammans har han aldrig hittat på något med den stora själv vad jag kan minnas. Och bara åkt iväg med den minsta de gånger då jag behövde hjälp med barnvakteri för att jag behövde plugga. Dessutom var han bara en endaste gång med mig och barnen när vi tillsammans hittade på saker. Och bara det kändes väldigt ovant. Så varför plötsligt nu?

Oj, tiden har rusat iväg och den ena dagen lagts på den andra utan att jag hunnit att skriva något. En ledig helg har gått förbi som jag enligt plan tillbringade ensam för att hinna med massa saker som jag behövde få tid till. Men inte kom jag långt med det inte, då det mesta strulade sig. Så det var en aningens frustrerad jag återkom till jobbet på måndagen. Eller en aningens är egentligen en stark underdrift. Mycket frustrerad bordet det nog egentligen stå. Det hela handlade om att jag måste införskaffa flera saker till mitt hem efter att sambon flyttade ut. Bland annat en trådlös router och en tvbox. Därför hade jag tänkt lägga en del av helgen till att bestämma mig för vilken router och vilken tv-box jag skulle införskaffa. Och allra helst även skaffa hem och installera dessa prylar under helgen också. Allt detta jämte att jag hoppades få en massa tid att lägga på att plugga. Men somsagt den tanke jag haft om helgen blev kraftigt ändrade, då jag snabbt insåg att detta bestämmande om olika produkter skulle ta mycket längre tid än jag tänkt. Det går aldrig snabbt när jag ska köpa saker, utan jag ska alltid titta igenom alla alternativ som finns till buds. Vända, vrida och jämföra dessa ned på minsta beståndsdel, och söka och läsa så många recensioner jag kan hitta i ämnet, innan jag vågar drista mig till att inhandla något.  Så snart ändrades därmed planen till att plugga och enbart bestämma mig om router. Tv-boxen fick vänta till senare. Bäst att ta en sak i taget. Det går trots allt att se på tv:n, om än med väldigt suddig bild. Men å andra sidan tittar jag bara på ett par tv-program i veckan i snitt. Så det kan jag överleva med ett tag till. 

Nu hade det väl dock varit rätt väl om jag åtminstone hunnit dessa två saker, men inte ens det gick igenom. Nej efter en lång och mycket irriterad lördag, då jag haft en massa strul med en lånad router som jag skulle testa några saker på, så fick jag snart stryka pluggandet också och satsa 100% på att bli av med routerinhandlandet åtminstone. Och här hade det ju varit lite tröstande att åtminstone kunna säga att jag slutligen införskaffade och fixade till detta på söndagen tillslut. Men eh.....nä. Inte ens det kan jag. Hela helgen gick alltså bara åt att trassla med denna router och söka mig galen om än det ena och än det andra. Svårt att förklara hur allt kan ta sådan tid. Men ja...det kan det tydligen. Orkar inte förklara mig igenom alla turer i detta. Och säkerligen inte intressant att läsa heller. Problemet var bara att det ena problemet ledde till den andra. Mitt äldsta barn har nämligen länge länge önskat få tillgång till Internet via sin dator, men hittills har det inte blivit så pga att jag haft det trådbundet tidigare och den äldstes rum ligger längst bort i huset från där routern står. Alltså en ganska jobbig och ful kabeldragning att behöva göra. Men trådlöst borde det ju inte vara några problem....eller hur var det nu. Insåg efter en massa turer att det operativsystem som den äldste hade bara fungerade på adaptrar som gav rätt menlös fart till nätet, som i sin tur skulle innebära problem att spela på nätet, vilket var barnets enda anledning att vilja ha Internet. Så det var bara att inse att operativsystemet behövde bytas. Men efter ännu en massa letande insåg jag att datorn inte räcker till för att lägga in det OS som minst behövs OSv osv. Så nu blir det att utöver detta med routerköp även byta den äldstes dator. Får se om jag kan få tag på någon begagnad.

Hur som haver. Igår inhandlade jag slutligen en router, men den ligger ännu så länge oöppnad därhemma. Och inte ens nu är jag säker på att jag är nöjd med köpet. Men jag är så spyfärdig på hela detta jag-vill-ha-en.router-jag-blir-nöjd-med-men-vet-inte-vilken-som-är-bäst-för-mig-så-jag-får-megaångest att jag inte orkar mer. Nu får det banne mig duga.....oavsett hur det går. Tror jag väntar med inhandlade av tv-box till nästa år! *blä*

 Vad jätteskoj jag haft på sistone va! *kräks*

Så var det den tråkigaste dagen i veckan igen. Segt var ordet. Och för sent i säng kom jag förstås också igår, vilket knappast gör dagen lättare. Tänkte ut en plan i förmiddags för att underlätta åtminstone en smula idag, Nämligen att åka hem lite tidigare ikväll så att jag skulle slippa stressa så med maten, och få det lite lugnare vid barnens sänggående. Hinna ligga i sängen och läsa ordentligt och få komma i säng i tid.  Men den planen grumlades dessvärre när barnens pappa för en stund sen ringde och informerade om att jag tydligen hade ett föräldramöte ikväll. Tydligen har den äldsta som vanligt missat att visa lappen om detta till mig, så det var rena turen att barnens pappa råkade möta på läraren under dagen och hörde detta. Men fy vad trist!!! =/ Där förstördes den plan jag hade om tidig hemkomst och stressfri kväll. Så nu blir det stressigt värre att hinna med mat efter mötet. Får bli att åka iväg och skaffa pizza direkt efter, så vi åtminstone slipper matlagningen. Men i tid kommer ju inte barnen komma i säng. Och därmed knappast inte jag heller.

Så har helgen passerat. Det var en trevlig helg. Var bortresta en stor del av lördagen, kom hem precis lagom till melodifestivalen började och hade en egen kväll framför tv:n. Söndagen började med en slapparmorgon och följdes av städning, barnens simning och min dans. Hamnade på något jag inte varit på förut..Totalt oplanerandes och av misstag. Men det gick bra. Dansade och pratade med några jag kände igen sen förr, och hade det riktigt trevligt. Var glad att jag åkt dit, även om jag hamnat där av misstag. Kanske kan jag tänka mig göra det fler gånger... Kanske =)

Det enda som stört min helg var det faktum att exsambon tog tillfället i akt att hämta saker i mitt garage medan jag var borta. Men inte just det som var störigt, utan att komma hem och se att han knappt tagit med något. =(  Blev ju riktigt glad över att höra att han äntligen skulle göra något åt sina pinaler och såg fram emot att se att sakerna skulle vara borta, och så ser man att han mest verkar ha flyttat runt sakerna från den hög jag plockat ihop som var hans, till att ha ställt saker lite överallt. Trött jag blir. =/

Varför ställer han sig dessutom och verkar göra någon form av utsortering hemma hos mig?!. Det är väl bara att ta med det som är hans, så kan han sortera bäst han vill sen hemma hos sig i lugn och ro, och slänga det han inte vill ha kvar. Just nu ställer han kvar saker ha inte vill ha...hemma hos mig...vilket får mig att bli närmast förbannad. Är det här någon form av soptipp eller? Antar att han tänkt ta med sig den hög han ansamlat som förmodligen ska till skroten sedan, så han inte lämnar det till mig att göra. Men ändå tycker jag faktiskt ärligt talat att det är lite oförskämt att lämna kvar det under tiden. Jag vill väl inte ha det ståendes där under dessa veckor...och i värsta fall månader som det kanske kommer ta för honom innan han äntligen flyttat bort allt som är hans. Nej sådant där gör mig en aaaningens irriterad. Själv förundras jag också så mycket över att han inte ens skäms över att göra så. Jag har svårt att tänka att jag själv skulle få för mig att göra något liknande. Jag hade väl tagit mitt pick och pack och sedan gått igenom det i mitt eget hem, och slängt det jag inte velat haft. Men att lägga kvar det jag inte velat haft kvar hos mitt ex.....näe....det skulle jag inte gjort utan att isådant fall åtminstone fråga om det är okey, för att sedan slänga det inom en viss tid. Han verkar däremot inte ens tänka på det.

Nu har den slutligen kommit. Tiden efter. Efter vår isärflyttning och separation. Det inträffade redan för en vecka sedan. Lite senare än jag däremot trott i tidigare inlägg, men eftersom tiden rinner på så snabbt så har redan en vecka hunnit gå sedan dess. Kan bara konstatera att det inte alls har känts som jag trodde. Jag som befarade att jag skulle dippa den första tiden efter, har istället mått riktigt bra. Skulle nog vilja sammanfatta det med att jag fått frid. Frid i sinne och i mitt hem. Det känns lugnt och skönt och rofyllt återigen. Det har varit ganska oväntat. Samtidigt kanske det inte är så förvånande när jag tänker efter. Dels var det ju rätt länge sedan jag tog beslutet att gå isär. Närmare bestämt 4 månader sedan. Så under den tiden har jag förstås kommit en bit med mitt sorgearbete. Sedan vet jag också med mig sedan förr att jag är en människa som sörjer väldigt mycket direkt i samband med att jag tar ett beslut. Därefter lättnar det allteftersom. Och slutligen inser jag nu hur påfrestande det varit  att dagligen gått och känt mig lessen, besviken, arg, irriterad och utnyttjad av den man jag levde med. Sedan vet jag inget om framtiden. Så även om jag mår bra just nu, så är det inget som säger att jag kommer gör det nästa vecka eller nästa månad. Rätt övertygad är jag trots allt om att det kommer bli fler dalar längre fram. Så desto viktigare att njuta av det psykiska välbefinnandet jag har just nu.

Frånsett upplevelsen av frid, harmoni och glädje så har däremot inte denna tid efteråt inneburit så mycket mer. Den första halva veckan var jag nämligen magsjuk och orkade inte med mer än att bara göra det mest enkla. Första ensamma helgen innebar därför inga träffar med några vänner, utan bara att vara hemma och ta det lugnt. Helt ensam var jag däremot inte, då sambon helt plötsligt frågade om han kunde komma, då han vid ett telefonsamtal visade sig vara i en affär i närheten och sade sig vilja komma över för att hämta saker. Då han varit den som smittat mig med magsjukan så behövde han inte direkt oroa sig över att smittas heller. Så värst mycket hämtande blev det däremot inte. Så frågan är om det enbart var ett svepskäl, eller om de där två enstaka påsarna som han tog med sig efter vårt musikfestivalstittande verkligen var den huvudsakliga anledningen. Säg den som vet. En liten tanke slog mig också om han enbart ville kolla upp mig. Precis just det jag är rädd för om han ska försöka göra fortsättningsvis, så att han ska riskera att sedan dra massa felaktiga slutsatser ifall jag vid något tillfälle träffar någon manlig vän. Hoppas inte det är så. Jag måste ju trots allt någon gång få gå vidare med mitt liv, och jag har precis som alla andra också ett behov av vänner som jag inte längre tycker ska fortsätta förvägras mig nu när vi inte ens längre lever i ett förhållande.

Håller tummarna för fortsatt välmående, och att det jag oroas över inte kommer slå in.

I helgen är det min barnhelg. Så imorgon blir det myskväll framför Let´s dance, och på lördag ska vi iväg på lite firande till min familj. Ska bli härligt att vara med barnen, se dom glatt dansa framför tv:n och få sitta och kramas i soffan. Längtar!!

(Skrivet igår måndag)

Inför den stundande ensamtiden, har jag funderat lite på hur jag vill lägga upp min egentid. Vardagarna kommer det inte blir någon skillnad med, då det redan varit jag som tagit hand om det mesta. Det går i ett från morgon till kväll så de blir bara att hänga i och fortsätta som jag redan gör. Där blir det bara mindre förändringar. Som att jag kommer meditera mycket oftare eftersom jag nu inte på samma sätt riskerar att bli störd eller påkommen. Inte för att jag inte skulle ha fått mediterat förr, utan för att jag av någon anledning tyckte det kändes lite pinsamt. Under tidigare yogakurs lade jag märke till att jag väldigt fort både längtade efter och blev närmast beroende av den meditation som ingick, Har aldrig varit med om det förr, trots att jag tidigare i mitt liv testat på. Det är som jag upplever någonting nu i samband med meditationen som jag aldrig tidigare varit med om. Ska bli enormt skönt att få sätta igång igen med det. Längtar!

När det däremot kommer till helgerna, så är det förstås där den största skillnaden kommer bli. Åtminstone under mina barnfria helger. Eftersom inte min sambo längre kommer att finnas där, och jag varken har ett förhållande att lägga tid på, eller partner att behöva ta hänsyn till, så blir det upp till mig hur jag vill spendera den tiden. Detta oavsett om det handlar om att ligga i sängen hela helgerna igenom eller vara ute på äventyr. Det känns lite smått spännande. Inte att det är mycket tid, då jag har barnen den mesta tiden, men ändå lite, där jag kan göra vad jag vill, utifrån vilka möjligheter jag har.  Ännu har jag väl inte kommit fram till exakt hur denna tid kommer se ut, och det kommer bli att prova mig fram. Jag är varken en människa som vill sitta hemma själv hela tiden, eller vara ute på olika evenemang ständigt. Det behöver vara lagom. Har ett ganska stort behov av lugn och stillhet, ensamtid, och tid i hemmet, så några stora omvälvande förändringar kommer det inte bli. Trots detta känns det ändå ganska stort och spännande.  Lite konturer utav hur jag vill ha det har jag nog kommit fram till, sedan får jag se hur det kommer stämma mot de behov jag har, och i annat fall ändra efterhand. Det stora dilemmat består bara i hur jag ska göra nu i början. Känner mig ivrig i att få sätta igång med att leva mitt "nya liv", och inser också att jag mycket möjligt kanske kommer att känna mig ganska ensam till en början utan min sambo, och att det därmed kanske kan finnas ett större behov av att träffa människor som jag mår bra tillsammans med nu till en början. Det är bara just där kruxet kommer in. Eftersom jag som tidigare skrivits tyvärr tappat kontakten med de flesta vänner jag haft, så har det blivit desto viktigare för mig att skaffa nya vänner. Detta har inte varit helt oproblematiskt för mig under mitt förhållande, då de jag alltid lättast fått kontakt med har varit med män. De människor jag därmed under tiden som mitt förhållande pågick fick närmre kontakt med och kände intresse av att bli vän med var inga som min PV skulle acceptera som vänner. Därmed blev möjligheten att utveckla dessa vänskaper satta på "hold", och jag fick nöja mig med den lilla kontakt jag kunde få med dom på andra sätt, som via mail, snabba och korta samtal när man möts på jobbet etc. Det var väl ärligt talat något som var både jobbigt och frustrerande, och detta trots att PV hade mängder av egna kvinnliga vänner. Skillnaden menade han på, låg i att han varit vän med dom sedan tidigare. Men tyvärr försatte det mig därmed i positionen att såvida de vänner jag träffade och kunde få inte var kvinnor, så blev jag dömd att vara helt utan vänner. =(  Vilket väl kändes en aningens orättvist med tanke på alla de kvinnliga vänner han hade och som han fick träffa för mig.

För att återgå till ämnet så står jag nu här och inväntar den första helgen som fullt ut singel, dessutom en barnfri sådan, med en längtan efter att få påbörja mitt "nya liv", och längtan efter att få träffa de jag hoppas ska bli mer ordentliga vänner, och samtidigt en farhåga om att jag kanske inte kommer att må toppenbra såhär till en början och därmed gärna undviker att sitta själv hela helgen, framförallt lördagen. Men....nu till kruxet. Vågar jag verkligen träffa någon av dom redan första helgen? Jag tänker tanken att om han skulle råka ringa när någon av dom är hemma hos mig, eller vilja komma över och hämta saker, och jag måste tala om att vännen x av manligt kön är hos mig, så skulle han säkert tro både ett och annat som inte är sant. Vilket inte alls känns bra. Inte heller skulle det kännas bra att ljuga. Detta har försatt mig i en del grubbel. Ett tag tänkte jag att lösningen vore att jag åker hem till någon av dom istället, tills jag insåg att inte heller det löser problematiken. Skulle han då försöka nå mig med mobilen så kvarstår ju samma problem som från början, nämligen att antingen svara och behöva erkänna var jag är, eller att ljuga, eller att inte svara alls vilket skulle uppfattas lika misstänkt det under kanske flera timmar på en lördagkväll då jag normalt brukar svara. Suck!! Så vad göra??  Jag förstår förstås vad folk skulle råda mig till ifall jag frågade, nämligen att göra som jag vill. Jag är ju singel och har ingen att ta hänsyn till längre, och jag har dessutom rent mjöl i påsen...har inte tänkt  gå till sängs med någon av dom utan enbart träffas som vänner. Men ändå är det så sablans svårt. Jag mår illa bara vid tanken bara på att han eller andra skulle tro saker och ting. Men å andra sidan blir jag förbannad bara av tanken att jag återigen, som jag alltid gjort i liknande situationer, ska tänkte på andra före mig själv. Sätta mig ensam enkom för att inte uppröra eller få andra att tro fel saker.  Jag vet ju hur han skulle göra. Han skulle göra precis vad han själv vill, oavsett vad jag kan tänkas tro om det. Varför är det då så svårt för mig att göra detsamma?! Att nöja mig med att JAG åtminstone vet att det inte föreligger så som han och ev andra kan tro.

(Skrivet igår måndag.)

Sitter på jobbet och tittar ut på hur solen gnistrar i det snöiga vinterlandskapet. Så underbart väder! Jag är ingen vintermänniska annars, men när det väl är vinter och kallt så vill jag allt ha snö också. Det gör att allt blir så mycket finare och ljusare, och det blir som om hela sinnet lättar upp. Försöker passa på att titta ut lite då och då för att verkligen insupa hur vackert allt är. Har haft turen att ha en riktigt fin utsikt från mitt arbetsfönster. Finare än jag någonsin tidigare haft.                                                              
Mår rätt så bra nu som kanske höres. Trots att sambon nästan flyttat ut. Återstår nog i princip bara ett bil-lass till. Vet inte när han tänkt ta den, men tror att han tänkt flytta över dit idag. Känns helt okey. Inte vare sig glatt eller sorgligt för stunden. Men sådant där kan växla rätt mycket har jag märkt från dag till dag och från ena timmen till nästa. Det blir säkert enormt tomt och ensamt i alla fall. Så jag väntar lite spänt på att det kanske kommer bli mer ångest och kriser när vi väl är där. Men jag försöker ta det som det kommer. Barnen verkar också reagera lite olika. När vi berättade om vår isärflyttning blev det ingen reaktion alls. Men lite senare har det hänt att minstingen sagt till sambon att h*n kommer sakna honom, och även igår sagt att h*n vill komma hem till honom och andra utryck för att h*n ändå berörs. Den stora berättade omvänt häromdan att h*n tyckte det skulle bli skönt. För att sambon är så hård och tjatig. Får se vad det blir för reaktioner i framtiden. 
                                             

Det tar verkligen sin tid detta. Han har flyttat och flyttat och flyttat grejor nu ett antal dagar, men fortfarande är han inte klar. Och då har han inte ens hälften, eller ens en fjärdedel av bohaget hos mig, utan mestadels bara lådor som stod packade utei förrådet. Nästan alla möbler är istället magasinerade på annat ställe. Men de har han däremot inte så mycket nytta av längre...då han fick för sig att helt plötsligt byta ut nästan hela bohaget mot nya grejor han haft fullt sjå av att beställa de senaste veckorna. Vissa saker verkar överhuvudtaget en aningens.....förivrat (finns det ett sådant ord ?). Mitt i allt det andra beställde han nämligen en ny dator också. Inte för att det var några större problem med den förra eller så men......det var väl helt köpivern som drev honom till det också antar jag. Och den har sedan kommit, redan för en vecka sedan, men nu går han och gnäller lite för att han inte ens hunnit testa den ännu. Nej precis. Varför beställa den precis samtidigt som han skulle flytta och ha fullt upp med det.  Det säger sig självt tycker jag att det skulle bli svårt att hinna med det då. Förstår överhuvudtaget inte varför han köper så mycket nytt på samma gång. Han har ju enbart suckat och stönat nu över alla saker att sätta ihop. Han hade t.ex över 10 lådor häromdan att sätta ihop. Nu kom ju så mycket samtidigt så det mest verkar bli en börda med allt som samtidigt ska fixas.

Jaja. Det är hans problem. Är mycket jag överhuvudtaget inte kan begripa med honom. Som ett skrivbord han hade tidigare och som han var sååå rädd om. Den skulle han absolut ha kvar. Nu ska han plötsligt köpa ett nytt. Jag frågade då så försiktigt jag kunde (ja annars hugger han på en gång....blir sur för minsta lilla fråga) varför han skulle göra det när han ju tyckte så mycket om sitt tidigare skrivbord. Jo då var det inte rätt färg på den. Den skulle inte passa in med det andra han köpt. Men jo...det skrivbordet han haft var ju superbra och den skulle han absolut ha kvar....men inte i lägenheten. Jaha.....ja jag säger då det. Varför köper han grejor som inte passar med det älskade skrivbordet då .

Jaja somsagt. Jag skakar mest på huvudet inombords över hans agerande i mycket nu för tiden. Verkar vara mycket han inte direkt tänkt igenom så bra. Många gånger jag har fått gått undan i något annat rum när han sagt saker, för att dölja det leende som annars skulle bryta ut i ansiktet. Han är en människa som ser så allvarlig och säker ut i de val han gör. Ja han är en riktig besserwissser för att vara ärlig. Men som sedan kan svänga kappan väldigt lätt med vinden och visa lika benhård självklarhet kring det han vänt åsikt till. Många gånger undrar jag om han verkligen inte förstår att jag ser hur han gör. Och framförallt...inser han inte det själv, att det är så han gör . Ska inte rabbla exempel, utan konstaterar det bara såhär för mig själv.
 
Nu var det däremot inte det jag skulle prata om utan flytten. Kom visst ut på några sidospår. Det känns mycket bättre just nu. Men säkert blir det jobbigt när han väl flyttar över dit. Vetskapen om att han inte kommer att komma tillbaks hit om kvällarna. Att det är ensamhet som gäller. Att det bara är jag och barnen. Jag som ensam vuxen. Ensam i sängen om nätterna. Hatar det! Vet hur jag i min tidigare singelskap, innan sambon, ofta ofta låg och kramade kuddar om nätterna när jag skulle sova för att döva ensamhetskänslan. Och nu är jag snart där igen.  Verkligen inget jag ser fram emot.

Även om det är en jobbig tid för det mesta nu, och tårarna ofta lurar på att bryta fram, så har det ändå hänt några saker som fått mitt hjärta att svämmas över....inte av ångest ....utan värme och kärlek. Det ena är mina barn som kom hem igår efter att varit ovanligt länge hos sin pappa. Vilken lycka att se dom, krama dom och bara få ha dom nära igen!  =)  Hörde även dagispersonalen med ett leende berätta om hur minstingen gått och vankat av och an och på sitt speciella sätt beskrivet med orolig min om sin saknad av mig, och hur h*n pekat på sitt huvud och sagt att h*n tänker och minns mig därinne . Har verkligen blivit djupt rörd över att vara saknad så. Så tacksam och glad över mina barn.

En annan sak som fick mitt nuvarande tunga hjärta att bli lite gladare för stunden, var ett mail från en kär vän som kom idag. Har ivrigt väntat på svar, och nu kom det. Det var egentligen inget speciellt med just detta mail. Inte mer än att jag rent allmänt tycker det är så roligt att få mail från honom. Framförallt tror jag det är för att vi har vissa likheter mellan oss som personer, och därmed lättare kan förstå varandras känslor på olika sätt. Sedan lever vi helt olika liv, men det tar inte bort att det ändå finns vissa sidor hos honom som jag väldigt väl känner igen mig själv i, och förmodligen vice versa. Även han sade också saker som fick mig att bli extra berörd, på både ena och andra sättet. Som när han hux flux bara sådär beskrev att han aldrig sett någon som tagit hand om sina barn på ett så bra sätt som jag, vilket fick mig att bli helt förstummad. Det första svaret som flyger upp i tankarna är förstås en följd av mitt dåliga självförtroende....nämligen "Då kan han inte ha sett många med barn". Men jag försöker ta till mig det och känner hur hjärtat närmast vill brista ut i någon sörja av glädje blandat med gråt som kommer sig av glädje.  Och jag förstår om ni inte alls fattar vad jag menar nu....men har nog inget bättre sätt att beskriva det på. En annan sak som berör mig djupt är några kloka insikter han beskrev att han fått, kring några relationer han haft och som gått om intet. Bland annat det med mig (ja han är ett ex), som får mig att känna mig så lessen för hans skull. För de stämmer nog väldigt väl, samtidigt som jag önskar det inte gjorde det. Han är en så fin människa på så många sätt och vis och värd det bästa. Han gjorde verkligen inga större fel i vårat förhållande, utan felet mellan oss berodde huvudsakligen på mina känslor som inte räckte till. Önskar det hade varit annorlunda, men tyvärr var det inte så. Jag kan bara helt och hållet hålla med i hans tankegångar, om att kärlek nog inte bara är något som antingen finns eller inte, utan består nog av en skala där man kan tycka om någon alltifrån mycket till lite, och där känslorna kan vara alla möjliga blandningar av attraktion, vänskap, ömhetskänslor, passion med mera. Och det var just det som felade att mina känslor för honom nog låg lite fel på den skalan. De var mer sådana känslor som man har för en vän, och därmed hade det nog varit klokare om han hade stannat som det. Eller inte . För samtidigt har vi bägge blivit några erfarenheter rikare. Önskar bara att det inte skulle ha sårat honom som det måste ha gjort. Känner än idag att jag inte direkt vill gå in djupare i detalj med honom om hur mina känslor var. Då jag känner att det är ett sådant svar som nog ingen vill höra. På det sättet känns det verkligen mycket enklare att beskylla någon för att ha kraftigt brustit på ena eller andra sättet, som med sambon som jag håller på att separera från. För det är ju trots allt något som personen själv haft ett val kring och gjort sig skyldig till.

Men nu ska jag inte gå vidare in på det spåret. Utan ville med mitt inlägg bara ha sagt att det ändå funnits några saker under dessa tunga dagar som berört mig starkt och värmt och glatt mitt hjärta enormt! . =)

Ångesten har kommit. Vet inte om det beror på att jag varit hemma och sjuk, eller att jag varit ensam över dagen, eller att isärflytten ligger riktigt nära. Antar det sista. Det har iallafall känts riktigt jobbigt. Tårarna har legat och lurat bakom ögonlocken mest hela dagen. Känslorna är i ordentlig gungning. Att behöva flytta isär från han som för bara ett par år sedan kändes så rätt. Han som jag hoppades få vara med resten av livet. Han som jag hoppades var den sista. Det känns för jävligt helt enkelt. Att vi står här nu. Och jag har så svårt att få ihop att mannen jag träffade, är densamma som lärde känna och just nu håller på att flytta härifrån. Det känns som två olika personer.

Jag förstår att det är jag som hade fått en felaktig bild av vem han var. Och det var den bilden jag blev förälskad i. Precis som han säkert hade byggt upp en felaktig bild av mig, som han blev förälskad i. Inte konstigt att det kan gå så heller med tanke på att det gick så fort från att vi första gången träffades, tills vi blev ett par. Det är bara att konstatera hur otroligt ont det gör att inse att vi inte var de vi trodde. Att han inte var den jag trodde och ville ha, och jag inte var den han trodde och ville ha. =(

Hur ska jag nu någonsin mer kunna våga hoppas att träffa rätt person?  Vill inte ha några fler förhållanden som går i kras. Vill inte gå in i något som kommer sluta en eller några år senare. Vet inte ens om jag någonsin mer orkar börja om. Känns så totalt lönlöst. Och allt detta trots att det var jag som avslutade. Jag som tog beslutet. Men jag kan samtidigt inte fortsätta i något som jag mår allt sämre i. Där jag känner att det negativa starkt och länge börjat överväga det positiva. Men lätt är det inte. Mycket känslor finns kvar, även om mycket samtidigt försvunnit med alla besvikelser. Så länge jag inte tänker på det som hänt, så kan känslorna sjuda precis som förr, men så fort jag påminns det minsta av vem han egentligen är, så ljummar det betydligt. Men helt klart finns mycket kvar. Hade det inte gjort det hade det varit så mycket enklare. Och hade det inte varit så kraftiga känslor och förhoppningar som det var i början, så hade det varit en helt annan sak.

Usch. Just nu känns det verkligen oändligt tungt. =((
                        
   
                             

Skrivet i måndags

Tiden går långsamt långsamt just nu. Längtan efter att äntligen få isärflyttningen överstökad har växt sig allt större. Varje vecka känns just nu som en evinnerlighet och tär väldigt mycket på tålamodet. Jobbigare blir det dessutom av att inte heller veta vilken dag han egentligen flyttar ut, och vilken dag han äntligen kommer ha fått ut det mesta av sina saker. Därför går det inte ens att räkna ner dagarna.

Har med viss bävan dessutom börjat märka att denna man mycket möjligt kan bli den svåraste man jag flyttat isär ifrån. Då menar jag inte hur förhållandena varit innan separation, eller vad som föranlett isärflyttning, utan hur man beter sig mot varandra i en separation/skilsmässa, eller i synnerhet samboskap där man flyttar isär. I mitt fall är det så att jag alltid försökt sköta dessa så snyggt som möjligt, även fast det vid ett tillfälle var enormt jobbiga omständigheter som föranledde varför jag och den dåvarande flyttade isär. Jag är inte den som vill börja bråka om saker och ting i onödan, och låter aldrig min vrede över vad som hänt under förhållandet gå ut över vad som sker vid en delningsprocess exempelvis. Det som är hans saker ser jag därmed som självklart att han ska ha, och motsatt, och de man köpt tillsammans delar man. Jag skulle därmed aldrig försöka roffa åt mig något som inte var mitt. Detta har alltid fungerat bra.  Med sambon märker jag däremot en viss småaktighet som jag aldrig varit med om förut, och en lite känslokall och avståndstagande attityd. Det är irriterande och sanslöst avtändande. Har enormt svårt att förstå varför man helt plötsligt skulle bete sig som att man inte har någon betydelse alls, efter att ha varit starkt älskande, sambos, och bägge två med starka förhoppningar att dela sitt liv tillsammans. Själv har jag varit vän med mina tidigare sambos under många år efter att vi flyttat isär, så detta agerande är mig helt främmande. Fortsätter det kommer det helt klart leda till att inte jag för min del inte kommer finna något nöje i att ha någon ytterligare kontakt med honom efteråt, men än möjligtvis väldigt distanserat.

Det känns tragiskt och får mig att känna mig väldigt obetydlig. Hade det varit något som hänt så hade jag kunnat förstå det. Exempelvis om jag betett mig väldigt illa gentemot honom. Men något sådant har inte hänt. Vi är nog bägge två rätt besvikna efter vårat förhållande, framförallt över insikten att vi inte passar ihop och att vi är för olika för att få det att fungera. Den som i övrigt blivit mest sårad i det stora hela är nog annars jag. Trots det kände jag i alla fall tidigare att jag gärna hade fortsatt som vänner efteråt. Men nu nej. Inte om han fortsätter så.

I helgen hände det som jag inte tänkt skulle få hända. Lite av den där bitterheten, besvikelsen och irritationen kom ut . Det som jag lagt mig vinn om att stänga inne. I veckor har jag stängt dörren om den ena irritationen efter den andra. Den ena besvikelsen efter den andra. Slängt in det i en skrubb någonstans långt därinne, och nogrannt låst dörren. Lite oroväckande har jag iaktagit hur det sedan blivit alltmer fullagt och dörren börjat bågna. Men vad hade poängen varit med att ta upp allt de där sakerna nu, när det är så kort tid kvar till isärflyttning? Det hade inte varit till någon nytta alls som jag såg det. Snart är det över....rabblade jag istället som ett mantra, varje gång jag snabbt förde över något till den gömda skrubben därinne. Men i helgen höll det inte längre. Dörren bågnade för mycket...och något slank snabbt ut. Det var just irritationen kring vår dåliga uppdelning i hemmet som plötsligt kom över mina läppar. Som en påkommen tonåring stod han där med stel kropp och snäsig uppsyn och försökte till sista blodsdroppen försvara något som egentligen inte gick att försvara. Diskussionen var ganska snabbt avklarat, då jag som tidigare insåg det totalt poänglösa med att ha detta samtal just nu. Dessutom med en människa som inte ens var villig att erkänna att han gjort fel eller ens säga förlåt.

Skulle man jämföra sitautionen mot en arbetssituation där en arbetare kommer och visar sin ilska och besvikelse till en av sina kolleger som mestadels sitter med fötterna på skrivbordet och struntar i sina uppgifter och lämnar allt över till de andra att göra, Då känns det ganska befängt ifall den anklagade i det läget med ilsken uppsyn skulle försvara sin lathet med att arbetskollegorna borde säga åt honom varje dag, eller åtminstone ett antal gånger i veckan, att han måste göra de uppgifter som han redan vet att han har delat ansvar om. Framförallt när de redan haft ett antal möten där det noggrannt gåtts igenom vad som förväntas av alla som ingår i arbetslaget, och hur viktigt det är att alla hjälps åt. De andra kollegorna tar ju sin del av sitt ansvar, så varför gör inte han det.

Något som gör detta än mer irriterande och förvånande, är det faktum att sambon återkommande gånger under vårt förhållande, gått och inför mig framlagt sin ilska och irritation kring några av hans arbetskamrater som är just strålande exempel av detta, som bara försöker glida undan från det de borde göra så att andra får jobba hårdare. Jag tycker därmed det borde ligga honom nära att förstå och inse hur det från min sida måste upplevas. Men nej då. Det ser han inte. Detta tycker jag är ett hyckleri i ganska hög grad. När man starkt klagar över andra beteende, och sedan gör precis detsamma själv. 

Det var många tårar som kom över mig den eftermiddagen. Kände mig fruktansvärt besviken, och mina tankar om sambons kyliga beteende och empatilösthet var inte vidare snälla. Kände just då att detta inte var en människa jag ens vill känna när detta är över. =(

Lite senare mjuknade han dock och erkände att jag hade rätt. Att han borde hjälpt till mer. Men liksom vid ett flertal tidigare tillfällen, där han vid ett första läge betett sig totalt oförstående och känsokall när jag beskrivit saker jag varit besviken över, och inte kunnat mjukna och erkänna sina misstag förren i ett senare läge, så blir det svårt att kasta av sig den otroliga besvikelse man ändå fått av hans omogna svar och beteende.
 
Så det blev en helg av mycket tårar, besvikelse och djup sorg. Fick ställa in planer jag haft, då jag kände mig totalt orkeslös, och tappat lusten för allt.

Skrivet 7 januari men inte haft möjlighet att publicera förren nu.

Så har jobbet satt igång igen. Segt och tröttsamt att vara uppe så tidigt trots att jag ägnat sista veckan åt att dra tillbaks dygnsrytmen. Verkar dock aldrig fungera för att få mig pigg. Jag är trött på morgonen hur van jag än är vid att gå upp tidigt. Dessbättre har det fungerat för mitt äldsta barn, som fått väckarklocka i julklapp och lyckats ta sig upp på egen hand nästan varje dag sedan jag startade omställningen av vår dygnsrytm. Förvisso kanske inte pigg direkt, men ändå galant klarat av att gå rakt upp när klockan ringt för andra gången. Det tycker jag är riktigt beundransvärt med tanke på vilka gener han fått  ;).

Att åka till jobbet har annars trots allt gått bättre än jag trott. Den sista veckan var det nästan med ångest jag såg fram emot att börja jobba igen. Ville inte alls tillbaks till tidiga morgnar, långa dagar från hemmet, att arbeta igen och stressa för att hinna med barn, mat och läggning när jag kommit hem. Så på grund av min oro så satte jag mig ner och gjorde ett riktigt utförligt och noggrant strukturerat schema över hur veckorna och framförallt vardagarna behöver vara upplagda för att hinna med det som behöver hinnas med. Inte så jättekul att leva efter, men trots allt bättre än det kaos, stress och för korta nattsömn som annars blir följden. Så nu blir det istället att hålla sig hårt disciplinerad till det planerade, men som förhoppningsvis bör få följden att allt flyter på bättre, det hinns med mer och vi (barnen och jag) får mer ork. Nu återstår bara att se hur det kommer gå att hålla. Hoppas på det bästa och återkommer fler gånger om det framöver.

En annan sak som jag också strukturerat upp är maten. Inte första gången jag gjort det, utan något som inträffar ett antal perioder om året. Vissa år oftare än andra. Jag vet att detta är det bästa sätt för att få till ordentlig matlagning, ordenliga handlingar och därmed slippa stressa kring att inte veta vad man ska äta när hungern börjar sätta igång och slippa åka massa onödiga gånger till affären på grund av att man missat köpa saker man inte vetat om innan. Det enda problemet med detta upplägg är sambon som bor därhemma. Inte att han är emot det eller så. Nej tvärtom så är han säkert jätteglad över all god mat med vettig variation som det kommer bli framöver. Och det är det som är just problemet med det hela. Att det är jag som får laga, jag som får planera och jag som handla. Det är förvisso något jag gjort under många år då jag levt som singel eller i särboförhållande. Men i läget där man lever med någon som bara åker gratistur på allt jobb som man lägger ner, så blir jag lessen och irriterad. Det är givetvis en annan sak med barnen som är för små för att själva ställa sig att laga mat, men med den vuxna sambo som jag bor med är det en helt annan femma. Det är få saker som kan få mig så avtänd som en vuxen sambo som verkar utgå från att vissa sysslor tydligen är lagda på mig som kvinna. Nu kanske ni tycker att jag borde säga till. Och det finns det många svar på. Dels sade jag mycket noggrant till honom långt innan vi ens blev tillsammans att jag absolut inte kunde tänka mig ett förhållande där man inte lever som jämlikar och delar på arbetsuppgifterna. Lite diskussioner följde om vad vi ansåg som jämlikt följde, exempelvis om man måste diska hälften var, laga mat hälften av tiden var, trots att en gillar det ena bättre och den andra det andra bättre. Men vi var samstämda om att det självfallet inte behövde vara på det viset, utan ifall det var så att någon gillade en arbetsuppgift bättre än en annan och tvärtom, så kunde man givetvis fördela det så bägge vann på det. Klurigt förklarade han då snabbt att han gärna kunde göra mindre av matlagning och mer av något annat, men det gick jag inte med på, utan talade tydligt om att jag inte heller tycker matlagning är sådär väldigt kul, framförallt inte när det ska göras så ofta, så det ville inte jag göra mer än hälften heller. Däremot kunde jag också gärna tänka mig göra mindre av det ;).

Det fanns inga frågetecken om var jag stod kring detta med jämlikhet och uppdelning av arbetsuppgifter i hemmet efter dessa diskussioner. Jag ville inte ha ett sådant förhållande igen helt enkelt. Trots detta så var det precis så det blev. Att det kunde vara så enkelt att hamna i samma fälla igen, hade jag inte kunnat drömma om. Jag som tyckte att jag varit så noga med att tydligt förkunna vad jag krävde och förväntade mig. Det som dock kom som en överraskning och inte var så genomtänkt var att det blev ett annat sätt att starta relationen på när barnen nu fanns. Jag har aldrig tidigare blivit sambo med någon efter att barnen blivit en del av mitt liv. Problemet bestod i att det blev svårt att kräva jämlikhet så länge som han inte bodde helt och hållet med oss. Och man flyttar ofta inte ihop lika snabbt och enkelt när man har barn, utan gör det oftast kanske mer stegvis. Vilket vi gjorde. Och under hela den perioden så kändes det dels inte som att han riktigt bodde med oss och att detta var hans hem, och dels åkte han ofta över till sitt eget hem eller iväg på olika ärenden direkt efter jobbet, och kom inte hem förrän maten redan var lagad, och vi ofta redan ätit.

Omständigheterna gjorde helt enkelt att det aldrig kändes som rätt läge. Inte ens efter att han gjort sig av med sitt egna hem, pga att en stor del av hans bohag inte fick plats i mitt hem utan fick magasineras i väntan på att vi skulle hitta något gemensamt, större hem. Alltså kändes det fortfarande som mitt hem, där han bodde med mig i väntan på vårt "riktiga" hem. Svårt att förklara allt detta så det inte ska bli kilometer långt. 

Sedan fanns det även en annan sida av problemet med hans matlagning, och det var att jag ärligt kan erkänna att jag inte heller kände mig vidare manad att äta hans mat hälften av dagarna i veckan heller, för de gånger då han ändå lagade mat så var det sådant som inte direkt fick smaklökarna att hoppa jämfota. Den mognad hans matlagningskunskaper står på är helt enkelt på samma läge som mina stod på det första året efter att jag flyttat hemifrån för gott och hade börjat laga mat för första gången. Skillnaden är bara att jag var 18 år då, och därmed inte krävde mer från min dåvarande sambos matlagning än jag gjorde av mig själv. Vi var mer nybörjare bägge två då, istället för som nu då jag lagat maten i bra många år tillbaks, och därmed har bra mycket större variation än jag hade som 18 åring men lever med en sambo som har en repertoar ungefär lika stor som antalet fingrar på en hand,  där en består av köpt pizza en annan av färdigköpt söt fruktyoghurt, en tredje av färdigköpt gröt på tub och resterande två av ett par enklare lagade maträtter. Och nu låter jag verkligen gnällig. Men tyvärr blir det ett trist läge, där man står och får välja mellan att laga all mat själv, eller att dela vilket allra först skulle inkludera en hel del tjafs vilket jag avskyr och sedan att få stå ut med så tråkig mat att jag imellanåt har svårt att få ner den (ja det har hänt fler gånger).

Nu blev detta bra mycket längre än jag tänkt att det skulle bli, och om ett helt annat ämne än jag började med. Men allra sist vill jag bara avsluta med att intyga att det verkligen inte är så att jag jämt lagar käck, varierad och nyttig mat. Absolut inte. Jag har många perioder då jag blir stupless på all matlagning, inte tycker det är ett dugg kul utan mest för överlevnads skull får fixa och ställa fram en massa tråkiga enklare rätter, som fiskpinnar, den räddande risgrynsgröten på tub osv osv., Skillnaden är just bara den att de trista perioderna ändå avlöses av de bättre perioderna då jag skärper mig mer, och säkerligen skulle de tråkiga perioderna även bli kortare och färre om jag inte tvingades laga mat mer än hälften av dagarna i veckan, för då hade jag trots allt inte blivit så vansinnigt trött på det som jag ofta blir nu.

Nog skrivet om det. Skulle jag någonsin igen träffa en ny karl. Vilket jag har svårt att tro, så har jag nu lärt mig att bli ännu noggrannare. Framförallt i kollandet om han brukar laga mat eller inte, för har han inte brukat gjort det tidigare så är det nog stor fara å färde att han inte kommer börja med det senare heller, och troligtvis i sådant fall inte utan tjat och tråkiga maträtter som följd.