Mitt liv här och nu...

Nu när jag kommer ihåg måste jag passa på att be om ursäkt. En stor ursäkt för att det ofta är endel felskrivningar i mina inlägg. Jag kan inte riktigt begripa hur det går till. Jag skriver mina inlägg och tycker jag läser igenom dom ganska genomgående innan de publiceras, ändå märker jag nästan varenda gång när jag senare läser inlägget i bloggen, att jag missat en massa fel. Tom lååångt tid efter publicering, har jag kunnat hitta felskrivningar som jag av någon märklig anledning har missat.

Förstår inte vad det beror på. Är det ögonen det börjar bli fel på eller vad?

Idag gjorde jag en skrämmande sak. Nu väntar jag bara ett svar. Det kommer dessvärre troligtvis dröja ett bra tag innan jag får svaret. Kanske upp till några veckor. Känner mig närmast kräkfärdig av nervositet över vad det kan bli för svar. Har skjutit och skjutit på att göra denna sak, i några månader nu, då jag varit för rädd för hur det kommer gå. Fullt medveten om att det inte hjälper att stoppa huvudet i sanden. Ska jag bli klar med detta avsnitt av mitt liv, så finns det ingen annan utväg än att ta itu med det och invänta det skrämmande svaret.

Men nu är det gjort. Nu är det försent att ändra. Nu är det bara att vänta, och hålla tummarna.

Sitter här med mycket blandade känslor. Fick ett besked, och det var som jag trodde negativt, men ändå positivt. Det negativa svaret var väntat, så även om det gör mig lessen så har jag redan gjort mig så förberedd på att få det svaret att jag inte reagerar så starkt. Det positiva svaret var däremot inte väntat. Och jag sitter här med några tårar rinnande samtidigt som jag har ett leende på läpparna. Märklig känsla. Det är som att ha blivit förälskad i någon och visat sina känslor och sedan få till svar att det tyvärr inte kan bli något för personen är tyvärr upptagen men hade han varit ledig så hade han utan tvekan tagit mig för han både attraheras starkt av mitt utseende och gillar mig som person....det hade alltså blivit vi om han inte varit upptagen. Lite så. Fast nu handlade det inte om någon kille, eller förälskele, eller något förhållande, men det var lite snarlikt. 

 

Igår strax efter jag skrivit föregående blogginlägg, så kunde jag inte stå emot. Fick ett infall att göra ett stort klipp. Så det gjorde jag. Gick raka vägen ut till badrummet och klippte av en ganska stor bit av mitt hår. Undra om man kommer ånga sig framöver . Just nu känns det iallafall bra. Nu fattas bara en permanent också, så det kunde bli lite mer luftigt, och krulligt då givetvis. Undras vad pojkvännen kommer säga.

Är så trött på mitt hår just nu att jag närmast kan spy. Har färgat och tonat det under ett antal år i sträck, men nu var jag så trött på allt färgandet att jag behövde en break. Har därmed långsamt försökt tonat tillbaks håret närmre och närmre min egen hårfärg. Detta höll jag säkert på med under ett halvår eller så. edan slutade jag och väntade medan det började växa ut. Tyvärr har det trots det blivit en stor skillnad i färg, och ser mer förfärligt ut än jag trodde. men jag antar att det bara är att bita ihop om jag inte återigen ska ge mig in i tonings/färgningskarusellen. Av denna anledning är lusten stor att klippa av en lång bit av håret för att hjälpa till på traven så att säga med att få bort det tidigare färgade håret. Samtidigt tar det så emot då jag egentligen önskar mig längre hår, och redan klippt upp det några omgångar så det är kortare än normalt. Så det är ett svårt dilemma detta.

Som att detta inte räcker så har min senaste permanent (gjord hos frisören) gjorts för 1,5 år sedan. Du kan ju tänka dig hur det ser ut. Ja ganska redigt utväxt nu med andra ord. Gjorde förvisso en hempermanent för ett halvår sedan men den gav ett ytterst klent resultat som inte längre är synligt. Saken är bara den att jag inte har pengar för en ny permanent hos frisören nu. Den kastar ju bedrövligt mycket! Runt 1000-lappen. Så därför försöker jag stå ut och hoppas på ett under eller något, som att helt plötsligt vakna upp en dag och se bra ut i utväxt permanent.

Hittade idag av ren tillfällighet en bild på nätet på en rätt kort men snygg frisyr på Kylie Minogue. Så det satte lite myror i huvet på mig igen om jag ska klippa mig trots allt. Möjligheten finns ju dessutom att göra en hempermanent senare och med en kortare frisyr är det ju också lättare att både få ett bättre och beständigare resultat. Hm det tål att tänka på.

                  

 

Hinner inte med någonting känns det som. Har gjort en handling idag, och bara för det känns det som att det är kört att hinna med något mer för idag. Blir frustrerad. Har sagt varje dag i säkert en vecka nu att jag ska träna. Måste bara komma igång igen. Men fortfarande har det inte hunnits med. Blir nästan äcklad över mig själv. Ännu mer nu efter alla julmat, godis och andra onyttigheter under jul. Måste få komma igång och röra på fläsket igen, men det är så svårt att få till det där. För samtidigt ska så mycket annat hinnas med och skötas.

Dygnet skulle behöva dubbelt så många timmar.

Tänk vad trist det imellanåt är att laga mat. Just nu en sådan  period. Jag skjuter och skjuter på det tills jag är så vrålhungrig så jag nästan är beredd att äta maten olagad. Sedan byts dessa period ut mot perioder då jag tycker det är rätt kul med matlagning, att testa olika rätter och variera mig. Märkligt hur det kan vara. Och varje gång jag har en bra period tänker jag att jag måste få den att bli bestående, att verkligen fortsätta laga ordentligt och tycka det är roligt. Men lika säkert som att det blir mörkt om natten, så kommer slutligen iallafall den där ledsnaden över matlagningen efter några dagar/veckor. Om vi åtminstone hade kunnat turats om hade det nog inte på samma sätt känts så ansträngt och tråkigt. Men nu är det som det är. Av vissa anledningar som jag låter stå osagda här, har jag gått med på att ta det huvudsakliga ansvaret för matlagningen, fram tills vissa saker kommer att förändras. Men helt klart kommer jag kräva ett annorlunda upplägg sedan, där vi delar på ansvaret, för det är ju inte mer mitt jobb än hans.

Nä bäst jag tar itu med maten nu innan vi hungrar ihjäl, så kanske vi kan hinna med lite glögg, tv och myskväll senare, jag och barnen . Killen får jag mysa med senare, efter att barnen lagt sig, då han kommer hit igen.

För att inte bara prata om relation och förhållande, så kanske jag skulle skriva om lite annat också. Det har ju varit jul tex , och som det ofta blir så var det hektiskt innan. Att ena dagen innan jul dessutom gick bort på att må dåligt och inte ha ork till någonting, gjorde förstås inte saken bättre heller. Turligt nog vände allt, och jag ansträngde mig så gott det gick på söndagen för att ta igen det missade. Därmed blev det tyvärr bara 3 timmars sömn natten till julafton. Men det är väl å andra sidan inget ovanligt för mammor ;). Julafton rullade sedan på, med firande både här och där, och trots de få sömntimmarna så klarade jag mig igenom dagen. Ett av dygnets skönaste timmar var dock utan tvekan när man äntligen kunde få stupa i säng. Och sååå skönt med sovrmorgon!

Efter julen har det varit sega och slappa dagar. Får nästan dåligt samvete när jag tänker på det. Det enda jag fått gjort är att ha rensat igenom en tidsskriftssamlare som till brädden var fylld med massa gamla kvitton. Nu är de viktiga insatta i pärm, och de onödiga slängda. Skönt! Åtminstone något. Men där finns mängder med liknande uppgifter som jag borde ta itu med. Problemet är orken och lusten som inte vill infinna sig. Usch....mår dåligt över mig själv och min nuvarande slapphet. Känner mig också lite fastkedjad. Har längtat ut på promenader, men har inte kommit mig för då barnen är hemma och jag inte vet hur jag ska lyckas få med dom ut på det utan att hela promenaden ska gnällas sönder. Tänk vad mycket enklare sådant var när den stora var bebis. Då var det många och långa promenader så gott som varje dag, och inget gnällande över det. Men nu är det en annan tid.

Har fått några svar ifrån den här crazy situationen som jag tidigare berättat om, och därmed faktiskt gått ytterligare ett par steg åt rätt håll. Helt otroligt. Hade jag aldrig kunnat tro eller ana. Men när jag väl befinner mig där....bara ett steg från målet, så får jag två besked. Ett positivt och ett negativt. Jag har lämnat ett avtryck, ett mycket gott sådant enligt den som talar, men samtidigt har jag en stor konkurrent, en som har något som inte jag har. Resignationen kommer ganska omedelbart. Jaha....det var det. Då var det slut på det roliga. Jag kunde formligen se den vackra vasen gå i kras framför ögonen. Se hur den i slow-motion sakta tippar åt sidan  och rasar ner till en säker kras i det hårda stengolvet. De har ett svårt val säger de, men jag känner inte att det behövs några svar längre, för jag vet redan utgången.

Why ?!  Varför är mitt liv jämt såhär. Att komma så nära...men ändå så långt ifrån.

Efter den första lugna resignationen, ett antal kilometrar därifrån, kom tårarna. Besvikelsen. Att inte duga. Att inte räcka till. Det var som att öppna min hand och känna kämpandan, lusten och viljan rinna som sand genom mina fingrar och snabbt silas bort. Nu finns bara skalet kvar. Skalet av den jag var. Hoppet har försvunnit, och allt är bara becksvart. Det kan verka löjligt över ett enda nederlag. Men riktigt så ligger det inte till. Det är mycket som hänt under året, som gjort att just denna händelse blev viktigare än alla andra, och blev en viktig bricka i en större helhet.

Och som att någon däruppe, ovan där, extra mycket vill testa vad man tål, så fick min pojkvän som av en jävulsk nyck precis samtidigt ett mycket glatt besked. Han hade lyckats. Han som egentligen redan var i mål och sedan länge har kunnat pustat ut, hade nu ännu mer att glädjas över. Och vad känner jag....ja jag vet inte. Självfallet roligt för honom. Självfallet är han värd det. Självfallet är jag på ett sätt glad för honom, men var det tvunget att ske just nu. Exakt samtidigt. Inte hans fel förstås, men det känns bara så....ja så typiskt. Nästan som något man kunde förutspå.

Så just nu är det kämpigt. Kämpigt för att jag är trött på allt. Hela livet.Trött på mig. Trött på förhoppningar. Trött på orättvisor. Trött på att alltid vara den otursförföljde. Den som alltid fått kämpa. Trött på att aldrig kunna får något lättvindigt. Trött på...allt helt enkelt. Trött på att mitt liv just nu känns som ett tuggummi, som man kan tugga på i evinnerligheter utan att den försvinner. Jag kommer inte framåt, varken på ena eller andra området. Allt är stillastående. Inte ett dugg händer.

Men så kanske jag inte ska säga för då händer väl bara fler oturssaker istället....

Så nu väntar jag det riktiga beskedet. Det som ordentligt ska sänka mig. Så de eventuellt sista skärvorna av hopp också kan få pulveriseras. Så de senaste dagarna har jag bara försökt göra mig beredd på slaget. Pojkvännen tröstande, gett mig blommor med fint kort, och omtanke. Det värmer, men det hjälper dessvärre inte. Känner mig bara så oändligt lessen, och tom. Och det hjälper nog inte vad jag säger till honom för han förstår nog ändå inte mina känslor. Det är så mycket som står på spel, som raseras när denna bricka inte kommer  vara endel av pusslet.

Mysig lördagskväll. Lite lasagne framför tv:n, god sallad och gott rött vin. Efteråt minstingen som uppkrupen ligger i famnen, tittande på tv. Den stora tryckandes emot bredvid. Och sambon därbredvid, våra händer sökande varandras imellanåt. Så mysigt.....så skönt....så underbart!

Ett ögonblick av lycka!

Idag vill jag inte vara med. Denna dag vill jag skippa. Hoppa ett stort steg, över till imorrn. Ska snart gå och se ut något att ha på sig, till en träff jag inte vill gå på. Träffa människor jag säkert kommer bli lessen och obekväm med. Denna person en utav dom   En middag att bara hålla ut igenom. Sedan krogbesök. En miljö där jag inte brukar trivas. Där jag säkert kommer bli ensam i detta sällskap. Visst min man, min kille, kommer vara med, men i en miljö där det kommer vilmla av vänner och bekanta till honom, men ingen till mig. Kan inte hjälpa, men jag har redan förutspått hur det kommer bli. Och det är ingen munter tillställning.

Har redan hävt lite av min ångest inför några vänner. Ingen kunde förstå varför denna kvinna verkar ha något emot mig. En trodde det berodde på avundsjuka. En annan tyckte det måste vara omöjligt att tycka illa om mig, och att hon snart måste ändra sig. Blev närmast tårögd av hennes ord.

Känner mig starkt pessimistisk. Varför utsätter jag mig för detta? För mannens skull? För att han ska bli nöjd? För att han ska kunna gå med rent samvete, än vad han kanske annars hade känt om han fått gå själv? För att jag hoppas förändra något? Att jag har en svag och närmast omöjlig förhoppning, om att ändå ha roligt? Jag har inte svaret. Jag är bara irriterad och olustig över situationen. Att känna sig trängd att gå. Närmast tvingad. Om än inte direkt, så indirekt, av honom och av mig.

Hur kommer kvällen att sluta. Kommer den sluta med tårar, ensamhet, att vi blir osams? Jag vet inte, men jag fasar det värsta. Just så som man inte ska göra. Ha förutfattade meningar om hur det kommer bli, och tro det värsta. Är nog duktig på sådant. Åtminstone just nu. Kan inte stoppa dom obehagliga tankarna som far iväg, och kan absolut inte se någon behagligt slut på denna kväll.

Nu måste jag gå för att kolla kläder att ha på mig. Klockan går. Barnens kläder och behovsmaterial behöver också packas. Mina också. Senare ska de skjutsas till mina föräldrar som ställer upp som barnvakt. Skynda skynda...när jag bara vill sitta här och undvika att tänka på ikväll. Vill inte! Vill inte! Vill inte!

      
      Foto: Webbild.com.

Jag valde att vara anonym, för att det största behov jag hade i skrivväg, var att få skriva av mig frustration och tankar kring mitt förhållande, och annat som man berörs utav men kanske inte vågar eller vill diskutera med andra om. Jag tänkte mig en fredad zon. Ett ställe att vältra ur mig de svåra tankarna. Kanske det förbjudna. Men  jag märker att det inte var så lätt som jag trodde. Trots min anonymitet så kan jag ändå alltid bli igenkänd. Därför känner jag mig begränsad, och skriver inte fullt ut det jag vill. Jag märker också att jag inte vill vältra för mycket om samma problem och tankar, för det kan ju bli väldigt trist att läsa. Likadant kan det felaktigt låta som att jag bara är negativ och enbart missnöjd, medan det i själva verket är en uppsjö av känslor jag känner, där jag både är glad och lessen, nöjd och missnöjd, och allt därimellan. Behovet att skriva brukar dock oftast uppstå vid stora bekymmer och sådant man känner störst missnöje, och oro kring. Därför kan det bli så fel, att det då låter som det är allt man bara känner.

Så därmed vill jag bara säga att jag hoppas ni har detta i åtanke när ni läser, att det finns så mycket mer av känslor än det jag skriver. Men oftast blir det kanske just problemen man har mest behov att skriva kring. Så förlåt att jag låter pessimistisk ibland, men jag är egentligen inte sådan av naturen, bara endel av mig.

Jag har läst mitt förra inlägg några gånger nu, och grubblat kring om det kanske var för självutlämnande. Det bara flödade ur mig, när jag drog mig till minnes. Det är en ständig balansgång, mellan vad man för stunden har behov att skriva av sig kring och vad man känner sig beredd att lämna ut . Denna gång vet jag inte om det blev ett överslag. Kanske raderar jag.  Men ännu står det kvar.