Mitt liv här och nu...

Veckorna som gått sedan förra inlägget skulle kanske kunna sammanfattas till en tid av mycket känslor av olika slag. Årsdagen sedan jag och exet flyttade isär har gått förbi. Tänka sig! Detta känns bara skönt att tänka på. Förvisso var det inte en positiv tid just de veckorna när han höll på att flytta sitt pick och pack pga att han betedde sig rätt illa just då. Gissningen som människor jag pratade med vid denna tid hade var att det berodde på att han förmodligen försökte ge igen lite. Att det var pga stukad självkänsla. Själv vet jag inte vad jag ska gissa. Jag tycker det är märkligt att ge igen när den andra parten bara gett upp för att man inte kunnat leva vidare med de problem som funnits. Hade haft förståelse för vilja att ge igen ifall jag gått iväg och varit otrogen, valt någon annan eller bara gjort slut på ett förhållande som känts jättebra. Men på det sättet var det ju inte. Vi hade problem helt enkelt som vi bägge mådde dåligt av. Vissa var mer problem för min del än för hans. Exempelvis hans beteende mot barnen som inte kändes bra för mig. Men det diskuterades massor, och han kände mycket väl till vilket stort problem det var för mig. Likadant fanns det ett dåligt val han gjorde i slutet av förhållandet som blev själva droppen som fick bägaren att rinna över. Det valet får helt enkelt stå för honom. Det var ett sådant typ av beteende som jag helt enkelt inte kände/känner acceptabelt av den person jag älskar och lever med. Alla har vi våra gränser för vad vi finner acceptabelt. Alla lär vi andra hur vi vill bli behandlade, och det där var inte något jag fann mig i, och sårade mig enormt mycket. Hur som haver. Jag ångrar mig inte ett uns att jag gjorde det valet. Jag borde gjort det mycket tidigare.

Utöver den positiva känslan av att ett år redan gått och att jag mår väldigt bra på just den fronten, så har dessutom exet rest iväg på en längre affärsresa. Såååå skönt! Varför då kanske man undrar. Jo därför att jag helt enkelt har rätt svårt för att orka med honom just nu. Han ringer titt som tätt, och vill träffa oss (mig och ibland barnen) rätt ofta, och jag har helt enkelt bara så svårt att stå ut. Jag vill gärna ha kontakt fortfarande. Men inte alls i närheten av så mycket som han vill ha. Jag ringer aldrig numera. Hinner ju aldrig någonsin uppstå ett sådant behov från min sida. Skulle minst sagt behöva vara ifrån honom på alla sätt och vis i åtminstone några veckor innan det finns en chans att ett behov skulle uppstå hos mig att vilja prata en stund med honom. Och så lång tid dröjer det aldrig. Vi är helt enkelt på så olika nivåer där jag lämnat allt det där bakom mig i mycket högre grad än han. Mitt behov av honom är helt enkelt väldigt litet, och jag kan aldrig känna igen mig det minsta när han uttrycker att han saknat mig, eller tycker det är roligt att prata. Det känns liksom bara påfrestande just nu. Så jag är lycklig över att han är iväg. Han kunde jättegärna få vara borta flera månader i sträck.  Men nog om det nu. Känns ju lite taskigt att säga allt det där. Men jag kan inte hjälpa att vi har så olika känslor för varann.  
Nog om det.

Det jobbiga som varit under perioden är en hemsk ångest och vånda över att jag inte hittar jobb. Har varit många sömnlösa nätter, trots att jag är en sådan människa som ytterst sällan får problem med sömnen som följd av mitt mående. Så det har varit en väldigt jobbig tid på det området. Mycket tårar och oro. Har inte ens orkat skriva om det. Tillslut fick jag lite panik över mitt mående och har försökt ta ett krafttag för att inte dras ner i depression. Måste bygga upp ett nytt hopp och tro om att lyckas hitta något jobb. Måste bygga upp mig själv så jag kan och vågar tro på mig själv, annars blir det nog kört. Så jag tröskar nu en massa psykologiska böcker och har börjat med självhypnos av olika slag. Måste svänga runt den onda cirkeln så den byts till en god cirkel igen, och det känns väl som att jag åtminstone vänt den onda trenden jag påbörjat.

Och just det. En sak till som definitivt var utmärkande för denna perod och som inte får glömmas. Det har varit en period med sjukt mycket snö och skottande, och ny snö och skottande, och värk i rygg och armar, ny snö och skottande och så vidare. Och nu kan jag verkligen säga att jag för ett bra tag sedan kom till den punkten att jag faktiskt önskar bort snön. Fram för våren!!!  Jag orkar snart inte mer snö. Puh!!!

Tanken var att börja nya året med att blogga lite oftare. Jag gick in skrev ett inlägg, publicerade. Såg bra ut. Skrev ett inlägg till (del 2), publicerade. Såg också bra ut. Skrev sedan ett tredje inlägg (kors i taket), och publicerade. Såg bra ut. Men. Plötsligt lade jag märke till det. De två tidigare inläggen var borta. HJÄLP!!! Förstod först ingenting, men sedan trillade kronan ner. Jag hade skrivit över första inlägget med andra inlägget, osv med det tredje. Gick inte att backa eller göra någonting. Texten var LOST! =(( Och där hade jag säkert kastat ut några timmar på dessa inlägg. Åh vad jag hatar när jag skrivit långa texter och de sedan försvinner. =( 

Tänkte jag skulle skriva om inläggen senare när jag fick tid. Men orken har fattats sedan dess. Orkar bara inte försöka dra mig till minnes vad jag skrev. Så nu struntar jag i det och skriver vidiare istället. Suck. Det får bli min läxa av det hela.

Den sista månaden, ja ända sedan innan jul, kan jag kortfattat beskriva som en tid fylld av sjukdom och ohälsa.  Drog på mig en influensa veckan innan jul. Och om det är den som sedan fortsatt att inte vilja ge sig, eller om det är nya förkylningar som tagit över direkt efter, kan jag inte svara på. Men under januari blev jag så vansinnigt trött på att vara sjuk så jag gjorde allt som stod i min makt att bli frisk. Hävde därför i mig frukt och grönsaker, samt vitamin/mineral +  omega tabletter varje dag. Det gjorde slutligen susen. Efter ett par veckor av den varan så började jag äntligen friskna till. Men sedan hann jag bara njuta av detta cirka en vecka så var det kört igen. Dottern kom hem med vinterkräksjukan, och dagen efter var det min tur. SUCKA!!!  Men nu är jag påväg tillbaks igen. Några dagar hemma bara så jag inte smittar ner alla andra så är jag fit for fight igen och kan förhoppningsvis återgå till att börja träna lite försiktigt igen. 1,5 månads bortavaro. Aldrig hade jag väl kunnat tro att det skulle dröja så länge innan jag skulle komma tillbaks igen.

Frånsett ohälsan så har tiden också varit fyllt av firanden och bjudningar. Inte så bra kombo med ohälsa, men vad gör man. Inte så lätt att flytta på födelsedagar eller jul. Totalt har jag haft 4 bjudningar/firanden under sista månaden. Det har varit lite slitigt, och alldeles för mycket tårta. Vilket för mig över till nästa sak som är på gång.. jag måste gå ner i vikt. Vantrivs något bedrövligt just nu med min kropp. Dessvärre passar det inget vidare att banta just nu då jag vet med mig att jag kommer åka på två födelsedagsfiranden närmsta månaden. Det är inget kul att åka någonstans och behöva tacka nej till tårtor och annat. Och inte heller gillar jag att fuska ifall jag väl skulle börja banta. Då kör jag strikt. Nu hoppas jag förvisso att inte behöva banta för det är så outhärdligt. Istället hoppas på att bara ett litet omlägg med maten ska kunna ge tillräckligt stor vinst. Men det återstår att ge. Ska testa närmsta månaden, och kommer jag ingen vart så återstår bantning.

Det var lite från mig från det nya året.

Så var det slutet av året och frågan är vad som hänt med skrivandet. När jag trodde jag skulle lägga ner som mest tid här,  så lade jag ner som minst. Märkligt hur det kan bli ibland. Kanske är det för att jag inte känt att jag haft så mycket att berätta. Eller kanske för att jag mått bra på sistone. Jag är nog lite av den typen som skriver när jag har mycket funderingar och/eller mår lite halvtaskigt. Då måste jag älta och fundera och få ur mig saker ur systemet. Men när jag mår bra...ja då är det nog vanligt att jag inte har så stort behov av att skriva. Jaha...då borde väl allt vara frid och fröjd. Jag skriver när behovet finns, och struntar i det när behovet inte finns. Visst...till viss del är det väl rätt så. Samtidigt känns det så tråkigt när den ena veckan efter den andra lyser tomma härinne. För den största anledningen till att jag skriver är ju för att jag vill kunna ha det här lite som en minnesbank. Se vad jag gjort, tänkt och känt under olika tider. Det svåra är förvisso att jag inte vill skriva vad som helst här. Och vetskapen att andra kan läsa det jag skriver, gör att jag alltid känner mig lite begränsad. Då vill jag inte vara för självutlämnande, och framförallt inte för utlämnande om andra.  

Nåja. Får se om det nya året visar några förbättringar kring skrivandet. Jag hoppas det.

En supersnabb överblick av året då. Det jag från året kommer minnas allra tydligast är min separation från mitt ex. Det är däremot inte några negativa känslor inblandade i det minnet. Tvärtom så är det enbart en lättnad. Det här är nämligen året då jag har mått bättre än på länge. Jag känner mig fri på ett underbart sätt. Fri att göra det jag själv vill utan att behöva kompromissa mig tokig. Jag känner att jag kan göra det JAG vill under den fria tid jag har. Jag behöver inte bry mig om någon killes behov eller önskemål. Jag slipper problemen med att ständigt vilja olika. Jag slipper alla gånger då jag fått förklara mig galen på vad jag menade. Alla dessa kommunikationsproblem. Jag slipper också ha en man som ständigt skällde på mina barn. Ja.... det är nog det allra tydligaste minnet jag hade från vårt förhållande andra året. Ett evigt skällande, domderande och besservissande. Syret höll på att ta slut här hemma och det är som att ett fönster öppnat upp och ny frisk luft virvlat in sedan han försvann ut. Tydligaste känslostämningen sedan vi gick isär är därför - LÄTTNAD!

Obs! Vill bara tillägga att självfallet var det inte enbart en lättnad från början till slut. Självfallet gick jag igenom en period då jag mådde dåligt och var ledsen över att förhållandet blivit som det blivit. Men allt det där hann jag gå igenom från det att jag hade bestämt mig och berättade om mitt beslut, till det att vi separerade. Det tog trots allt flera månader innan han fick tillgång till sitt nya hem. Så vid det laget var det en ren lättnad med separationen. För då hade det blivit så enormt jobbigt och påfrestande att bo tillsammans. Mer än säkert 10ggr värre än normalt. Och perioden därefter, hela året, har det bara känts såååå skönt att vara fri igen. Inte för att träffa någon ny. Är inte det minsta intresserad faktiskt. Utan fri från allt som kommer med ett förhållande. Framförallt förstås vårat förhållande och de problem som vi hade.

Nåväl....detta blev ju väldigt långrandigt. Nu lämnar jag det där och övergår till vad jag mer minns som allra mest från året. Jo frånsett mitt bättre mående pga min nyvunna frihet så är det sorgliga minnet från året - Michael Jacksons död. Jag har inte skrivit om det tidigare, men det var en stor chock för mig. Han har varit en idol till mig ändå från att jag var liten. Hade mitt flickrum därhemma tapetserat med Michael Jackson bilder. Inga andra...utan bara Michael Jackson. Jag har varit och sett MJ en gång också, i Göteborg 1988 tror jag det var. Det gjorde mig så otroligt ledsen att höra om hans död, och det smärtar mig ännu. Tänker på det i stort sett varje dag fortfarande, och det är fortfarande så svårt att greppa att han är borta nu.

Det var iallafall året 2009. Undrar vad 2010 kommer föra med sig.

Har visst inte blivit något inlägg på ett tag. Och jag som trodde att jag skulle skriva så mycket efter att jag blivit arbetslös. Oj så mycket jag tror jämt ;).

Vad har jag gjort under tiden då. Den där tiden som bara swichat förbi. Hm. Fåse. De första dagarna satt jag i några samtal med arbetsförmedlingen som inte hade öppet i min ort just den dag jag blev arbetslös. Så det tog några samtal och ett bra tag i köer innan jag äntligen kom rätt och kunde "anmäla" mig. Dagen efter blev det sedan ett möte irl med samma plats och lika lång kötid där. Sucka. Som om man inte har ett jota att göra mer att göra än att sitta och vänta, när man är arbetslös. Ska tänka på att ta med en bok eller något handarbete nästa gång. För hur roligt är det på en skala att sitta där i sofffan och glo på varann. Dessutom har de tydligen slutat med alla vanliga tidningar där, så nu fanns det bara arbetsförmedlingens egna broshyrer att läsa. Så de gick jag igenom. Några gånger. Tror inte jag behöver det ännu fler gånger.

Sedan då. Ja sedan körde jag fullt ös med att städa upp härhemma de där första dagarna. Och tvätta ett bra antal tvättar. Kändes skönt att sedan starta helgen i ett någorlunda rent hem. Helgens planer blev sedan förstörda. Hade sedan ett bra antal veckor tillbaks planerat att åka till ett äventyrsbad här i närheten med barnen. Åh så jag längtade. Men så vaknade jag av att dottern fått magsjuka på lördagmorgonen. Det kändes lite lagom roligt. Ännu mindre för henne förstås. Så det blev att stanna hemma och inne resten av helgen. Och tappade all den där farten jag kommit upp i. Gjorde nog inte så mycket mer än att sticka på en raggsocka som jag börjat på. Och vara med barnen. Men det är ju iof ändå bra. För det är ju sådan tid jag saknat så mycket. 

I veckan sedan fixade jag iordning ett pluggschema. Jag ska ju repetera in en massa jag pluggat på högskolan, eftersom det är den kunskapen jag söker arbete på. Ja och så har jag förstås meriterna från det arbete jag nyss hade inom det området. Men området är så brett så det är massvis jag inte arbetat med som jag enligt mitt cv säger mig ha kunskaper om. För det har jag ju så länge jag håller kunskaperna a-jour vill säga. Vilket jag ju inte gör om jag inte hinner repetera in eller använda det imellanåt. Så därmed har jag nu upprättat ett pluggschema. Gjorde två förslag. Enligt dom borde jag ha hunnit repetera klart till mitten eller slutet av november. Och då pluggar jag ändå varje dag utan varannan helg då jag har barnen. 

Nu har jag alltså kommit igång med det där. Pluggandet. Men har lika snabbt insett att jag gjort det igen. Vadå. Jo varit alltför optimistisk. Håller på att köra slut på mig själv innan jag knappt hunnit börja. Igår resulterade pluggandet i världens huvudvärk. Insåg att jag förmodligen satt och spände mig en massa. I med ett antal tabletter och lyckades sedan få bukt på den. Men i morse när jag vaknade kände jag samma huvudvärk igen. Och stressen. Insåg att jag enligt schemat alltså behövde starta pluggandet klockan 9 i imorse och sedan plugga nonstop fram tills jag ska köra barnen till sin simning för att hinna plugga de timmar jag beräknat idag. Då är det ändå inte inräknat att duscha och göra iordning mig.

Skit också! Samma visa igen alltså. Jag är proffs på att köra slut på mig själv. Jag är proffs på att kräva för mycket av mig själv. På att köra mig själv i väggen. Ska jag nu behöva göra ett nytt förslag, som jag inte kommer hinna klart med repetionen förren i december eller januari på  =/. Att det ska ta så sablans lång tid!  Jag körde ju ändå i 150 knyck igår. Men det är så mycket jag ska gå igenom. Och det tar så vansinnigt mycket tid!

Blir lite less. Hade inte direkt tänkt mig den lediga tiden såhär. Stressandes. Och med ständig huvudvärk. Vet att huvudvärken kommer fortsätta såhär om jag fortsätta på samma sätt, för sådana spännnings/stress-problem har jag dragits med i åratal. Det kommer som ett brev på posten. Men samtidigt är det så viktigt att jag lyckas repetera in det där. Jag som dessutom längtar efter att lära in lite nya saker också. Så hur ska jag få ihop allting. 

Antar att det inte finns något annat alternativ än att lägga om det där schemat. Ett långsammare. Kanske bättre att ta sig i hamn sent, än inte alls. Hm. Största rädslan är bara ifall jag blir satt på något test för ett arbete långt innan dess. Men jag får väl ta den risken antar jag. Vad har jag för val annars.

Sitter på jobbet och försöker arbeta. Arbetar en liten stund. Tittar på klockan. Suckar. Arbetar en stund till. Tittar på klockan igen. Längtar till lunchen, sedan till fikat, sedan till att sluta. Och sedan till att komma hem. Såhär har det varit på sistone. Mitt engagemang är långt borta någonstans. Svårt att fånga för en längre stund. Längtar så till sen, till arbetslösheten, men fruktar och våndas inför det samtidigt. Så dubbla känslor. Lika dubbla som med exet. Han ringde igår när jag satt i bilen och körde hem från jobbet. Frågade om jag kunde hämta honom vid bilverkstan där han precis lämnat sin bil.  Visst det kunde jag. Åkte dit och sedan till honom efter en snabb visit på en liten udda möbelaffär dit han inte haft något emot att åka förbi. Framme vid honom blev vi som vanligt ståendes. 10 minuter... 20 minuter... 30 minuter. Tiden tickade på. Det tog över en timme innan han klev ur bilen och jag kunde åka hem. Hade vi mycket att prata om? Nej. Tvärtom. Jag känner sällan att jag har vidare mycket som jag vill prata med just honom om. Många ämnen blir bara fel att prata med honom om. Och även han brukar sällan ha så värst mycket att prata om. Ändå sitter han där och verkar inte ha någon större intention till att vilja kliva ur bilen. Så vi sitter där i stundvis tystnad, och stundvis småprat om något ingen av oss egentligen kanske är vidare intresserade av att prata om, alternativt bara en av oss. Jag önskar att han klev ur så jag kunde få åka hem. Sitter och känner hur hungrig och trött jag är, och längtar hem efter mat och vila. Men han sitter där han sitter, och gör inte minsta ansats till att gå ur.

Det här är något som jag de senaste månaderna fått närmast olidigt svårt att stå ut med. För det här var ingen ovanlig situation, utan sådär är det alltid med honom. Oavsett om vi pratat i telefon eller träffas. Det har gått så långt så jag börjat få smått ångest inför tillfällen då jag vet att jag kan hamna där, väntandes på honom. Det är inga som helst problem de gånger då jag är den som ska gå. Då är det rätt snabbt avklarat. Lite småprat några minuter, sedan säger jag hej då och vi hörs och går. Detta i motsats då han är hemma hos mig och då jag blir ståendes i timmar vid dörren innan han går. Detta trots att jag tillslut har fått börjat trycka på och sagt att jag måste gå och lägga mig, medan jag samtidigt gäspat återupprepade gånger och slutligen satt mig på golvet. Ja exakt det här scenariot har det varit ett antal gånger nu. Ändå åker han inte!! Vad ska krävas egentligen. Att sparka ut honom?  När jag står där och gäspar och gäspar och flertalet gånger säger att jag verkligen måste gå och lägga mig, med alltmer skärpa i rösten för varje gång, men han ändå bara står kvar där som fastlimmad i golvet. Jag tycker det är sanslöst jobbigt och får närmast ångest inför gånger då jag kan råka hamna där. Blev orolig för det i lördags. Han hade varit över på dagen för att ge min son ett försenat paket eftersom han fyllt år, och sedan lånat min dotter under några timmar. (Ja han har ju levt tillsammans med barnen och finner därför att det betyder en del för honom att få fortsätta ha lite kontakt med dom imellanåt). Inför att han sedan skulle återkomma med dottern på kvällen, så stod jag och våndades över just det där och hade fler orosmoment. Jag stod och lagade potatisgratäng med pepparbiffar, och blev så fasligt sugen på att ta lite starkcider i ett glas att smutta på under tiden. Det gör ju matlagandet så mycket trevligare ;). Men så slog det mig plötsligt att ifall jag drack så skulle säkert han också vilja ha, och ifall han drack så skulle han ju bli tvungen att sova över eftersom vi inte bor i samma stad. Och det ville jag verkligen inte. Inte heller visste jag hur jag skulle göra med maten. Skulle jag bjuda in honom på det eller bara helt kyligt strunta i det. Om jag vetat att han bara hade kunnat kommit in och ätit med oss andra, och åkt hem strax efter det, utan att behöva stå ut med hans superlånga avsked vid dörren, och kämpande mot att somna ståendes, ja då hade det aldrig varit något problem. Då hade jag nog inte ägnat det där en tanke utan helt självklart frågat in honom. Men eftersom han är som han är, så fick jag ångest bara av att tänka på att behöva bli ståendes där på kvällen.

Turligt nog stannade han inte. Puh. Han stod där vid dörren nån timme, och tittade på medan jag lagade mat och dottern satt vid köksbordet och donade med något. Blev nästan full i skratt då dottern frågade varför han stod där och hängde för. *fniss* Ibland är det nästan skönt med barns rättframhet, för de säger ibland de där sakerna som man själv skulle vilja fråga eller säga. Jag frågade till och med in honom, även om jag kan erkänna att jag inte gjorde det förren efter ett bra tag. Kände så dubbla känslor kring att fråga. Vill ju vara trevlig, och har ju inget generellt emot att han skulle stanna på mat. Men jag orkar bara inte med när han ska hänga sig kvar så fasligt länge sen. Det blir så väääldigt jobbigt. Jag får ju nästan planera in att säga hej då till honom minst någon timme innan jag egentligen behöver sova.

Nä jag känner att jag snart inte kan hantera det där längre. Jag får nervbryt av att bara vänta på att han äntligen ska åka, lägga på luren, kliva ur bilen eller vad det gäller. Måste verkligen hitta något sätt .

Veckan som gått var en väldigt känslomässigt jobbig vecka. Pappan som under några månader har varit varannan-vecka-förälder, efter alla år av varannan-helg-förälder, hade vid semesterns slut talat om att han inte kunde fortsätta så utan skulle återgå till varannan helg. Nu var det helt plötsligt ändrat återigen! Är det något jag avskyr är det när saker och ting ändrar sig hux flux när man precis ställt sig in på något. Jag som precis börjat tänka och planera lite smått inför tiden som arbetslös, fick helt plötsligt se honom riva ner den bild jag vävt ihop, på hur jag tänkt mig få mer tid med barnen vid middag, vid läxläsning, vid läsning med mera. Och som att det inte räckte förstördes inte heller bara mina planer med barnen utan även borttagande av underhållsbidraget jag annars skulle fått. Ett kämpigt ekonomiskt läge skulle därmed förvärras ännu mer. Nu kommer jag inte bara gå back med några tusen, nej nu blir det ytterligare några tusenlappar till. =(  I värsta fall kanske jag måste sälja mitt hus och flytta till någon annan ort där de har mycket längre priser =((. 

Men inte heller detta räckte. Bara nån eller ett par dagar efter att jag fick den smällen så kom nästa. En firma som begått ett fel som orsakat stor skada på min bil, sade sig plötsligt inte vilja stå för skadan då de inte trodde sig vara skyldiga. Detta skulle i värsta fall kunna innebära dryga 12000 kronor för mig att betala, som de egentligen ska stå för. Jag blev så förbannad och upprörd efter samtalet att jag stormade ut från mitt rum till några arbetskamrater som jag kunde prata av mig med. Att skadan orsakats av det som denna firma gjort är klart som korvspad. Ingen runt mig tvivlar det minsta heller. Bara den där f_de firman. Så ytterligare frustration, oro, förtvivlan och förbannelse lade sig ovanpå vad jag redan kände. Men ett är iallafalll säkert när det gäller den saken. Jag tänker aldrig ge mig! Rätt ska vara rätt. De ska betala för den skadan om jag så ska behöva dra det inför hela Sverige, och svärta ner deras rykte väsentligt!

Blir förbannad bara jag tänker på det. Inte nog med all skit jag fått stå ut med pga deras inkompetens, och dessutom oro för att det kan komma saker längre fram på bilen. Nu vill de dessutom inte heller påta sig vad de gjort. Jag vill bara skrika högt!!!  Men jag ska försöka lugna mig lite. "Andas lugnt!" säger jag till mig varje gång jag tänker på det där. Ännu så länge ligger det i händerna på den verkstad som fick laga upp bilen att försöka bevisa inför firman att det är de som är skyldiga till skadan. Jag hoppas innerligt att det får stanna där, och att allt ordnar sig till det bästa. Men i värsta fall blir det väl för mig....som arbetslös och allt....att betala den notan just nu... =(( ...innan jag hunnit att stämma skiten av dom. Men då ska de få en långt saftigare nota än de skulle fått nu. Det finns mycket de sluppit undan just nu. Exempelvis för den hyrbil jag under vanliga omständigheter skulle ha blivit tvungen att hyra under alla de där veckorna som bilen fick lagas upp av skadan. Nu hade jag (eller de) den otroligt stora turen att jag fick låna en bil helt gratis av min mor. Men är det så dom vill bråka med mig så kan de ju få ta den ordinarie taxan för hyrbil. Varsågod bara!!! 

Burr. Nä nu ska jag försöka skaka av mig vreden som övermannade mig igen. Blir förbannad varenda gång jag bara vidrör det där ämnet, och är något så kopiöst orolig för hur det ska gå med ekonomin sedan. Det kommer ju även bli tråkigt att sluta jobbet som sådant också. Jag kommer sakna mitt rum, jag kommer sakna den sociala kontakten, jag kommer sakna vissa arbetskamrater, jag kommer sakna vissa av mina arbetsuppgifter. Det känns verkligen ledsamt när jag tänker på det så. Samtidigt längtar jag på samma gång dit. Det är så dubbelt. Jag vill bort från all plågsam stress. Jag vill få mer tid till barnen och mig själv. Men samtidigt vill jag jobba kvar på något sätt också, och förstås inte hamna i den ekonomiska knipa som den blir nu.

 Åh jag hoppas innerligt jag kan hitta något annat arbete, där jag kan få det lika bra om inte bättre. Men där jobbet inte leder till så mycket stress som nuvarande arbetet tyvärr gjort. Jag hoppas verkligen det =/.




 



 

Sitter på lunchen och pratar lätt kring arbetssökande. Vi diskuterar CV, intervjuer, förhållningssätt och attityder. En person till kommer och hänger på i diskussionen och berättar om intervjuer denne gjort och skojar högt och ljudligt. Han slår sig bildligt talat på bröstet över sin förträfflighet och vilka dårar de är som inte gett honom jobb. Förvisso är väl säkert han och jag arketyper av hur män respektive kvinnor generellt skiljer sig åt i dessa sammanhang. Han med gott självförtroende och ganska hög grad av skrävlande, och jag med sämre självkänsla och mycket större försiktighet i mitt uttalande om mig själv. Men han går ändå lite väl långt. Jag känner hur jag närmast blir kräkfärdig. Det finns liksom ingen hejd på honom. Jag blir nästan äcklad. Jag som annars tyckt han varit en i många sammanhang trevlig person. Min bild har ändrats en aning. Inte så att det kom som någon nyhet att han har gott självförtroende, det har jag allt förstått sedan länge. Inget fel med det förstås. Men uppblåsta människor har jag däremot aldrig riktigt kunnat med. Människor som tycker de själva är så mycket föträffligare än andra....det har jag svårt med.

Samtalet avslutades ganska snabbt efter det. Både jag och den andra person som varit med i samtalet kände oss plötsligt färdiga med lunchen. Inte så att vi avbröt vår lunch. Vi var klara. Men hade diskussionen varit intressant hade vi säklert suttit kvar och pratat ett tag till gissar jag.

   

Att kratta gräs är verkligen en fantastiskt jobbig sysselsättning. Det räcker med bara några meter så värker det i kroppen och jag flåsar som en blåsbälg. Tanken var ju att få bort allt det där extragräset nu inför hösten och vintern, så jag har en bra start inför våren. Men jag vet ärligt talat inte om jag orkar igenom hela gräsmattan ens inom några dagar. Irriterar mig på att jag vid inköpet av min gräsklippare för några år sedan, inte köpte en med uppsamlingskorg. Jag som stod och funderade på det redan då. Vilken miss! Trodde inte det kunde vara så användbart som jag nu inser att det är. Funderar nu starkt på försöka sälja ut min gräsklippare begagnat och köpa en med uppsamlingskorg till våren. Om bara ekonomin räcker till det. Det skulle både göra gräsmattan snyggare, och spara en vansinnig massa arbete de gånger då en krattning är behövligt. Inte för att jag skulle använda uppsamlingskorgen varje gång, eftersom jag inte har någonstans att göra av gräsklippet. Men just de där gångerna då det råkat gå för lång tid mellan gräsklippningarna vore det en strålande idé. Just då när det annars blir en massa lösgräs liggande. Då kan det ju vara värt att köra gräsklipp till tippen.

En lång tid har visst gått sedan sist igen. Det har varit fullt upp på alla möjliga plan. Jag har varit sjuk. Fortsatta problem med magen som jag tidigare beskrev om här. Inne på akuten. Och problemen är inte över ännu utan väntar nu kallelser för att dels undersöka tarmen för att se om det finns någon orsak och dels undersöka om jag kan lida av endometrios. Bara att vänta och se. Under tiden fastar jag under mensperioderna. Vågar inte annat. Men det verkar turligt nog funka. Slapp värken helt nu sista gången. Puh.
                                                                           
Roligare som hänt är att jag äntligen köpt ny bil. Eller ny är den inte riktigt. Men ny för mig. Det var dock inte enbart roligt till en början. Jag blev ju då så illa tvungen att lämna bort min älskade älskade bil. Som jag haft så länge. Som jag älskat så högt. Har varit så förtjust i min gamla bil ända sedan jag köpte den. Men den var gammal och hade gått långt och med det långa pendelavstånd jag har till jobbet så var det inte en bra kombination. Det ena felet efter det andra dök upp. Och det kändes inte som någon idé att lägga ner dyra pengar för att laga upp en gammal bil som med mitt långa körande skulle få nya fel lika fort igen. Bättre då med en nyare som pallar med lite mer, och där det tar lite längre tid innan alltför många fel dyker upp igen. En lustig sak jag i detta märkte med separationen från den gamla och överhoppandet till den nya, var att det påminner mig starkt om hur det kan vara att separera från en karl och sedan hitta en annan. När jag lämnade min gamla bil hos bilhandlaren och körde hemåt i min "nya" och fräscha, som hade så otroligt många fler finesser än jag haft förr, så började ändå tårarna rinna när jag åkte iväg. Det kändes så hemskt. Som att jag övergav min kära älskling. Och jag undrade om jag var tokig som gjort detta köp. Samtidigt som jag med förståndet visste alla brister som fanns hos min gamla bil, och vilken lättnad det trots allt var att bli av med de problemen och få en bil där allt fungerade så fint. Efter en stund lugnade jag ner mig. Men jag orkade knappt inte känna några känslor för min nya bil, utan körde bara vidare. Hem hem. Jag hade kommit mer än 10 mil innan jag tog mig en liten bensträckarpaus och titade lite på bilen. Det var ju inte så att jag inte gillade den. Tvärtom hade jag länge vetat vad jag ville ha, och letat över hela Sverige efter just det. Och tillslut dök den upp. Men det var mer som att jag var känslormässigt blockerad efter att jag lämnat av min pärla, och inte klarade av att känna något för den nya just då. Utan det har fått kommit senare undan för undan. Precis som att jag behövde en liten paus imellan dom. Som med förhållanden, där man oftast gör bäst i att inte hoppa från den ena direkt in i ett nytt förhållande, innan man tagit sig åtminstone lite tid att komma över vad som hänt, och de känslor man haft. Det har varit otroligt likt. Hade jag aldrig trott. Nu har jag blivit rätt förtjust i min nya bil, men ännu värker hjärtat då jag tänker på min gamla, och att jag aldrig mer.....ni vet. , trots att jag har det så bra nu.  Lustgt det kan vara. Undrar om det bara är jag som är såhär sjukt fäst vid saker.


Vad som mer hänt är mest det vanliga. Vardagsgöromål, stress, jobb, stress, träffat vänner, stress osv. Inget mer speciellt vad jag kan minnas. Hinner knappt tänka. Men helgen har varit underbar. Efter att jag haft så mycket stress de senaste helgerna, med resor hit och dit, där allt här hemma totalt blivit kaos, så ville jag bara vara hemma helt själv hela helgen, och bara ta hand om hemmet och mig själv. Så det har jag gjort. Och nu känner jag mig laddad igen för en ny vecka. Det är sådant jag verkligen behöver för att orka med. Att få lite ording och reda, ta hand om mig själv, och få ta och ladda upp mina batterier i lugn och ro här hemma. Det är sådant som aldrig sker när jag är borta. Hur roligt det än kan vara att träffa vänner, familj och andra, så blir det aldrig en vila för mig.