Dagen som började bra men slutade i besvikelse
Pojkvännen som vi kan kalla Johan överraskade med blommor. Blev så glad! Det var en riktig överraskning. Även om han gör så ibland, så var det ett tag sedan. Kände mig så kär! Ja inte kär för att jag fått blommor, men de förstärkte ytterligare vad jag känner. Känslorna var så varma och längtan efter närhet stark.
Senare var vi över hos honom. Barnen busade, som barn gör. Johan suckade alltmer desto längre tiden led. Han behövde koncentrera sig på en sak, så jag försökte alltmer få dom att hålla sig ifrån honom. Men sådant är ju inte så lätt, det vet nog alla föräldrar, vilket resulterade i att Johan blev allt tjurigare mot barnen. Den äldste ramlade baklänges över en fin bordskiva som låg på golvet. Johan kom grinigt sättande och verkade inte ha en tanke på om mitt barn slog sig, utan det var bordskivan och rädslan för att den skulle fått någon repa som var det viktiga. Då är detta bord egentligen inte något bord han varken använt, eller troligtvis kommer använda, utan bara räddade från att bli slängt på tippen. Visst det är fint, jättefint, men ska förmodligen säljas, då den inte har samma stil som resterande möbler. Överdriven reaktion, ja det tycker jag. Att den överhuvudtaget ligger där på golvet i vardagsrummet, känns också väldigt märkligt. Han vet ju vid det här laget hur svårt det är att få saker att vara ifred ifrån barnen. Hade han lagt den i det "överblivna" rummet, så hade den däremot fått varit ifred.
Detta räckte däremot inte. Utan bråkandet på barnen fortsatte. I slutet tyckte jag det var rent absurt. Exempelvis när minstingen råkade lägga sig på en madrass på golvet, som råkade ligga nån meter från en högtalare. Det var tydligen alldeles för nära, hon kunde ju skada den. Att minstingen inte ägnat den en blick och låg på mage och höll på med helt andra saker var tydligen orelevant. Kändes som att han bara hackade för hackandets skull. Likadant när vi skulle gå och minstingen under tiden som jag tog på mina skor råkade stega in i köket, så blev det en snabb avhutning, för det kunde ju resultera i att han skulle bli tvungen att städa. Jag blev så trött och irriterad så jag bara gick fram och grabbade minstingen ifrån hans armar.
Och ständigt dessa hotelser. Om den där går sönder får du inte godis på x antal månader eller år. Okey, jag vet att det inte är lätt. Jag har inte ens några klara råd om vad man ska säga som verkligen fungerar för att få dom att göra som man säger. Men jag tycker inte det är rätt att ge hotelser om indragen godis, om skickande till sina rum etc etc så fort barnet är olydigt, vilket kan resultera i ett bra antal gånger per dag. Detta har jag tagit upp, men glömde han bort sig, eller sket han bara i det? Jag vet inte. Jag vet att han säkerligen var jättetrött, och det är förståeligt att man då kan reagera rätt grinigt, vliket jag också kan göra många gånger. Men när han märker att jag också säger tlil barnen, så kunde han väl låta det stanna vid det och koncentrera sig på sitt istället. Försöka tygla sig. Men inte. Och droppen kom definitivt på vägen hem då han pga barnens tjoande och stojande drog till med att ifall någon av dom gjorde så igen så skulle han ställa av denne vid vägen.
Mina känslor för honom är så starka. Jag är så kär, och hans känns på många sätt rätt, som min själsfrände, vilket jag aldrig känt förr. Men de här sidorna gör mig så besviken. Kan hans hårdhet bero på att han inte har egna barn? Indirekt har det framkommit att vi nog i sinom tid vill skaffa gemensamma barn. Skulle han få större förståelse för barn då? Skulle han mjukna? Det här gör mig orolig...
Tröttheten känns i kroppen, och vila är efterlängtad. Men min tveksamhet gör att det dröjer. Vart ska jag sova? Inne hos honom som jag just nu är besviken på och känner visst agg för? Jag har så oändligt svårt för att sova bredvid någon jag är osams med, eller känner såhär inför. Jag har inte sagt ett ord sedan vi åkte från honom. Mina känslor har nog stått skrivet i ansiktet. Likaså när jag gick rakt igenom armen som var på väg att göra en smekning över min mage. Istället gjorde jag en snabb och effektiv läggning av barnen, medan han utan ett ord avgick till sovrummet.
Lessen. Att allt ska vara så svårt....
Senare var vi över hos honom. Barnen busade, som barn gör. Johan suckade alltmer desto längre tiden led. Han behövde koncentrera sig på en sak, så jag försökte alltmer få dom att hålla sig ifrån honom. Men sådant är ju inte så lätt, det vet nog alla föräldrar, vilket resulterade i att Johan blev allt tjurigare mot barnen. Den äldste ramlade baklänges över en fin bordskiva som låg på golvet. Johan kom grinigt sättande och verkade inte ha en tanke på om mitt barn slog sig, utan det var bordskivan och rädslan för att den skulle fått någon repa som var det viktiga. Då är detta bord egentligen inte något bord han varken använt, eller troligtvis kommer använda, utan bara räddade från att bli slängt på tippen. Visst det är fint, jättefint, men ska förmodligen säljas, då den inte har samma stil som resterande möbler. Överdriven reaktion, ja det tycker jag. Att den överhuvudtaget ligger där på golvet i vardagsrummet, känns också väldigt märkligt. Han vet ju vid det här laget hur svårt det är att få saker att vara ifred ifrån barnen. Hade han lagt den i det "överblivna" rummet, så hade den däremot fått varit ifred.
Detta räckte däremot inte. Utan bråkandet på barnen fortsatte. I slutet tyckte jag det var rent absurt. Exempelvis när minstingen råkade lägga sig på en madrass på golvet, som råkade ligga nån meter från en högtalare. Det var tydligen alldeles för nära, hon kunde ju skada den. Att minstingen inte ägnat den en blick och låg på mage och höll på med helt andra saker var tydligen orelevant. Kändes som att han bara hackade för hackandets skull. Likadant när vi skulle gå och minstingen under tiden som jag tog på mina skor råkade stega in i köket, så blev det en snabb avhutning, för det kunde ju resultera i att han skulle bli tvungen att städa. Jag blev så trött och irriterad så jag bara gick fram och grabbade minstingen ifrån hans armar.
Och ständigt dessa hotelser. Om den där går sönder får du inte godis på x antal månader eller år. Okey, jag vet att det inte är lätt. Jag har inte ens några klara råd om vad man ska säga som verkligen fungerar för att få dom att göra som man säger. Men jag tycker inte det är rätt att ge hotelser om indragen godis, om skickande till sina rum etc etc så fort barnet är olydigt, vilket kan resultera i ett bra antal gånger per dag. Detta har jag tagit upp, men glömde han bort sig, eller sket han bara i det? Jag vet inte. Jag vet att han säkerligen var jättetrött, och det är förståeligt att man då kan reagera rätt grinigt, vliket jag också kan göra många gånger. Men när han märker att jag också säger tlil barnen, så kunde han väl låta det stanna vid det och koncentrera sig på sitt istället. Försöka tygla sig. Men inte. Och droppen kom definitivt på vägen hem då han pga barnens tjoande och stojande drog till med att ifall någon av dom gjorde så igen så skulle han ställa av denne vid vägen.
Mina känslor för honom är så starka. Jag är så kär, och hans känns på många sätt rätt, som min själsfrände, vilket jag aldrig känt förr. Men de här sidorna gör mig så besviken. Kan hans hårdhet bero på att han inte har egna barn? Indirekt har det framkommit att vi nog i sinom tid vill skaffa gemensamma barn. Skulle han få större förståelse för barn då? Skulle han mjukna? Det här gör mig orolig...
Tröttheten känns i kroppen, och vila är efterlängtad. Men min tveksamhet gör att det dröjer. Vart ska jag sova? Inne hos honom som jag just nu är besviken på och känner visst agg för? Jag har så oändligt svårt för att sova bredvid någon jag är osams med, eller känner såhär inför. Jag har inte sagt ett ord sedan vi åkte från honom. Mina känslor har nog stått skrivet i ansiktet. Likaså när jag gick rakt igenom armen som var på väg att göra en smekning över min mage. Istället gjorde jag en snabb och effektiv läggning av barnen, medan han utan ett ord avgick till sovrummet.
Lessen. Att allt ska vara så svårt....
Kommentarer
Trackback
