Mitt liv här och nu...

Slås idag av saknad efter någon jag ofta saknat genom åren. Ett ex. Han som blev min första sambo. Trots att det är många många år sedan nu, så saknar jag honom fortfarande. Nu kanske ni reagerar och tycker att det är märkligt att jag saknar honom nu, när jag har en ny pojkvän som jag dessutom säger mig älska mycket. Men det jag menar är att det är vissa bitar av honom jag saknar. Inte att byta ut min pojkvän. Jag saknar hans sätt att dela hushållet med mig, på ett så självklart sätt som det borde vara i alla relationer. Själv är jag nämligen periodvis dödligt tråkad på allt vad matlagning heter, framförallt dagar som denna, när man är sjuk och allt är extra tungt. Nu finns det dock ingen här just nu som skulle kunna ta hand om mig. Så detta är bara jag som skriver av mig lite saknad.

Jag saknar också det enorma sätt han hade att ta hand om mig när jag var sjuk, trött eller bara allmänt svag. Jag minns hur han lagade mat som skulle vara extra "närande" till mig när jag låg nerbäddad och sjuk under ett lager av täcken. Jag minns hur han på eget bevåg masserade mina fötter varje gång som jag mitt i natten kom hem efter helg-natt-jobbet där jag hade stått ett antal timmar i sträck. Jag minns hur han kom och satte sig bredvid badkarskanten och masserade mina axlar eller gjorde annat som var skönt bara för att han bara brydde sig om mig.

Nu i efterhand inser jag verkligen vilka fina gester det var. Nu inser jag verkligen att det definitivt inte är något som förekommer i varje förhållande. Det är långt ifrån alla killar som ser det som självklart att dela lika på arbetet i hemmet. Det är långt ifrån alla som bryr sig om när ens tjej är sjuk. Det är långt ifrån alla som finner ett nöje i att visa omtänksamhet. Minns med viss bitterhet hur det var med ett annat ex, och vilken oempatisk inställning han hade när man var sjuk. Att  han skulle komma och säga att han skulle laga mat till mig, och ta hand om mig, var något man kunde se sig i stjärnorna efter. När han däremot själv var sjuk så skulle  han självfallet bli ompysslad.

Kanske blir ni fundersamma över de känslor jag har över detta ex som jag saknar, och det får erkännas att jag många gånger genom åren har ältat om det verkligen inte finns en chans. Jag saknar ju så många bitar av honom. Men varje gång jag i huvudet har berört ämnet har jag fastnat vid samma problematik....jag har inte de känslorna kvar för honom längre. Han är en vän och mer än så har jag inte känt för honom på åratal. Och hur många fina bitar han än hade som pojkvän, även om där givetvis fanns endel svåra bitar också, så kan jag inte påverka känslorna. Han är bara en vän. En mycket älskad vän.

Mitt i natten vaknade vi bägge av mitt skrik. PV var snabbt vaken, omfamnade mig, berättade lugnande vart jag var och undrade vad som hänt. Jag som häromdagen satt och tänkte på att det inte verkar som att jag någonsin drömmer, hade helt plösligt vaknat mitt ur en mardröm. Den handlade om ett ex. Barnens pappa.  Och även om jag bara har en kort minnesbild av den sista sekvensen, så räcker det. Det behövs ingen drömtydning för att förstå vad den handlar om, eller varför jag drömt den. Han höll vårt yngsta barn, som i drömmen bara var en bebis, rakt ut över en öppning, där det var flera våningar ner till golvet. Han tittade på mig och sa att tydligen fanns det inget annat sätt för att få mig att göra som han ville. Hela hotet handlade dessutom om något så bisarrt som att han bara ville att jag skulle gå på en promenad med honom. Sjukt...men trots det bisarra och trots att det dragits till sin spets, så var det inte långt ifrån sanningen kring vad som tidigare hänt. Alla gånger från förr då han närmast tvingat mig till förhållande. Alla gånger då han alltid hittade något sätt att komma åt mig.  

Jag minns skräcken som grep mig i drömmen, skräcken om att han trots att han säkert inte ville, ändå fanns en risk att han kunde råka tappa vårt barn eftersom han trots allt hade druckit.

Jag kramade PV hårt, kände tryggheten sprida sig, samtidigt som skräcken och ångesten över allt som hänt förr satt som en bismak i munnen. Och även om det var förr, så finns det en risk även för idag, framförallt för barnen. Det är inte roligt att erkänna och inte roligt att leva med. Oron kommer alltid finnas där.

Samtidigt inatt när jag vaknade mitt i denna mardröm mindes jag också plötsligt väldigt skarpt, att detta inte var första gången. Jag har ofta mardrömmar, villket jag tydligen aldrig minns i vaket tillstånd. De brukar tydligen oftast handla om barnen och att de är utsatta för fara på ett eller annat sätt. På villka sätt kunde jag däremot inte minnas inatt, men jag mindes väldigt tydligt hur jag ofta ofta vaknat ur mardrömmar när något barn varit nära att dö eller skadas, alternativt redan har gjort det, och hur jag sedan har fått kämpa med att vända hela drömmen så det har fått en lycklig utgång.

Usch, jag undrar vad detta innebär. Bearbetar jag bara min rädsla för att något ska hända, och sådant som tidigare hänt, eller är det någon framtidsscenario.

Otrevligt är det iallafall. Jag som inte trodde jag drömde alls. Vad ovetande man kan vara ibland...

Då har han varit här en stund. Många kramar blev det. Mycket inandande av hans lukt. Pussar. Blickar. Lite småeggande prat.

Spritter av glädje och lyckorus. Kär...så kär!  

Minns för 1 år sedan. Vårt vänskapliga prat. Att han dock skulle få den roll han fått, var något jag då inte i mina vildaste fantasiser kunde tro. Då fortfarande ganska fastlåst. Fastlåst med en man jag inte var tillsammans med längre. En man som inte ville släppa taget. Som inte ville förstå och respektera att jag ville gå vidare. Att vi bara var vänner, sedan länge tillbaks. Förvisso kanske jag gjorde några dumheter, som ledde till att hoppet inte släcktes ut för honom. Resor,  filmkvällar, och liknande förehavanden som vid tillfällen tillbringades tillsammans. Om ändock tilltjatat från hans sida, och med ett evigt förtydligande från min sida, att vi bara var vänner. Varnade om att jag längre fram kanske skulle vilja träffa någon. Inte just då, för hans skull och min skull, men senare...

Försökte bygga upp ett avstånd, och få honom att vänja sig vid tanken. Varnade gång på gång, om vad som kunde ske. Trots att det samtidigt kändes löjeväckande att något sådant skulle kunna ske. Hur skulle det gå till? Jag som var fullt upptagen med barn och hem. Jag som aldrig hade någon tid till överst. Jag som aldrig hade några möjligheter till krogkvällar. Jag med min svårighet till att bli förälskad. Och han som dessutom hade full koll på varenda steg jag tog. Men trots min skepsis, ville jag varna, utifall att det trots allt skulle ske. Rädd för hans reaktion. Rädd för hur han skulle ta det.

Ändå blev det så. Så som jag aldrig kunde tro, utan bara drömt om.

Reaktionen blev stark. Chockad blev han. Kanske lika chockad som mig. Och motstånd fick jag. Nu känns det ganska avlägset. Som en obehaglig dröm, som fanns och var verklig, men nu är borta.

 Kan fortfarande minnas hans doft för ett par timmar sen. Minns hans armar runt min kropp. Hans läppar mot mina och hans kvarhållande blick. Nu kanske jag kan stå ut ett par dagar till....tills vi ses igen.

Det går en dokumentärserie just nu som heter Skild! Idag var det del 2, som ivrigt väntats på då jag dels älskar dokumentärer, och dels separerat några gånger och därmed påverkas starkt av ämnet.

Minnesbilder fladdrade förbi. Framförallt kring den tid man bor kvar i samma hem från det att det bestämts att man ska gå isär, tills man också flyttat isär. Det är verkligen hemskt! Jag har varit där, precis som så många andra. Jag minns en sambos förtvivlan, depression, att ha tappat lusten att leva, och min slutliga tanke om att ställa in separationen och fortsätta för att jag inte orkade se honom må så dåligt. Chansen togs däremot inte, troligtvis för att han visste att jag egentligen inte ville. Däremot blev vi snabbt "låtsassambos", då vi i väntan på isäflyttning var tillsammans på de sätt man kan, med kramar, kyssar och älskog. Bisarrt javisst. Men känsomässigt och behövande.

En annan separation skedde under hemsk turbulens. En lycklig graviditet, som förvandlades till mannen som gick bakom min rygg, lögner, kille som ena dagen bad mig att inte ge upp om oss och nästa dag stod och velade, och sedan återigen en dag senare bad mig om en ny chans igen. En stund som borde ha varit fylld av glädje och förväntningar inför det väntande barnet, fylldes istället av labilitet, depression och total orkeslöshet. Tiden innan isärflyttning bestod av akuta besök hos kurator och läkare, att undvika behöva träffa exet, och bråk med densamma om hur delning av boendet i hemmet skulle ske innan isärflyttning. Efter överenskommelser om det tillfälliga boendet, utnyttjade han ändå läget med att oväntat komma på besök och bo där samtidigt som mig. Han  vägrade t.o.m lämna dubbelsängen, och i min beslutsamhet över att komma så långt bort från honom som möjligt, så fick jag därmed sova på madrass i annat rum. Hårt var det, bittert var det, hatet och föraktet spred sig som en löpeld över den partner jag en gång älskat. Mannen beteende var inte bara grisigt emot mig, utan även mot henne, genom att försöka få mig i säng, och få mig tillbaks, trots att de var tillsammans. Var var deras nyförälskelse? Tiden då man inte borde uppfyllas av något annat än berusning för sin nya partner...

Jag äcklades, jag hatade, jag avskydde, jag grinade och så igen....och igen. Och mitt i allt äckel, fascinerades jag, över hur jag helt plötsligt hamnat på andra sidan. Jag var "den andra"....den han besökte i hemlighet bakom hennes rygg. Stod och dreglade över mina graviditetsstinna bröst. Smekte mig med blicken. Fick synligt stånd. Berättade saker som man absolut inte ska berätta när man har en partner. Om hans känslor för mig, hans drömmar och fantasier. Betedde sig som en brunstig tjur. Eller som en nyförälskad. Fick höra jämförelser oss imellan....och det var inte till min nackdel. Jag iaktog hans beteende, lyssnade och tog in och kände både bitterhet och upprymdhet. En signifikant skillnad förelåg dock mot det tidigare scenariot när hon var den andra. Jag gav aldrig efter. Han fick kräla i stoftet, kyssa mina fötter och tråna...men jag gav inte efter. Mig skulle han inte få. Inget svårt val trots allt, då det förakt jag kände ofta fick mig att närmast vilja kräkas rakt ut över denna gestalt.

Minnena gör inte ont längre. De bara finns. Det gör däremot ont när jag läser min dagbok, eller när jag tänker tillbaks på det i fel tilstånd, då jag är lessen. Det händer däremot knappt aldrig numer. Men det tog tid. Oändligt mycket tid innan jag kom hit. De läget jag knappt aldrig trodde jag skulle komma till. Det är så oändligt skönt att ha gått vidare. Att ha lämnat det bakom mig. Jag undrar hur det går för honom, han som förlorat det som betytt mest som han nyligen återigen sa...