Mitt liv här och nu...

Vart går gränsen?

Det hände innan jag hann reagera. Ett nära samtal. Lite smålulliga blickar efter ett antal vinglas. Där satt vi och pratade om våra partners och barn, och jag passade på att stoppa lite mer mat i munnen, när det plöstligt hände. Den där smekningen, över min mage. Som höll sig kvar en liten stund för länge för att det skulle kännas naturligt och normalt. Tusen tankar slog mig på en gång. Att magen knappast lär har varit platt eftersom jag satt böjd framåt medan jag åt, och att jag tyckte det var lite pinsamt att han kände på mig just då. Och vad gör han? När ska han ta bort handen? Är det inte lite pinsamt lång tid nu?  Vilka tittar? Jag var så förvånad och chockad att jag inte ens vågade titta upp, utan fortsatte äta som om inget hänt. Som att det var värdens naturligaste sak. Och kanske var det det. Kanske var det bara för mig som det kändes väldigt intimt. För närgånget när han smekande förde handen några gånger fram och tillbaks över min mage där jag satt i en klänning med bara det tunna tyget imellan. Inte gjorde det lättare heller när han konstaterade att jag nog kunde få i mig lite mer mat med min hårda mage som han kallade det. Ska man skratta eller gråta....Min mage som numera känns som rena degklumpen. Samtidigt kan jag inte hjälpa att orden och gesten fick mig att känna mig lite åtrådd. Inte förminskades det heller av att han senare på kvällen försökte ta tillfället i akt att ta upp min värkande fot för att smeka och knåda denna. Men då hann jag reagera och dra mig undan.

Tankarna har snurrat sedan dess. Har jag gjort något fel? 

Jag har känt mig lite smått skyldig, fast ändå inte. Det var ju hans initiativ och jag som drog mig undan och avbröt det från att utvecklas. Men ändå...känner jag mig skyldig för att känslan av att vara lite åtrådd, om än helt oskyldigt, trots allt fick mig att bli lite upprymd.




.

Idag var det en riktigt vissen dag. Har blivit riktigt redigt lessen två gånger. Man skulle kunna tro att jag har pms eller något, men då jag tidigare blivit lessen av bägge ämnena tidigare så har det nog inte någon del i det hela.

Vid första tillfället var jag hemma hos PV och hjälpte till att städa och rensa, och råkade hitta ett par prylar från något av hans ex. Inga speciella saker på något sätt. Men ändå grejor från något ex. Ja för att förtydliga det så var det hårgrejor. Detta hade jag sett tidigare för rätt länge sedan, och ifrågasatte då vad han hade kvar dom för, och fick till svar att han hade kvar det för att någon kanske kunde ha användning för det. Eh...jaha. Vem då? För min del känner jag inget minsta intresse av att använda hans ex grejor, hur opersonliga de än må vara. Dessutom har jag inget behov av det då jag har mina egna hårgrejor. Och vilken annan kvinna skulle komma att sova över där nu? Inte har han för egen del heller någon som helst användning för det då han inte har så mycket hår kvar så det finns något att använda det på.

Den gången lät jag det vara. Jag hade frågat honom, och fått ett svar, och gav honom en försiktig "pikning" om att det kanske vore dax att göra sig av med det. Trodde han skulle förstå, och kanske även känna sig lite dum för att de där sakerna stod kvar. Men icke. Idag stötte jag somsagt på dessa ting igen. Lika oanvända som sist. Och nu växte de där känslorna till sig....och jag kände mig bara så besviken och lessen för att han inte kunnat visa mig lite mer respekt med att göra sig av med sina gamla exares grejor. Jag kräver inte mycket tycker jag på det området. Det gör mig inget som helst att han har kort på exare tex, vilket jag förstått att det kan göra för andra. Det gör mig inget heller att han har kontakt med vissa ex. Men att spara deras personliga prylar, ja det har jag ingen större förståelse för. Och då menar jag prylar som man inte fått, utan som har varit deras. Varför ha kvar sådant? Ja nu kanske jag generaliserar lite. Det kan möjligtvis finnas vissa undantag på prylar som inte skulle spela någon större roll.

För min del rensade jag ut mitt ex schampo, tvål och tandborste för ett år sedan åtminstone....och då tyckte jag ändå jag var pinsamt sen. Då hade vi varit ihop några månader. Likadant tog jag itu med barnens pappas grejor som låg lite här och var, och som han av lathet råkat lämnat kvar sedan separation. Overaller och andra bilmekgrejor bland annat. Tyckte det inte riktigt var passande att ha kvar mina exares grejor längre när jag ingått ett såpass seriöst förhållande. Det var nog det som gjorde mig extra lessen, att jag för egen del ändå gjort mig av med mina saker för hans skull, och att han inte kunnat gjort det för mig, trots att jag påpekade det lite finkänsligt. Det fick mig även att undra vad han egentligen har för tankar. Tanken for genom huvudet, om han har kvar sakerna utifall det tar slut mellan oss, och för att då ha för andra tjejer.

Nästa ledsamhet blev med barnen, som jag hämtade från deras pappa. Eftersom jag har barnen den mesta tiden, tycker de ofta det är väldigt roligt att vara hos honom. Vilket jag på ett sätt kan förstå, eftersom han med sina helgträffar enbart får den lättsamma delen med barnen. Alla slitiga och tråkiga vardagsgöromål kommer han undan ifrån dom. Han slipper kämpa med att dra upp dom på vardagsmorgonen, och tjatet om maten, tandborstningen och läggningen varje kväll. Han kan istället koncentrera sig på de mer roliga bitarna. Att vi har detta upplägg är inte heller något val av mig, eller av honom ska tilläggas, det bara är det enda möjliga alternativet som vi haft hittills. Såvida han inte ska säga upp sig från sitt jobb vill säga. Men så drastiska krav har inte jag ställt på honom, eller han på sig själv.

För att återgå till ämnet så var minstingen lessen på vägen hem, och ville hellre stanna hos pappa där det är roligare. Nu har jag förvisso vant mig rätt väl med att höra sådant. Under årens gång har det ofta hänt att barnen haft perioder då de längtat mer till pappa eller mig, och blivit lessna vid överlämnanden. Det som var jobbigare nu är att denna period då de haft större längtan efter pappa, denna gång varit väldigt lång nu. Utöver det har jag verkligen lagt mig vinn om att försöka få in mer  kvalitetstid med barnen med jämna mellanrum, eftersom jag vetat med mig att jag haft för lite av den varan tidigare. Faktum är även att jag de sista 2 månaderna gjort mer med barnen än vad pappan gjort. Trots detta så verkar detta aldrig kommas ihåg. Troligtvis för att vardagstiden med allt tjat är så mycket längre så de där utflykterna och sakerna som vi hittar på drunkar i allt det andra, det tråkiga.

Jag försökte till en början att som vanligt tänka logiskt och rationellt. Det är klart att det är roligare hos pappa, de har ju bara den roliga tiden. Det har ju även haft sina perioder då de saknat migmest, och då jag har varit mest populär. Jag satte mig även ner och frågade lugnt den äldste om vad som var roligare hos pappa, vilket ledde fram till samma slutsatser. Men ändock tog tillslut de där känslorna över. Tårarna började välla upp i ögonen och trots att jag snabbt gick iväg till tvättstugan för att ta itu med tvätten och gömma mina känslor, så hann den äldste se och följa efter.

Kan bara konstatera att det ändå blev ett givande samtal, trots min omogna reaktion. Tröstande berättade den älste om att de visst hade det roligt hos mig, och att den äldste ärligt talat inte kunde minnas så speciellt många saker som de gjort med pappa. Däremot att de varit större saker som h*n uttryckte det. Jag undrade hur då, och fick då höra om bion som de gått på och leklandet som varit så stort. Okey förståeligt, men ändå surt att höra. Faktum var nämligen att jag hade planerat exakt samma saker jag också....men att pappan hunnit först, bägge gångerna. Min undran är nu bara hur framtiden ska bli med barnen, då jag känner att det börjat tära alltför mycket känslomässigt med barnens reaktioner som de nu haft rätt länge. Mitt i allt kom nämligen känslan över mig....om att kräva att pappan ska ta dom hälften av tiden, vilket jag aldrig känt förr. Samtidigt vill jag ju det inte. Och egentligen går det ju inte ens att tänka på, eftersom vi inte har det alternativet. Det var bara en känsla av desperation som kom över mig för att jag inte vet någon råd om hur man kan gå vidare, och hur man kan bättra på situationen, då jag känner att den lediga tiden jag har med barnen blir en kamp för att ha det så roligt som möljligt. Som en tävlan mot pappan, vilket ju inte alls känns bra. Men ändå. Vad gör man för att väga upp den stressiga, tråkiga och jäktiga tiden som blir på dagarna. Vad har man att sätta emot den som är ledig hela veckorna, och enbart kan ägna sig åt barnen den lilla tid de är där. Inte att jag måste vara bättre. Men det börjar alltmer ändå kännas nödvändigt att uppskattas åtminstone litegrann.