Mitt liv här och nu...

Slås idag av saknad efter någon jag ofta saknat genom åren. Ett ex. Han som blev min första sambo. Trots att det är många många år sedan nu, så saknar jag honom fortfarande. Nu kanske ni reagerar och tycker att det är märkligt att jag saknar honom nu, när jag har en ny pojkvän som jag dessutom säger mig älska mycket. Men det jag menar är att det är vissa bitar av honom jag saknar. Inte att byta ut min pojkvän. Jag saknar hans sätt att dela hushållet med mig, på ett så självklart sätt som det borde vara i alla relationer. Själv är jag nämligen periodvis dödligt tråkad på allt vad matlagning heter, framförallt dagar som denna, när man är sjuk och allt är extra tungt. Nu finns det dock ingen här just nu som skulle kunna ta hand om mig. Så detta är bara jag som skriver av mig lite saknad.

Jag saknar också det enorma sätt han hade att ta hand om mig när jag var sjuk, trött eller bara allmänt svag. Jag minns hur han lagade mat som skulle vara extra "närande" till mig när jag låg nerbäddad och sjuk under ett lager av täcken. Jag minns hur han på eget bevåg masserade mina fötter varje gång som jag mitt i natten kom hem efter helg-natt-jobbet där jag hade stått ett antal timmar i sträck. Jag minns hur han kom och satte sig bredvid badkarskanten och masserade mina axlar eller gjorde annat som var skönt bara för att han bara brydde sig om mig.

Nu i efterhand inser jag verkligen vilka fina gester det var. Nu inser jag verkligen att det definitivt inte är något som förekommer i varje förhållande. Det är långt ifrån alla killar som ser det som självklart att dela lika på arbetet i hemmet. Det är långt ifrån alla som bryr sig om när ens tjej är sjuk. Det är långt ifrån alla som finner ett nöje i att visa omtänksamhet. Minns med viss bitterhet hur det var med ett annat ex, och vilken oempatisk inställning han hade när man var sjuk. Att  han skulle komma och säga att han skulle laga mat till mig, och ta hand om mig, var något man kunde se sig i stjärnorna efter. När han däremot själv var sjuk så skulle  han självfallet bli ompysslad.

Kanske blir ni fundersamma över de känslor jag har över detta ex som jag saknar, och det får erkännas att jag många gånger genom åren har ältat om det verkligen inte finns en chans. Jag saknar ju så många bitar av honom. Men varje gång jag i huvudet har berört ämnet har jag fastnat vid samma problematik....jag har inte de känslorna kvar för honom längre. Han är en vän och mer än så har jag inte känt för honom på åratal. Och hur många fina bitar han än hade som pojkvän, även om där givetvis fanns endel svåra bitar också, så kan jag inte påverka känslorna. Han är bara en vän. En mycket älskad vän.

Idag försov jag mig kraftigt, vilket ökade på den hög av dåligt samvete som jag redan har, för allt jag tycker att jag inte lyckas med. Är kraftigt förkyld, och mår rikigt visset. Hade jag inte haft några barn att ta hand om hade jag nog mått bäst av att tilbringa dagen i sängen, omväxlande med soffan, med några bra filmer och en bra bok. Dagens regnväder passade dessutom perfekt för detta. Med barn i huset blir det dessvärre svårt att få lugn och ro, och ta hand om mig själv , utan blir istället tvungen att springa fram och tillbaks för att kolla att de inte röjer till hela huset, utan bara halva, medla mellan barn som bråkar, och kolla så att de inte hittar på en massa hyss. Visst låter det mysigt ;).

Tänk att det är samma visa....varje dag. Det är fascinerande och enerverande att det ska ta sådan tid för dom att lära sig. Varje dag drar det fram som en tornado i huset. Antingen är det miljarders bitar av små avklippta papperslappar, eller så är det pusselbitar som de slängt runt, eller alla böcker ifrån boklådan...vilket är en ganska ansenligt mängd, eller alla spelkort till något spel där man mycket troligt aldrig kommer lyckas hitta alla kort så att man kan fnna nöje av att spela spelet längre fram. Något är det iallafall. Allra vanligast fler olika varianter dessutom. Och när man sedan chockad ser kakafonin som helt plötsligt finns där i hallen, eller köket, eller vardagsurmmet efter att man bara har varit på toa en stund, eller suttit vid datorn en stund eller telefon eller vad det nu vara månde, så säger man med bestämd stämma att det där får ni minsann plocka rätt på, vilket jag som förälder tycker är en helt rimlig förväntan. Men vad händer....jo istället får det svar man tycker man borde få, så hör man istället: "nej jag vill inte". Nähä....vem är det som vill då? Jag?? De måtte tro att jag älskar att städa!  Så istället för det svar man tycker man borde förvänta sig, så blir man istället tvungen att köra samma harang som man gjort varje dag de senaste veckorna och månaderna. "Ja men om du inte orkar städa upp så ska du inte heller släpa fram det" osv osv. Varvid man ändå bara får som svar:  "jag vill inte!", "jag orkar inte!", "jag har inte lust!" eller en av minstingens varianter där man lägger sig på golvet och skriker och sparkar "uhäää! ", alternativt den lite mer smartare versionen där man kryper ner under täcket och säger "men mamma jag mår inte riktigt bra". Nä visst....vem mår bra av vetskapen att man ska behöva lägga sig ner och kräla runt en halvtimme  för att plocka upp de miljardärs delar man själv varit dum nog att kasta runt. Nä...jag begriper inte varför det ska vara så svårt att förstå  en sådan enkel sak, som att det man själv ställer till med får man själv ta itu med sedan.

Jag skulle bra gärna vilja se barnens min ifall jag släpade dom bort till köket efter att jag efter 2 timmars matlagning och tillhörande användning av kastruller, byttor, slevar och mått skulle säga att "ni får städa....jag har ingen lust". Så får vi se ifall dom hajar hur kul det är för någon att städa upp, som inte ens är skyldig till röran. ;)

Mitt i natten vaknade vi bägge av mitt skrik. PV var snabbt vaken, omfamnade mig, berättade lugnande vart jag var och undrade vad som hänt. Jag som häromdagen satt och tänkte på att det inte verkar som att jag någonsin drömmer, hade helt plösligt vaknat mitt ur en mardröm. Den handlade om ett ex. Barnens pappa.  Och även om jag bara har en kort minnesbild av den sista sekvensen, så räcker det. Det behövs ingen drömtydning för att förstå vad den handlar om, eller varför jag drömt den. Han höll vårt yngsta barn, som i drömmen bara var en bebis, rakt ut över en öppning, där det var flera våningar ner till golvet. Han tittade på mig och sa att tydligen fanns det inget annat sätt för att få mig att göra som han ville. Hela hotet handlade dessutom om något så bisarrt som att han bara ville att jag skulle gå på en promenad med honom. Sjukt...men trots det bisarra och trots att det dragits till sin spets, så var det inte långt ifrån sanningen kring vad som tidigare hänt. Alla gånger från förr då han närmast tvingat mig till förhållande. Alla gånger då han alltid hittade något sätt att komma åt mig.  

Jag minns skräcken som grep mig i drömmen, skräcken om att han trots att han säkert inte ville, ändå fanns en risk att han kunde råka tappa vårt barn eftersom han trots allt hade druckit.

Jag kramade PV hårt, kände tryggheten sprida sig, samtidigt som skräcken och ångesten över allt som hänt förr satt som en bismak i munnen. Och även om det var förr, så finns det en risk även för idag, framförallt för barnen. Det är inte roligt att erkänna och inte roligt att leva med. Oron kommer alltid finnas där.

Samtidigt inatt när jag vaknade mitt i denna mardröm mindes jag också plötsligt väldigt skarpt, att detta inte var första gången. Jag har ofta mardrömmar, villket jag tydligen aldrig minns i vaket tillstånd. De brukar tydligen oftast handla om barnen och att de är utsatta för fara på ett eller annat sätt. På villka sätt kunde jag däremot inte minnas inatt, men jag mindes väldigt tydligt hur jag ofta ofta vaknat ur mardrömmar när något barn varit nära att dö eller skadas, alternativt redan har gjort det, och hur jag sedan har fått kämpa med att vända hela drömmen så det har fått en lycklig utgång.

Usch, jag undrar vad detta innebär. Bearbetar jag bara min rädsla för att något ska hända, och sådant som tidigare hänt, eller är det någon framtidsscenario.

Otrevligt är det iallafall. Jag som inte trodde jag drömde alls. Vad ovetande man kan vara ibland...

Igår en dag av stress, och plåsterhat. Jag har gjort ett misstag. Jag köpte för någon vecka sedan de där eftertraktade plåstren med figurer på. Barnen blev tokuppspelta och gav mig pussar på kinderna och tackade mig sååå för att jag var så gullig. Sedan dess har en närmast besatthet efter dessa plåster rådit. Barnen springer hela tiden och ojar sig över det ena märket efter det andra, vill ha plåster, drar bort plåstren efter ett par timmar, för att sedan springa och oja sig för att få ett nytt plåster med en annan figur på, och så kiv och bråk om vem som ska ha vilken figur. Jag sliter snart mitt hår! Har nu lovat dyrt och heligt att aldrig mer köpa dessa plåster för annars blir vi väl snart barskrapade pga plåsteråtgång. Hur kunde jag vara så dum?!

Jag mår en aningens aningens bättre. Anledningen är att PV varit här ett tag nu. Bott här sedan i tisdags, och kommer tydligen hit ikväll igen efter att han varit hemma en stund efter jobbet och fixat några saker. Detta trots att jag fortfarande inte haft något samtal med honom. 

Drömmen vore att allting bara löste sig automatiskt, utan att behöva prata om det. För hur det än är, så blir det fel ifall vi tar ett sådant samtal. Skulle han ändra sig först efter att jag har berättat om min lessenhet för att han inte verkar vilja tillbringa mer tid här, så kommer jag ju bara tyda det som att han gör det för min skull, inte för att han vill. Och skulle han inte bo mer här efter att vi snackat, så har jag ju inte vunnit någonting med att ha berättat. Med andra ord finns det inget sätt att komma vinnande ur att berätta. Inte heller kommer jag vinnande ur att inte berätta ifall det inte blir någon ändring av sig självt. Komplicerat va´!  Så det enda som skulle göra att allt skulle svänga, är ifall han utan något samtal verkade vilja bo här mer och mer.

Jag hoppas, hoppas, hoppas...

Vägen fortsätter ofrånkomligen neråt. Jag kan inte låtsas. Är värdelös på att spela. När PV kom igår klarade jag inte ens av att möta upp med en kram i dörren, utan fortsatte koncentrerat med middagen. PV lär ha märkt av min stämning, men vad han trodde eller varför han inte frågade vet jag inte. Det enda som blev under kvällen var i stort sett ett par kramar från honom som han gav mig när jag stod och lagade mat och diskade. Natten fortsatte på samma sätt, och det blev mycket vändande i sängen innan jag äntligen kunde komma till ro. Känner stor sorg i hjärtat.

Jag insåg igår att vi verkligen behöver prata snart för detta går snart inte längre. Men inte just då. Det passade inte. När det passar vet jag inte. Nästa vecka kommer PV vara bortrest....kanske vore det passande då, när han inte har så mycket för sig på hotellrummet om kvällarna, så att han kan få lite tid att fundera. Kanske vore det bästa att skriva ett mail, så att jag kan fundera igenom hur jag ska uttrycka mig.

Jag vet inte. Helst vill jag bara skjuta på det. Vill inte ta detta. Vill inte säga vad jag känner. Vill inte beklaga mig. Men samtidigt verkar det inte finnas någon annan utväg.

Telefonsamtal med PV, och besvikelse. Han är hemma och gör....ingenting. Varför är han där då? Jag blev så lessen, men klarar inte av att säga vad jag känner. Det tog bara tvärstopp. Orkade knappt prata. Sa att jag behövde sluta för att lägga barnen. Vilket jag förvisso behöver, men allra mest orkade jag inte prata. Han ville inte sluta telefonsamtalet så snabbt...men jag kunde inte fortsätta. Orkar inte låtsas. Är bara så lessen, men vad ska jag säga. Gnälla över att han är där? Då kommer han väl säkert börja vara här mer, men utan att jag känner att han vill det. Så vill jag ju inte ha det. Jag vill ju att han ska vilja vara här. Precis som han ville vara här förut.

För bara några dagar sedan konstaterade han i telefon att han inte hade någon anledning att vara där, när han ändå inte får något gjort. Men varför är han där nu då? Jag förstår inte, och det driver mig bara till vansinne känner jag för varje dag som går. För varje gång detta upprepar sig. Och så var han här i helgen och verkade tycka det var jobbigt att åka härifrån! Likadant idag på telefon så längtade han till i morgon då han kommer hit igen! Jaha han behövde ju inte längta om han åkte hit istället...=/ Vid sådana kommentarer känner jag nästan raggen resa sig. För det känns som tomma ord, när han inte på något vis behöver sitta och längta. Han har ju valt att inte vara här. Alltså kan han väl inte mena någonting med de där orden. Det är ju bara att åka!

Till saken är att  hans jobb ligger närmre mitt hem än hans eget. Sisådär 2 mil närmre. Alltså ser jag ingen anledning överhuvudtaget till varför han skulle åka hem istället. Why? Det enda som kvarstår är sådana anledningar som jag rabblade upp i ett tidigare inlägg. Detta. Så vilken är det? Har han någon annan.....har han tröttnat....vill han inte träffa mig....vill han vara själv..... VAD?!! Men varför säger han och visar han då det han gör. Varför hade han så bråttom tidigare till att flytta ihop. Varför tittade han på hus hemma hos mig i helgen då, på sitt eget initiativ?

Jag förstår inte. It drives me crazy! Känner mig så lessen och trött på det här nu att jag bara har lust att avsluta. Det är som om jag vore en älskarinna, som bara sitter och väntar och får ta småsmulorna. När det passar honom. Och då ska man vara uppåt och glad för den lilla tid man får. Fast detta är nästan värre.... Om jag varit en älskarinna hade det åtminstone funnits en förklaring till varför mannen inte kan när han inte kan, medans det i detta fall inte finns någon förklaring alls. Han kan likaväl bo här. Ja faktumet är att det vore långt enklare för honom!

Nej....nu ska jag gå och gråta vidare. Och imorgon, eller kanske redan inatt, kommer jag säkert ångra att jag skrev detta. Jag älskar ju honom!  Men fy vad kärleken känns jobbig just nu...

Helgen gick och kom och många var de stunder då jag skämdes lite över det inlägg jag tidigare gjort , där jag beklagat min situation och skrivit mycket om PV. Kände skam för att han många gånger under helgen visade så mycket kärlek och ömhet. Alla underbara ögonblick. Men ändå....går det inte bort. Den där nedstämdhetskänslan. Det är som att jag blir en solstråle när han finns här och visar sin kärlek, men när han försvinner bort en stund återgår läget till nedstämdhet och lessamhet. Jag får känslan av att han visar det han visar för att få mig att stå ut ett tag till. Men detta tror jag inte alls. Att han skulle vara beräknelig alltså. Det är bara min känsla av det hela. Att jag hör hur mycket han älskar mig, men sedan inte ser något mer bevis för det. Vi forsätter stå där vi står.

Jag är bara så otroligt trött på stilleståndet. På känslan av att stå fast i dyn. Jag misstänker att det inte hjälper endast med att höra hur mycket han älskar mig, utan behöver få det mer konkretiserat. Det är nog så det är.

Och nu har jag gnällt igen på honom, när jag samtidigt skulle vilja skriva hur galet tokigt mycket jag älskar honom. Det är verkligen blandade känslor man har.

Vädret har blivit rätt hyfsat och solen lyser, men själv känner jag allra mest för att tillbringa dagen i sängen om jag bara finge. Magen är i olag, som den alltid är under denna period, och jag har noll och ingen lust varken att göra något eller vara någon annanstans än hemma. Dessvärre går det inte att få som jag vill. Jag måste både handla och gå iväg med den äldsta till träning idag. Usch, fy och blä vad jag inte har lust med detta just idag. Eftersom jag dessutom måste handla idag, så borde jag även kolla igenom vad vi ska äta de närmaste dagarna, så man slipper åka till affären en massa gånger i onödan. Ytterligare en sak som jag inte har lust med alltså.

Längtar till ikväll, när dagen är över och jag kan få gå och lägga mig! =/ 

Såg en bra och sann mening i en blogg idag:

"Ständig utmaning - att glädjas åt det man har och inte beklaga sig åt det man inte har".

Precis en sådan dag har jag haft idag, då jag har hängt upp mig på just det där som jag inte har och som jag önskar så hett. Vet att man inte borde tänka på just det där. Försöker att låta bli, men det är svårt. En ständig utmaning är precis vad det är. 

Idag har jag känt mig hemskt slö. Kom inte i säng inatt, så det blev som vanligt bara 3-4 timmars sömn, och eftersom det blivit så nu några nätter så började det bli kännbart idag. Därför kände jag mig tvungen att vila en stund under dagen, och har därmed inte alls fått det där gjort som jag ju hade tänkt. I eftermiddags kände jag därför stor ångest över hur slö jag varit, och allt jag borde fått gjort, så för att försöka minska mitt dåliga samvete så tog jag iallafall ett träningspass. Så nu känns det lite bättre. =) Har ju tänkt utöka till 2 träningspass denna vecka. Skönt att ha kommit igång lite. Förvisso dröjer det länge innan jag är där jag vill vara, där jag var när jag tränade som mest (ca 4 gånger i veckan). Men jag är åtminstone på gång. Det värsta är att jag varit "på gång" nu ett antal gånger under det sista året, men hela tiden stannat av med träningen när det varit för mycket som kört ihop sig. Förstår inte att det ska vara så omöjligt att få tid till det. Likadant med promenader som jag också har längtat tillbaks till den sista månaden. Omöjligt det med känns det som. Men jag ska komma dit! Jag ger mig inte!

Nu när jag kommer ihåg måste jag passa på att be om ursäkt. En stor ursäkt för att det ofta är endel felskrivningar i mina inlägg. Jag kan inte riktigt begripa hur det går till. Jag skriver mina inlägg och tycker jag läser igenom dom ganska genomgående innan de publiceras, ändå märker jag nästan varenda gång när jag senare läser inlägget i bloggen, att jag missat en massa fel. Tom lååångt tid efter publicering, har jag kunnat hitta felskrivningar som jag av någon märklig anledning har missat.

Förstår inte vad det beror på. Är det ögonen det börjar bli fel på eller vad?

Nästan så jag glömt under dagarna när barnen varit borta, men minstingen är sannerligen inne i en riktig gnällperiod. Det gnälls och gnälls och gnälls, om än det ena och än det andra. Och så ändras planerna hela tiden. Först titta på film, fem minuter senare ska det pusslas, 2 minuter ytterligare är det ritning som gäller, och seden något att dricka, och sedan är det för varmt, och sedan är det för kallt, and so on....and so on. Och så fort man inte omedlbart reflekterar och gör det som "befalls" så gnälls det och gnälls och gnälls, och säger man nej så hör man "näää men jag får aaaaaldrig det". Fast jag kanske gett/tillåtit det dagen innan *suck*.

Hu! Jobbigt med dessa gnällperioder, och det är allt annat än lätt att minnas det jag sett som står i barnböcker, om att barnet självt säkerligen lider mer än den vuxna i dessa perioder och att det bästa man kan göra är att hjälpa dom igenom dessa perioder. Måste säga att jag misslyckats med det många gånger. Känslorna tar överhanden och man blir bara så trött på detta gnäll, och höjer rösten och snäser åt barnet något. Inte det bästa förstås. Fast å andra sidan har jag aldrig påstått mig vara annat än en vanlig människa, som imellanåt brister i tålamod. Ja inte bara ibland utan ganska ofta för att vara ärlig.

Idag gjorde jag en skrämmande sak. Nu väntar jag bara ett svar. Det kommer dessvärre troligtvis dröja ett bra tag innan jag får svaret. Kanske upp till några veckor. Känner mig närmast kräkfärdig av nervositet över vad det kan bli för svar. Har skjutit och skjutit på att göra denna sak, i några månader nu, då jag varit för rädd för hur det kommer gå. Fullt medveten om att det inte hjälper att stoppa huvudet i sanden. Ska jag bli klar med detta avsnitt av mitt liv, så finns det ingen annan utväg än att ta itu med det och invänta det skrämmande svaret.

Men nu är det gjort. Nu är det försent att ändra. Nu är det bara att vänta, och hålla tummarna.

PK (pojkvännen) var här i natt. Så skönt att få krypa ner och sova bredvid honom. Även om jag förvisso återigen börjat vant mig bort med att ha honom sovande bredvid, då han tillbringat mycket tid i sitt gamla hem igen, så känns det ändå så skönt när han är här. Gick och lade mig rätt sent, då jag blivit omställd under helgen. Lade försiktigt min hand på honom där han låg väl instoppad under täcket, och kände hans lugna andetag inunder. Kände sådan trygghet. Så skönt! Om det bara kunde ske oftare, men nu är det mycket tid isär pga hans arbete i hemmet. Känns jobbigt inte bara för att det ger mycket tid ifrån varandra, utan för att det ofta inte heller händer något med det där arbetet. Ibland har jag därför fått mina tveksamheter och tänkt att han kanske bara skjuter på att bli klar. Kanske trivs han bra som det är. Kanske har han blivit osäker till om han vill flytta ihop. Samtidigt vet jag att han är en av de mest sega människor jag varit med om. Trögstartad som få, som närmast måste sparkas igång. Så säkert stämmer det att han nog bara inte orkat eller har lyckats kommit igång med något, de dagar han inte gjort något. Inte desto mindre gör det mig lessen. Lessen för att det inte känns som något han har bråttom med, och längtar efter att bli av med. Lessen för att jag inte är en tillräckligt stor morot, för att han snabbt skulle avklara det han har kvar.

Det var som jag trodde. Ibland är han totalt blind för mig. Jag skulle säkert kunna sätta en sopsäck på mig utan att han lade märke till det. Varför gör man egentligen till sig överhuvudaget =/.

Jag hade jag tänkt överraska honom, så jag hade inte berättat om min nyligen gjorda hårklippning, och berättade inte heller om min permanenting jag gjorde strax innan jag åkte till honom. Hade väntat mig en stor reaktion, men den uteblev totalt. Tänkte att han kanske bara inte hann titta ordenligt när han öppnade dörren. Men en timme senare när vi skulle åka hade han fortfarande inte sett något, och då började ärligt talat mitt humör dala en aning. Kände mig så osedd. Inte första gången jag känner så med honom. Jag som tom oftast brukar se när han klipp bara några futtiga millimetrar på sitt huvud.

Försökte väl sluta tänka på det där under kvällen, i rädsla för att det helt plötsligt kanske skulle komma flaxande ut ur munnen och förstöra hela kvällen. Men idag kom det. "Du är ett jäkla blindstyre!" sa jag med glimten i ögat, men samtidigt med allvarlig underton. Undrar om han förstod hur besviken jag blev.

Sitter här med mycket blandade känslor. Fick ett besked, och det var som jag trodde negativt, men ändå positivt. Det negativa svaret var väntat, så även om det gör mig lessen så har jag redan gjort mig så förberedd på att få det svaret att jag inte reagerar så starkt. Det positiva svaret var däremot inte väntat. Och jag sitter här med några tårar rinnande samtidigt som jag har ett leende på läpparna. Märklig känsla. Det är som att ha blivit förälskad i någon och visat sina känslor och sedan få till svar att det tyvärr inte kan bli något för personen är tyvärr upptagen men hade han varit ledig så hade han utan tvekan tagit mig för han både attraheras starkt av mitt utseende och gillar mig som person....det hade alltså blivit vi om han inte varit upptagen. Lite så. Fast nu handlade det inte om någon kille, eller förälskele, eller något förhållande, men det var lite snarlikt. 

 

Igår strax efter jag skrivit föregående blogginlägg, så kunde jag inte stå emot. Fick ett infall att göra ett stort klipp. Så det gjorde jag. Gick raka vägen ut till badrummet och klippte av en ganska stor bit av mitt hår. Undra om man kommer ånga sig framöver . Just nu känns det iallafall bra. Nu fattas bara en permanent också, så det kunde bli lite mer luftigt, och krulligt då givetvis. Undras vad pojkvännen kommer säga.

Är så trött på mitt hår just nu att jag närmast kan spy. Har färgat och tonat det under ett antal år i sträck, men nu var jag så trött på allt färgandet att jag behövde en break. Har därmed långsamt försökt tonat tillbaks håret närmre och närmre min egen hårfärg. Detta höll jag säkert på med under ett halvår eller så. edan slutade jag och väntade medan det började växa ut. Tyvärr har det trots det blivit en stor skillnad i färg, och ser mer förfärligt ut än jag trodde. men jag antar att det bara är att bita ihop om jag inte återigen ska ge mig in i tonings/färgningskarusellen. Av denna anledning är lusten stor att klippa av en lång bit av håret för att hjälpa till på traven så att säga med att få bort det tidigare färgade håret. Samtidigt tar det så emot då jag egentligen önskar mig längre hår, och redan klippt upp det några omgångar så det är kortare än normalt. Så det är ett svårt dilemma detta.

Som att detta inte räcker så har min senaste permanent (gjord hos frisören) gjorts för 1,5 år sedan. Du kan ju tänka dig hur det ser ut. Ja ganska redigt utväxt nu med andra ord. Gjorde förvisso en hempermanent för ett halvår sedan men den gav ett ytterst klent resultat som inte längre är synligt. Saken är bara den att jag inte har pengar för en ny permanent hos frisören nu. Den kastar ju bedrövligt mycket! Runt 1000-lappen. Så därför försöker jag stå ut och hoppas på ett under eller något, som att helt plötsligt vakna upp en dag och se bra ut i utväxt permanent.

Hittade idag av ren tillfällighet en bild på nätet på en rätt kort men snygg frisyr på Kylie Minogue. Så det satte lite myror i huvet på mig igen om jag ska klippa mig trots allt. Möjligheten finns ju dessutom att göra en hempermanent senare och med en kortare frisyr är det ju också lättare att både få ett bättre och beständigare resultat. Hm det tål att tänka på.

                  

 

Hinner inte med någonting känns det som. Har gjort en handling idag, och bara för det känns det som att det är kört att hinna med något mer för idag. Blir frustrerad. Har sagt varje dag i säkert en vecka nu att jag ska träna. Måste bara komma igång igen. Men fortfarande har det inte hunnits med. Blir nästan äcklad över mig själv. Ännu mer nu efter alla julmat, godis och andra onyttigheter under jul. Måste få komma igång och röra på fläsket igen, men det är så svårt att få till det där. För samtidigt ska så mycket annat hinnas med och skötas.

Dygnet skulle behöva dubbelt så många timmar.

En del av diskussionen som vi hade igår, handlade om att pojkvännen alltmer kommit att inse hur lik han är en av sina föräldrar. Föräldern är extremt envis, säkert över gränsen till tjurskallig. Det är inte en gång pojkvännen har kommit och hävt all sin frustration och irritation över förälderns imellanåt omedgörliga inställning, utan ett flertal gånger. Och jag har å min sida i min tysthet oroligt konstaterat att det finns stora likheter mellan denna och pojkvännen.

Nu drog han själv upp sin likhet, och ställde frågan till mig "Går det att förändras"? Klart det går, var mitt snabba svar. Framförallt när man vet om vilka sidor man har, och vill förändras. Sedan är det väl inte gjort i en handvändning, men nog sjutton ska det gå att ändra sig. Han var däremot inte lika säker, och drog up sin ålder som att det kanske då var försent. "Gamla hunder kan inte lära sig sitta"-brukar man ju säga. Men så gammal är han ju inte, och om det är något han verkligen känner att han vill förändra så borde det ju gå. Så anser jag iallafall, men samtidigt blev jag orolig över den inställning han har. Som att han för alltid kommer vara på samma sätt, oavsett hur gärna han vill förändras.

Han drog upp att det ofta tar en stund för honom att tänka efter, innan han möjligtvis kan inse och eventuellt erkänna att han tänkt fel. Jo jag vet att han är sådan. Han är även sådan att ifall man är två personer där man vill göra något på varsitt sätt, så ger han aldrig med sig utan vill ha det på sitt sätt såvida man inte är beredd att strida för sin sak. Detta har tyvärr alltmer lett till att jag omedelbart ger efter av ren uppgivenhet inför vetskapen om att det ska behövas strid för att få honom att ge sig, trots att jag tycker mitt sätt är bättre, med följd att jag ofta blivit tjurig och känt mig överkörd. Min tanke om lösning är att man i en tvåsamhet måste inse att man är två personer som har tankar och behov, och därmed omväxlande borde låta den ena och den andra få sin vilja fram, oavsett om man tycker den andras sätt är bäst eller inte. Men min pojkvän har inte riktigt det tankesättet, för honom är det istället så att den som är bäst på att utkämpa sin strid får vinna kampen.

En hemskt sak kring detta har slagit mig. Tänk om jag skulle fortsätta mitt liv med honom, och senare få gemensamma barn. Tänk om vi därefter, (hemska tanke), skulle gå isär. Den bild jag har av att dela barn med honom som skilda, är inte vidare angenäm. Jag kan nästan slå vad om att det bara skulle bli en massa problem. Kanske låter hemskt att jag har en sådan inställning till honom. Men just den där envisheten och osmidigheten, gör att jag inte får de bästa bilderna framför mig. Just där måste jag säga att det funkar väldigt bra mellan mig och barnens pappa. Vi är båda väldigt samarbetsvilliga. Om han av någon anledning behöver ändra lite på våra planer, eller ringer och plötsligt och vill ha barnen vid tillfällen när jag inte förväntat mig, så brukar jag alltid säga ja såvida det inte krockar med egna planer, vilket det ytterst sällan gör. Likadant brukar pappan oftast göra från sitt håll. Men jag har redan där känt en skillnad med pojkvännen, då han imellanåt kan irritera sig över hur lättvindigt jag kan ge efter vad jag tidigare har planerat med exet. Han tycker jag ska vara mer nitisk. "Såhär är det!" "Såhär har vi bestämt!" Men jag känner att jag vinner större på att vara böjlig. När det går iallfall. Det tycker jag alla borde vinna mest på. Det får man tillbaks på, när man själv kan behöva ändra något. Likadant barnen vinner mest på att ha föräldrar som är samarbetsvilliga och flexibla.

Den där framtidstanken, ifall det värsta händer, känns inte bra. Jag kan se framför mig hur han skulle stå och säga "Nej såhär har vi bestämt nu", ifall man behövde ändra någon dag, eller behövde hjälp vid något exra tillfälle. Det gör mig verkligen orolig. Förut har jag alltid tänkt att det ordnar sig nog alltid, han måste ju inse att han behöver ändra sig lite kring sin envishet och stolthet. Men när han nu tog upp den där frågan, och öppet ifrågasatte om det verkligen var en möjlighet för honom att ändra sig, så  börjar jag undra. Med den inställningen kanske det verkligen är omöjligt.

Kollade in en mycket intressant dokumentär igår. Nunnan som tidigare visats på svt. Jag är enormt fascinerad! Har inte kunnat släppt filmen med tankarna sedan dess. Denna tjej, hennes uppväxt, hennes önskan att ta ett sådant livsavgörande och extremt beslut. Jag kan inte förstå, men fascineras enormt över hennes beslut. Tre löften som hon måste leva med resten av livet:

Fattigdom - att inte äga något
Lydnad - att avsäga sig den egna viljan
Kyskhet - att avstå från att älska en man.

Jag skulle inte ens kunna avstå någon utav dessa tre ting.

Har påverkats starkt av denna film. Tänkte på den hela dan igår från att jag såg den. Tänkte på den när jag gick och lade mig, (ja bredvid min oro för min pojkvän - se föregående inlägg i bloggen). Tänkte på den inatt när jag vaknade till imellanåt. Tänkte på den i morse. Tänker på den nu. Hittar inte ord för vad jag känner, men det är sådan stark fascination över hur olika vi människor är. Över hur man kan ta ett sådant beslut. Över hur man kan tänka sig och tom vilja leva instängd på det viset resten av livet. Nästinpå som en fånge. De hade ju tom galler på besöksrummet. Enda skillnaden från fängelse är ju nästan bara att man som nunnan frivilligt väljer att bo där, och så självfallet att ma inte begått något brott för att komma dit, och att man lever med bön stora delar av dagen.

Fascineras också över hur man orkar med den sortens liv de har på klostret. Aldrig någon sovmorgon. Alltid upp lika extremt tidigt. Alltid göra den ena sysslan efter den andra efter samma utstakade schema. Inte kunna prata med de andra nunnorna, annat än under de små och få utstakade tider som utsett till detta. Aldrig kunna lägga sig i soffan och slappa med en bok. Aldrig kunna sätta sig och surfa på internet, eller välja en film på tv att se. Aldrig mer åka hem till föräldrarna. Aldrig mer gå på restaurang. Aldrig mer gå en runda på stan. Aldrig mer bada i havet, sjön, badhuset. Aldrig få några barn. Aldrig älska med någon. Aldrig ens kyssa någon. Osv osv....det poppar upp det ena efter det andra som fråntagits den som gör detta val. Hur klarar de det? Hur kan de välja detta?

Känns som jag sitter med hakan nere vid marken. Visst har man känt till om kloster ocb nunnor förr, men jag har aldrig så exakt förstått hur de lever. Jag har aldrig funderat på det. Nu med dokumentären blev det så tydligt, att det faktiskt finns människor idag, av nutid, tom unga människor som Marta i filmen (19 år), som väljer denna form av liv. Känner mig så förbluffad. Ja närmast chockad.

Någon annan som förstår...?

                  

Har under kvällen känt en olustig oro. Pojkvännen är bortrest, och det är halt på vägarna. Gick runt och vägde för och emot att ringa. Av någon anledning är jag alltid rädd för att ringa mobilt till personer som sitter och kör. Tänk om de kör av vägen i brådskan att svara telefonen. Eller under samtalet! Vet själv att jag för egen del kan bli lite halvfarlig när jag pratar under biltur. Alltså väntade jag...och väntade, men fick sådan ångest tillslut över att inte veta var han var. Var han kvar därborta? Eller hade han kommit hem? Eller satt han och körde hem? Fick alla möjliga skräcktankar och visioner, och kunde se bilder av olyckor framför näthinnan. Tänkte att det kanske var sista gången jag träffat honom, och en enorm tomhet gav sig tillkänna. Vill inte förlora dig! Älskar dig! Även om vi har våra jobbigare stunder, (vilka har inte det ?), så älskar jag dig och vill fortsätta kämpa.

Tilllslut gjorde jag valet att ringa. Var tvungen att få veta.

Han hade inte åkt ännu. Lättnad, men samtidgt en hemsk oro. Tänk om det händer något sedan. Om det här var sista samtalet =/. Hade varit bättre att höra att han kommit hem till sig och resan var över.

Varnade honom om väglaget, och de många trafikolyckorna som det stått om i tidningarna. Jag har även själv känt hur halt det varit ute tidigare under kvällen då jag gjorde en kortare biltur.  Vädjade till honom om att ta det lugnt. Lät honom förstå att jag är orolig. Inget nytt för honom. Detta är något vi bägge känner imellanåt. En större oro än jag tror att många andra människor känner. I många år har jag fått lärt mig hantera denna oro, som imellanåt kunnat göra mig närmast illamående av ångest. Numera dock mer hanterlig, tack och lov.

Det har sin anledning att jag har denna oro, liksom han. Vi har båda mist någon extremt närstående. Varsitt barn. Sedan dess är inget sig likt gällande detta. Döden och att mista någon ytterligare, är något jag och han ofta fått känt sedan dess.

 Åh bara han kör försiktigt! Bara det inte händer något!