Mitt liv här och nu...

Så har helgen passerat. Det var en trevlig helg. Var bortresta en stor del av lördagen, kom hem precis lagom till melodifestivalen började och hade en egen kväll framför tv:n. Söndagen började med en slapparmorgon och följdes av städning, barnens simning och min dans. Hamnade på något jag inte varit på förut..Totalt oplanerandes och av misstag. Men det gick bra. Dansade och pratade med några jag kände igen sen förr, och hade det riktigt trevligt. Var glad att jag åkt dit, även om jag hamnat där av misstag. Kanske kan jag tänka mig göra det fler gånger... Kanske =)

Det enda som stört min helg var det faktum att exsambon tog tillfället i akt att hämta saker i mitt garage medan jag var borta. Men inte just det som var störigt, utan att komma hem och se att han knappt tagit med något. =(  Blev ju riktigt glad över att höra att han äntligen skulle göra något åt sina pinaler och såg fram emot att se att sakerna skulle vara borta, och så ser man att han mest verkar ha flyttat runt sakerna från den hög jag plockat ihop som var hans, till att ha ställt saker lite överallt. Trött jag blir. =/

Varför ställer han sig dessutom och verkar göra någon form av utsortering hemma hos mig?!. Det är väl bara att ta med det som är hans, så kan han sortera bäst han vill sen hemma hos sig i lugn och ro, och slänga det han inte vill ha kvar. Just nu ställer han kvar saker ha inte vill ha...hemma hos mig...vilket får mig att bli närmast förbannad. Är det här någon form av soptipp eller? Antar att han tänkt ta med sig den hög han ansamlat som förmodligen ska till skroten sedan, så han inte lämnar det till mig att göra. Men ändå tycker jag faktiskt ärligt talat att det är lite oförskämt att lämna kvar det under tiden. Jag vill väl inte ha det ståendes där under dessa veckor...och i värsta fall månader som det kanske kommer ta för honom innan han äntligen flyttat bort allt som är hans. Nej sådant där gör mig en aaaningens irriterad. Själv förundras jag också så mycket över att han inte ens skäms över att göra så. Jag har svårt att tänka att jag själv skulle få för mig att göra något liknande. Jag hade väl tagit mitt pick och pack och sedan gått igenom det i mitt eget hem, och slängt det jag inte velat haft. Men att lägga kvar det jag inte velat haft kvar hos mitt ex.....näe....det skulle jag inte gjort utan att isådant fall åtminstone fråga om det är okey, för att sedan slänga det inom en viss tid. Han verkar däremot inte ens tänka på det.

Nu har den slutligen kommit. Tiden efter. Efter vår isärflyttning och separation. Det inträffade redan för en vecka sedan. Lite senare än jag däremot trott i tidigare inlägg, men eftersom tiden rinner på så snabbt så har redan en vecka hunnit gå sedan dess. Kan bara konstatera att det inte alls har känts som jag trodde. Jag som befarade att jag skulle dippa den första tiden efter, har istället mått riktigt bra. Skulle nog vilja sammanfatta det med att jag fått frid. Frid i sinne och i mitt hem. Det känns lugnt och skönt och rofyllt återigen. Det har varit ganska oväntat. Samtidigt kanske det inte är så förvånande när jag tänker efter. Dels var det ju rätt länge sedan jag tog beslutet att gå isär. Närmare bestämt 4 månader sedan. Så under den tiden har jag förstås kommit en bit med mitt sorgearbete. Sedan vet jag också med mig sedan förr att jag är en människa som sörjer väldigt mycket direkt i samband med att jag tar ett beslut. Därefter lättnar det allteftersom. Och slutligen inser jag nu hur påfrestande det varit  att dagligen gått och känt mig lessen, besviken, arg, irriterad och utnyttjad av den man jag levde med. Sedan vet jag inget om framtiden. Så även om jag mår bra just nu, så är det inget som säger att jag kommer gör det nästa vecka eller nästa månad. Rätt övertygad är jag trots allt om att det kommer bli fler dalar längre fram. Så desto viktigare att njuta av det psykiska välbefinnandet jag har just nu.

Frånsett upplevelsen av frid, harmoni och glädje så har däremot inte denna tid efteråt inneburit så mycket mer. Den första halva veckan var jag nämligen magsjuk och orkade inte med mer än att bara göra det mest enkla. Första ensamma helgen innebar därför inga träffar med några vänner, utan bara att vara hemma och ta det lugnt. Helt ensam var jag däremot inte, då sambon helt plötsligt frågade om han kunde komma, då han vid ett telefonsamtal visade sig vara i en affär i närheten och sade sig vilja komma över för att hämta saker. Då han varit den som smittat mig med magsjukan så behövde han inte direkt oroa sig över att smittas heller. Så värst mycket hämtande blev det däremot inte. Så frågan är om det enbart var ett svepskäl, eller om de där två enstaka påsarna som han tog med sig efter vårt musikfestivalstittande verkligen var den huvudsakliga anledningen. Säg den som vet. En liten tanke slog mig också om han enbart ville kolla upp mig. Precis just det jag är rädd för om han ska försöka göra fortsättningsvis, så att han ska riskera att sedan dra massa felaktiga slutsatser ifall jag vid något tillfälle träffar någon manlig vän. Hoppas inte det är så. Jag måste ju trots allt någon gång få gå vidare med mitt liv, och jag har precis som alla andra också ett behov av vänner som jag inte längre tycker ska fortsätta förvägras mig nu när vi inte ens längre lever i ett förhållande.

Håller tummarna för fortsatt välmående, och att det jag oroas över inte kommer slå in.

I helgen är det min barnhelg. Så imorgon blir det myskväll framför Let´s dance, och på lördag ska vi iväg på lite firande till min familj. Ska bli härligt att vara med barnen, se dom glatt dansa framför tv:n och få sitta och kramas i soffan. Längtar!!

(Skrivet igår måndag)

Inför den stundande ensamtiden, har jag funderat lite på hur jag vill lägga upp min egentid. Vardagarna kommer det inte blir någon skillnad med, då det redan varit jag som tagit hand om det mesta. Det går i ett från morgon till kväll så de blir bara att hänga i och fortsätta som jag redan gör. Där blir det bara mindre förändringar. Som att jag kommer meditera mycket oftare eftersom jag nu inte på samma sätt riskerar att bli störd eller påkommen. Inte för att jag inte skulle ha fått mediterat förr, utan för att jag av någon anledning tyckte det kändes lite pinsamt. Under tidigare yogakurs lade jag märke till att jag väldigt fort både längtade efter och blev närmast beroende av den meditation som ingick, Har aldrig varit med om det förr, trots att jag tidigare i mitt liv testat på. Det är som jag upplever någonting nu i samband med meditationen som jag aldrig tidigare varit med om. Ska bli enormt skönt att få sätta igång igen med det. Längtar!

När det däremot kommer till helgerna, så är det förstås där den största skillnaden kommer bli. Åtminstone under mina barnfria helger. Eftersom inte min sambo längre kommer att finnas där, och jag varken har ett förhållande att lägga tid på, eller partner att behöva ta hänsyn till, så blir det upp till mig hur jag vill spendera den tiden. Detta oavsett om det handlar om att ligga i sängen hela helgerna igenom eller vara ute på äventyr. Det känns lite smått spännande. Inte att det är mycket tid, då jag har barnen den mesta tiden, men ändå lite, där jag kan göra vad jag vill, utifrån vilka möjligheter jag har.  Ännu har jag väl inte kommit fram till exakt hur denna tid kommer se ut, och det kommer bli att prova mig fram. Jag är varken en människa som vill sitta hemma själv hela tiden, eller vara ute på olika evenemang ständigt. Det behöver vara lagom. Har ett ganska stort behov av lugn och stillhet, ensamtid, och tid i hemmet, så några stora omvälvande förändringar kommer det inte bli. Trots detta känns det ändå ganska stort och spännande.  Lite konturer utav hur jag vill ha det har jag nog kommit fram till, sedan får jag se hur det kommer stämma mot de behov jag har, och i annat fall ändra efterhand. Det stora dilemmat består bara i hur jag ska göra nu i början. Känner mig ivrig i att få sätta igång med att leva mitt "nya liv", och inser också att jag mycket möjligt kanske kommer att känna mig ganska ensam till en början utan min sambo, och att det därmed kanske kan finnas ett större behov av att träffa människor som jag mår bra tillsammans med nu till en början. Det är bara just där kruxet kommer in. Eftersom jag som tidigare skrivits tyvärr tappat kontakten med de flesta vänner jag haft, så har det blivit desto viktigare för mig att skaffa nya vänner. Detta har inte varit helt oproblematiskt för mig under mitt förhållande, då de jag alltid lättast fått kontakt med har varit med män. De människor jag därmed under tiden som mitt förhållande pågick fick närmre kontakt med och kände intresse av att bli vän med var inga som min PV skulle acceptera som vänner. Därmed blev möjligheten att utveckla dessa vänskaper satta på "hold", och jag fick nöja mig med den lilla kontakt jag kunde få med dom på andra sätt, som via mail, snabba och korta samtal när man möts på jobbet etc. Det var väl ärligt talat något som var både jobbigt och frustrerande, och detta trots att PV hade mängder av egna kvinnliga vänner. Skillnaden menade han på, låg i att han varit vän med dom sedan tidigare. Men tyvärr försatte det mig därmed i positionen att såvida de vänner jag träffade och kunde få inte var kvinnor, så blev jag dömd att vara helt utan vänner. =(  Vilket väl kändes en aningens orättvist med tanke på alla de kvinnliga vänner han hade och som han fick träffa för mig.

För att återgå till ämnet så står jag nu här och inväntar den första helgen som fullt ut singel, dessutom en barnfri sådan, med en längtan efter att få påbörja mitt "nya liv", och längtan efter att få träffa de jag hoppas ska bli mer ordentliga vänner, och samtidigt en farhåga om att jag kanske inte kommer att må toppenbra såhär till en början och därmed gärna undviker att sitta själv hela helgen, framförallt lördagen. Men....nu till kruxet. Vågar jag verkligen träffa någon av dom redan första helgen? Jag tänker tanken att om han skulle råka ringa när någon av dom är hemma hos mig, eller vilja komma över och hämta saker, och jag måste tala om att vännen x av manligt kön är hos mig, så skulle han säkert tro både ett och annat som inte är sant. Vilket inte alls känns bra. Inte heller skulle det kännas bra att ljuga. Detta har försatt mig i en del grubbel. Ett tag tänkte jag att lösningen vore att jag åker hem till någon av dom istället, tills jag insåg att inte heller det löser problematiken. Skulle han då försöka nå mig med mobilen så kvarstår ju samma problem som från början, nämligen att antingen svara och behöva erkänna var jag är, eller att ljuga, eller att inte svara alls vilket skulle uppfattas lika misstänkt det under kanske flera timmar på en lördagkväll då jag normalt brukar svara. Suck!! Så vad göra??  Jag förstår förstås vad folk skulle råda mig till ifall jag frågade, nämligen att göra som jag vill. Jag är ju singel och har ingen att ta hänsyn till längre, och jag har dessutom rent mjöl i påsen...har inte tänkt  gå till sängs med någon av dom utan enbart träffas som vänner. Men ändå är det så sablans svårt. Jag mår illa bara vid tanken bara på att han eller andra skulle tro saker och ting. Men å andra sidan blir jag förbannad bara av tanken att jag återigen, som jag alltid gjort i liknande situationer, ska tänkte på andra före mig själv. Sätta mig ensam enkom för att inte uppröra eller få andra att tro fel saker.  Jag vet ju hur han skulle göra. Han skulle göra precis vad han själv vill, oavsett vad jag kan tänkas tro om det. Varför är det då så svårt för mig att göra detsamma?! Att nöja mig med att JAG åtminstone vet att det inte föreligger så som han och ev andra kan tro.

(Skrivet igår måndag.)

Sitter på jobbet och tittar ut på hur solen gnistrar i det snöiga vinterlandskapet. Så underbart väder! Jag är ingen vintermänniska annars, men när det väl är vinter och kallt så vill jag allt ha snö också. Det gör att allt blir så mycket finare och ljusare, och det blir som om hela sinnet lättar upp. Försöker passa på att titta ut lite då och då för att verkligen insupa hur vackert allt är. Har haft turen att ha en riktigt fin utsikt från mitt arbetsfönster. Finare än jag någonsin tidigare haft.                                                              
Mår rätt så bra nu som kanske höres. Trots att sambon nästan flyttat ut. Återstår nog i princip bara ett bil-lass till. Vet inte när han tänkt ta den, men tror att han tänkt flytta över dit idag. Känns helt okey. Inte vare sig glatt eller sorgligt för stunden. Men sådant där kan växla rätt mycket har jag märkt från dag till dag och från ena timmen till nästa. Det blir säkert enormt tomt och ensamt i alla fall. Så jag väntar lite spänt på att det kanske kommer bli mer ångest och kriser när vi väl är där. Men jag försöker ta det som det kommer. Barnen verkar också reagera lite olika. När vi berättade om vår isärflyttning blev det ingen reaktion alls. Men lite senare har det hänt att minstingen sagt till sambon att h*n kommer sakna honom, och även igår sagt att h*n vill komma hem till honom och andra utryck för att h*n ändå berörs. Den stora berättade omvänt häromdan att h*n tyckte det skulle bli skönt. För att sambon är så hård och tjatig. Får se vad det blir för reaktioner i framtiden. 
                                             

Det tar verkligen sin tid detta. Han har flyttat och flyttat och flyttat grejor nu ett antal dagar, men fortfarande är han inte klar. Och då har han inte ens hälften, eller ens en fjärdedel av bohaget hos mig, utan mestadels bara lådor som stod packade utei förrådet. Nästan alla möbler är istället magasinerade på annat ställe. Men de har han däremot inte så mycket nytta av längre...då han fick för sig att helt plötsligt byta ut nästan hela bohaget mot nya grejor han haft fullt sjå av att beställa de senaste veckorna. Vissa saker verkar överhuvudtaget en aningens.....förivrat (finns det ett sådant ord ?). Mitt i allt det andra beställde han nämligen en ny dator också. Inte för att det var några större problem med den förra eller så men......det var väl helt köpivern som drev honom till det också antar jag. Och den har sedan kommit, redan för en vecka sedan, men nu går han och gnäller lite för att han inte ens hunnit testa den ännu. Nej precis. Varför beställa den precis samtidigt som han skulle flytta och ha fullt upp med det.  Det säger sig självt tycker jag att det skulle bli svårt att hinna med det då. Förstår överhuvudtaget inte varför han köper så mycket nytt på samma gång. Han har ju enbart suckat och stönat nu över alla saker att sätta ihop. Han hade t.ex över 10 lådor häromdan att sätta ihop. Nu kom ju så mycket samtidigt så det mest verkar bli en börda med allt som samtidigt ska fixas.

Jaja. Det är hans problem. Är mycket jag överhuvudtaget inte kan begripa med honom. Som ett skrivbord han hade tidigare och som han var sååå rädd om. Den skulle han absolut ha kvar. Nu ska han plötsligt köpa ett nytt. Jag frågade då så försiktigt jag kunde (ja annars hugger han på en gång....blir sur för minsta lilla fråga) varför han skulle göra det när han ju tyckte så mycket om sitt tidigare skrivbord. Jo då var det inte rätt färg på den. Den skulle inte passa in med det andra han köpt. Men jo...det skrivbordet han haft var ju superbra och den skulle han absolut ha kvar....men inte i lägenheten. Jaha.....ja jag säger då det. Varför köper han grejor som inte passar med det älskade skrivbordet då .

Jaja somsagt. Jag skakar mest på huvudet inombords över hans agerande i mycket nu för tiden. Verkar vara mycket han inte direkt tänkt igenom så bra. Många gånger jag har fått gått undan i något annat rum när han sagt saker, för att dölja det leende som annars skulle bryta ut i ansiktet. Han är en människa som ser så allvarlig och säker ut i de val han gör. Ja han är en riktig besserwissser för att vara ärlig. Men som sedan kan svänga kappan väldigt lätt med vinden och visa lika benhård självklarhet kring det han vänt åsikt till. Många gånger undrar jag om han verkligen inte förstår att jag ser hur han gör. Och framförallt...inser han inte det själv, att det är så han gör . Ska inte rabbla exempel, utan konstaterar det bara såhär för mig själv.
 
Nu var det däremot inte det jag skulle prata om utan flytten. Kom visst ut på några sidospår. Det känns mycket bättre just nu. Men säkert blir det jobbigt när han väl flyttar över dit. Vetskapen om att han inte kommer att komma tillbaks hit om kvällarna. Att det är ensamhet som gäller. Att det bara är jag och barnen. Jag som ensam vuxen. Ensam i sängen om nätterna. Hatar det! Vet hur jag i min tidigare singelskap, innan sambon, ofta ofta låg och kramade kuddar om nätterna när jag skulle sova för att döva ensamhetskänslan. Och nu är jag snart där igen.  Verkligen inget jag ser fram emot.

Även om det är en jobbig tid för det mesta nu, och tårarna ofta lurar på att bryta fram, så har det ändå hänt några saker som fått mitt hjärta att svämmas över....inte av ångest ....utan värme och kärlek. Det ena är mina barn som kom hem igår efter att varit ovanligt länge hos sin pappa. Vilken lycka att se dom, krama dom och bara få ha dom nära igen!  =)  Hörde även dagispersonalen med ett leende berätta om hur minstingen gått och vankat av och an och på sitt speciella sätt beskrivet med orolig min om sin saknad av mig, och hur h*n pekat på sitt huvud och sagt att h*n tänker och minns mig därinne . Har verkligen blivit djupt rörd över att vara saknad så. Så tacksam och glad över mina barn.

En annan sak som fick mitt nuvarande tunga hjärta att bli lite gladare för stunden, var ett mail från en kär vän som kom idag. Har ivrigt väntat på svar, och nu kom det. Det var egentligen inget speciellt med just detta mail. Inte mer än att jag rent allmänt tycker det är så roligt att få mail från honom. Framförallt tror jag det är för att vi har vissa likheter mellan oss som personer, och därmed lättare kan förstå varandras känslor på olika sätt. Sedan lever vi helt olika liv, men det tar inte bort att det ändå finns vissa sidor hos honom som jag väldigt väl känner igen mig själv i, och förmodligen vice versa. Även han sade också saker som fick mig att bli extra berörd, på både ena och andra sättet. Som när han hux flux bara sådär beskrev att han aldrig sett någon som tagit hand om sina barn på ett så bra sätt som jag, vilket fick mig att bli helt förstummad. Det första svaret som flyger upp i tankarna är förstås en följd av mitt dåliga självförtroende....nämligen "Då kan han inte ha sett många med barn". Men jag försöker ta till mig det och känner hur hjärtat närmast vill brista ut i någon sörja av glädje blandat med gråt som kommer sig av glädje.  Och jag förstår om ni inte alls fattar vad jag menar nu....men har nog inget bättre sätt att beskriva det på. En annan sak som berör mig djupt är några kloka insikter han beskrev att han fått, kring några relationer han haft och som gått om intet. Bland annat det med mig (ja han är ett ex), som får mig att känna mig så lessen för hans skull. För de stämmer nog väldigt väl, samtidigt som jag önskar det inte gjorde det. Han är en så fin människa på så många sätt och vis och värd det bästa. Han gjorde verkligen inga större fel i vårat förhållande, utan felet mellan oss berodde huvudsakligen på mina känslor som inte räckte till. Önskar det hade varit annorlunda, men tyvärr var det inte så. Jag kan bara helt och hållet hålla med i hans tankegångar, om att kärlek nog inte bara är något som antingen finns eller inte, utan består nog av en skala där man kan tycka om någon alltifrån mycket till lite, och där känslorna kan vara alla möjliga blandningar av attraktion, vänskap, ömhetskänslor, passion med mera. Och det var just det som felade att mina känslor för honom nog låg lite fel på den skalan. De var mer sådana känslor som man har för en vän, och därmed hade det nog varit klokare om han hade stannat som det. Eller inte . För samtidigt har vi bägge blivit några erfarenheter rikare. Önskar bara att det inte skulle ha sårat honom som det måste ha gjort. Känner än idag att jag inte direkt vill gå in djupare i detalj med honom om hur mina känslor var. Då jag känner att det är ett sådant svar som nog ingen vill höra. På det sättet känns det verkligen mycket enklare att beskylla någon för att ha kraftigt brustit på ena eller andra sättet, som med sambon som jag håller på att separera från. För det är ju trots allt något som personen själv haft ett val kring och gjort sig skyldig till.

Men nu ska jag inte gå vidare in på det spåret. Utan ville med mitt inlägg bara ha sagt att det ändå funnits några saker under dessa tunga dagar som berört mig starkt och värmt och glatt mitt hjärta enormt! . =)

Ångesten har kommit. Vet inte om det beror på att jag varit hemma och sjuk, eller att jag varit ensam över dagen, eller att isärflytten ligger riktigt nära. Antar det sista. Det har iallafall känts riktigt jobbigt. Tårarna har legat och lurat bakom ögonlocken mest hela dagen. Känslorna är i ordentlig gungning. Att behöva flytta isär från han som för bara ett par år sedan kändes så rätt. Han som jag hoppades få vara med resten av livet. Han som jag hoppades var den sista. Det känns för jävligt helt enkelt. Att vi står här nu. Och jag har så svårt att få ihop att mannen jag träffade, är densamma som lärde känna och just nu håller på att flytta härifrån. Det känns som två olika personer.

Jag förstår att det är jag som hade fått en felaktig bild av vem han var. Och det var den bilden jag blev förälskad i. Precis som han säkert hade byggt upp en felaktig bild av mig, som han blev förälskad i. Inte konstigt att det kan gå så heller med tanke på att det gick så fort från att vi första gången träffades, tills vi blev ett par. Det är bara att konstatera hur otroligt ont det gör att inse att vi inte var de vi trodde. Att han inte var den jag trodde och ville ha, och jag inte var den han trodde och ville ha. =(

Hur ska jag nu någonsin mer kunna våga hoppas att träffa rätt person?  Vill inte ha några fler förhållanden som går i kras. Vill inte gå in i något som kommer sluta en eller några år senare. Vet inte ens om jag någonsin mer orkar börja om. Känns så totalt lönlöst. Och allt detta trots att det var jag som avslutade. Jag som tog beslutet. Men jag kan samtidigt inte fortsätta i något som jag mår allt sämre i. Där jag känner att det negativa starkt och länge börjat överväga det positiva. Men lätt är det inte. Mycket känslor finns kvar, även om mycket samtidigt försvunnit med alla besvikelser. Så länge jag inte tänker på det som hänt, så kan känslorna sjuda precis som förr, men så fort jag påminns det minsta av vem han egentligen är, så ljummar det betydligt. Men helt klart finns mycket kvar. Hade det inte gjort det hade det varit så mycket enklare. Och hade det inte varit så kraftiga känslor och förhoppningar som det var i början, så hade det varit en helt annan sak.

Usch. Just nu känns det verkligen oändligt tungt. =((