Mitt liv här och nu...

Bara någon halvtimme efter att dottern kommer hem börjar gnisslet. Kompisen hon lekt de senaste dagarna med har inte kommit hem ännu "Äuhhhh!....vad ska jag dååå göra!?!? " gnällskriker hon. Jag försöker få henne att förstå att hon väl får hitta på något annat en liten stund. "Det är inget kul!!! äuhh!!". Jag säger då att det kanske bara handlar om en liten stund innan kompisen kommer hem igen. "Nähä det gör det inte!!! Äuhhh!" Pust..

Sedan är det spring efter honung, efter miniyoghurt bägare som jag slutligen gett efter för och köpt, och tjat efter glass. Hon har ett fasansfullt sötsug ständigt. Både jag och pappan har länge kämpat med att försöka minska det där sötsuget hos henne men det verkar omöjligt. Jag säger att hon får vänta med att ta glass tills sonen kommit hem också så de får ta bägge samtidigt. "Jamen då tar han den här chokladglassen som jag vill ha!! Ähuu!!" Nej men det kanske han inte gör försöker jag förklara.

När sonen väl kommit hem slänger sig dottern på frysen och nappar omedelbart åt sig chokladglassen och säger åt brodern att han också får ta en glass för det har jag lovat. Han ser ointresserad ut och säger att han inte känner för det just då. Dottern äter iallafall förnöjt medan sonen pysslar med annat, men strax efter hör jag henne gnälla om att den där chokladglassen var ju inget rolig och säger att hon kan väl ta hans glass eftersom han ju inte ville ha sin. Nej säger jag, han kanske vill ha en sedan och det räcker för dig med en. Hon ger efter. För en gångs skull inte något gnäll om det...puh.

En stund senare släntrar sonen fram till frysen och tar en glass. "Ooohhh utropar han. Det är cola isglass!!! och lyser med hela ansiktet. (Glasslådan är en blandning av isglassar och vanliga glassar i olika smaker och det är lite lotteri över vad man får.)  Han går förstås omedelbart över till systern för att visa sitt förvärv. Onej tänker jag nu blir det väl ett sjuhelsikes gnäll över det. Dels för att hon hunnit äta upp sin glass och därmed säkert blir jätteavundsjuk för att han nu äter sin, och dels över det han fått en smak som verkar mer god än den hon åt. Japp mycket riktigt hör jag hur hon nästan omedelbart därefter är framme vid frysboxen och letar. Jag kastar mig ut dit och säger att hon ju redan fått en så nu blir det inte en till. "Jamen han fick ju en cooola glass!!! Jag vill också ha!! Min var ju inte god Uähhh!!!  " Återigen ett samtal om att så kan det bli, och en annan gång får hon väl sikta in sig på att försöka hitta en colaisglass då. Gnällande går hon iväg.

Så här är det ständigt med dottern nu för tiden. Gnäll, gnäll, gnäll och för minsta lilla grej är det som att hela himlen ramlat ner och livet är ju såååå besvärligt!

Öronen håller på att ramla av snart. Hoppas innerligt den här gnällperioden inte blir alltför lång...puh. 

Vilken härlig kväll. Barnen kom hem tidigare. Så efter simning blev det en kväll med barnen i soffan. Skrattade tillsammans åt några bitar ur Barnkanalen och njöt något våldsamt av att ha dom härhemma, en på var sida. Efteråt mysig läsning ,och pussar och kramar av var och en. Så mycket man kan njuta ibland, av så enkla saker som att ha familjen samlad. Att få träffa och vara med ens barn. Och som så oändligt många gånger förr tänker jag på hur tacksam jag är för dom! Mina underbara härliga ungar. Älskar er!!! 

Efter en tuff arbetsdag ute i trädgården känns det inte fel med en lugn stund framför en film. Snarare riktigt bra. Men jag saknar barnen. Min blick går mellan tv:n och kortet på väggen. Längtar något gruvligt efter att få kyssa deras kinder och ge dom varma och innerliga kramar. Men det dröjer inte länge. Imorgon skjutsar jag dom till simning, och på måndag är de åter tillbaks och lugnet borta. Blandad känsla det där ;).

Nyligen var hemmet ett enda inferno av barn som tittade på tv, samtidigt som de rullade kulor över hela golvet, samtidigt som geggade med modellera mitt på golvet, samtidigt som några av dom sprang fram och tillbaks och drog fram det ena efter det andra. Visst ska man väl vara glad över att de vill vara hemma ibland och leka, och att de bägge har kompisar. Det är bara lite småjobbigt när de bestämmer sig för att vara hemma samtidigt med sina kompisar. Kände hur det bara kröp i kroppen, och fick anstränga mig till max att ta det ena lugna djupa andetaget efter det andra och försöka slå dövörat till vad de höll på med. Men tillslut bestämde de sig ändå för att gå ut, och ingen är mer lättad än jag. Nu kanske det går lite bättre att koncentrera sig på det jag höll på att titta efter. Letar massa saker på nätet som behöver inhandlas. Jag behöver byta dator, då min egen ständigt bråkar. Jag behöver byta mobiltelefon, då samtalen blivit totalt sönderhackade då ljudet kommer och går lite som det vill. Jag ska renovera badrummet och måste därmed bestämma vilka skåp och andra saker som jag ska välja, och borde redan för ett antal månader sedan ha kommit igång med det. Och så letar jag husvagn. Så jag har så det räcker med saker att leta efer och ta en massa beslut. Usch! Jag som bara avskyr sådant här letande. Får  sådan ångest kring vad jag ska besluta. =/  OCh inte är jag ju pryltokig heller, så det är rent jobbig att leta sådana här tingestar. Det roligaste är väl egentligen badrummet. Men då badrummet både är väldigt lite och har lite omständigt format, så är det inget vidare roligt, utan enbart jobbigt att komma på hur jag ska kunna lösa det så jag får det jag vill ha. Om det ens finns någon lösning.

Längtar bara tills allt sådant här ska vara över. Tack och lov för att åtminstone bilköpet är avklarat. Men det tog ju sin rundliga tid innan jag hittade det jag ville ha.

                       

Igår en dag av stress, och plåsterhat. Jag har gjort ett misstag. Jag köpte för någon vecka sedan de där eftertraktade plåstren med figurer på. Barnen blev tokuppspelta och gav mig pussar på kinderna och tackade mig sååå för att jag var så gullig. Sedan dess har en närmast besatthet efter dessa plåster rådit. Barnen springer hela tiden och ojar sig över det ena märket efter det andra, vill ha plåster, drar bort plåstren efter ett par timmar, för att sedan springa och oja sig för att få ett nytt plåster med en annan figur på, och så kiv och bråk om vem som ska ha vilken figur. Jag sliter snart mitt hår! Har nu lovat dyrt och heligt att aldrig mer köpa dessa plåster för annars blir vi väl snart barskrapade pga plåsteråtgång. Hur kunde jag vara så dum?!

Nästan så jag glömt under dagarna när barnen varit borta, men minstingen är sannerligen inne i en riktig gnällperiod. Det gnälls och gnälls och gnälls, om än det ena och än det andra. Och så ändras planerna hela tiden. Först titta på film, fem minuter senare ska det pusslas, 2 minuter ytterligare är det ritning som gäller, och seden något att dricka, och sedan är det för varmt, och sedan är det för kallt, and so on....and so on. Och så fort man inte omedlbart reflekterar och gör det som "befalls" så gnälls det och gnälls och gnälls, och säger man nej så hör man "näää men jag får aaaaaldrig det". Fast jag kanske gett/tillåtit det dagen innan *suck*.

Hu! Jobbigt med dessa gnällperioder, och det är allt annat än lätt att minnas det jag sett som står i barnböcker, om att barnet självt säkerligen lider mer än den vuxna i dessa perioder och att det bästa man kan göra är att hjälpa dom igenom dessa perioder. Måste säga att jag misslyckats med det många gånger. Känslorna tar överhanden och man blir bara så trött på detta gnäll, och höjer rösten och snäser åt barnet något. Inte det bästa förstås. Fast å andra sidan har jag aldrig påstått mig vara annat än en vanlig människa, som imellanåt brister i tålamod. Ja inte bara ibland utan ganska ofta för att vara ärlig.

Skrik, gnäll, knuffar och kastande saker. Tror jag blir galen snart. Varför kan aldrig mina barn hålla sams nuför tiden?! Jag är färdig att rymma härifrån snart . Den tid de tillbringar tillsammans tycks inte bestå av mer än massa bråk, och att de ständigt får tas isär och till varsitt rum. Lugnast så...  Säg att detta är tillfälligt... Säg att detta bara är ännu en sådan där jobbig period....Annars vet jag inte vad jag gör.

Så bröts det. Tystnaden som blivit på grund av barnens frånvaro. Det var en närmast efterlängtad brytning. Underbart att komma och se minstingen stå med leende ansikte och vinkande hand, väntandes på mamma och kastandes i mina armar. Mamma.... that´s me. My darling!!! Den store glad också, men på ett lugnare sätt, ståendes vid pappas dörr. Mest upphetsad över att få berätta om sitt avancerande i tv-spelen. Mamma ingen att hetsa upp sig inför.
 
Senare var det barnens simning, då hjärtat höll på att svämma över av stolthet. Kärleken så stark !!! Alla bråk, käbbel, kivigheter och gnäll som bortblåst. Kan barnen någonsin vara jobbiga? Det har glömts bort. Försvunnit med vinden. Med frånvaron. Hur skulle jag klara mig utan dom?

Vilken skillnad ett par dagars vila kan göra. Att få hämta andan. Få lite distans. En stunds lugn och ro. Hinna känna saknad. Nu en mamma med nyhämtad energi. Beredd att ta sig an en ny intensiv period av gråt, skratt, skrik, babbel, käbbel, kiv, kramande barnarmar, blöta pussar, gnäll, tjat och allt annat som föräldraskapet för med sig.  Både underbart som jobbigt. Det är så det är, och så det ska vara.

Kram !