Underbara höst
Men inte bara det. Jag gillar också hösten med sina mer melankoliska stämning. Kanske för att jag är lite mer lagd åt det melankoliska hållet själv. Och jag gillar när det regnar. Bara jag slipper vara ute i det själv. Men visst är det väl höjden av mysighet att sitta inne med en bra bok, en varm kopp av någonting eller kanske ett glas vin, en varm och gosig filt omsvept kring kroppen, och höra hur regnet smattrar och vinden viner. Då är det hög mysfaktor. Och är det någon tid på året som jag har lätt att bli förälskad så är det ju på hösten. Det är bara den absolut mest perfekta årstiden för det. Men....det kommer jag inte bli nu. ;) Så något sådant har jag inte i tankarna. Det får bli en annan gång. Kanske en annan höst.
Idag fixade jag lite höststämning inomhus. Ett litet ljusarrangemang med höstiga blad och rönnbär. Det där ljuset tänker jag sedan tända på morgnarna när jag sitter och intar min frukost. Det brukar höra till en viss ritual i mitt liv på den här årstiden. Att sitta där vid det tända ljuset medan jag morgnar mig. Det gör att dagarna kan få börja med ett slags frid och ett lugn inombords. Myyysigt!
Att trivas som singel
En sak kan jag ändå erkänna. Jag blev nästintill lite orolig för några månader sedan, över mina likgiltiga känslor kring mansfolket. Jag började nästan undra om jag blivit total tom på känslor. Obenägen att känna något mer. Men så helt plötsligt en dag kände jag något igen ;). Helt plötsligt började jag lägga märke till en man jag sett ett tag tillbaks, på ett nytt sätt. Sedan dess har våra blickar ofta dragits till varann. Det finns något där helt klart från bägge håll. Och nu låter det väl kanske som att jag ändå längtar efter en man. Nja så lätt är det inte. Jag konstaterade kallt och cyniskt som jag ofta kan göra, att det inte var någon bra idé. Men jag njuter av de små höjdpunkter som detta ger precis som det är. Att känna lite fjärilar i magen ändå, bara sådär, är ändå en höjdare att kunna göra ibland. Och det är skönt att veta att jag ändå fortfarande fungerar rent känslomässigt, och inte är helt kall och likgiltig. Gott det.
Lösning?
Himlen har ljusnat ytteligare lite.
Något att starta kanske....
Ska brainstorma i helgen. Längtar faktiskt och önskar så att det kunde poppa upp någon brilliant idé.
Nattsvart framtid
Idag hänger det kvar. Har svårt att känna någon framtidstro. Är bara så orolig. Engagemanget för jobbet helt kasst. Fick knappt något gjort på hela förmiddagen. Tankarna irrade bara än hit och än dit. Sökte desperat efter lösningar. Lösningar på främst min ekonomiska situation som stundar. Tänk om jag hade kunnat vunnit pengar.Tex en sån där fast summa varje månad i många år framöver. Vad underbart det skulle vara att bara kunna släppa de bekymren. Att kunna ägna min arbetslöshet till att dels repetera in sådant jag läst på skolan, så att jag lättare skulle få ett jobb igen. Eller t.om strunta i att söka jobb och kanske istället sälja mina tjänster som egen firma. Med vinstpengarna som trygghet hade det ju inte behövt vara på heltid, utan hade kunnat varit precis så mycket jag velat, eller kanske inte arbetat alls. Vad skönt det skulle varit. Och att kunna ta igen tiden med barnen och få komma ikapp mig själv.
Men....allt är bara fantasier. Istället hänger en kris framför mig på många plan, och på andra sätt en tid för viss återhämtning. Synd bara att det ska vara en så dyr återhämtning. Tänk om den bara kunnat vara positiv. Men det är den långt ifrån. Jag får å ena sidan minskad stress då jag slipper långa dagar med heltidsjobb, långt pendelavstånd och hem och barn som väntar när jag kommer hem. Jag får mertid med barnen och mertid till mig själv. Men å andra sidan får jag en enormt knaper tid som troligtvis inte går att läsa på annat sätt än att leva på lån och/eller sälja mitt hus.
Missförstå mig nu inte. Det är inte så att jag VILL gå runt och vara arbetslös. Självklart inte. Jag vill ha ett arbete, med dess ekonomiska och sociala fördelar och den bra känslan av att jag drar mitt strå till stacken. Problemet ligger i att jag kämpat hårt rätt länge. Varit ensam med barnen, samtidigt med heltidsarbete och samtidigt med långa avstånd. vilket resulterat i att både jag och barnen blivit stressade. De går 11 timmar om dagen på fritids och skola. Det är för mycket anser jag. Men jag har inte haft något val. Likadant anser jag det vara på tok för lite att bara ha ett par futtiga timmar på mig med barnen från det att jag kliver innanför dörren tills de ska släcka sina lampor. Två futtiga timmar för matlagning, läxläsning, ätande, tandborstning etc etc. Inte konstigt att man blivit stressad, och inte konstigt att man tappar lusten för allt.
Nu var det dock inte jag som sade upp mig. Min tjänsttid gick ut och jag har inte fått tag på något annat ännu. Det är väl bara som så att efter jag väl lagt den värsta besvikelsen bakom mig om att tjänsten inte skulle bli förlängd, så försökte jag se de positiva aspektera med att bli tillfälligt arbetslös. Just grejen att hinna andas ut. Att hinna komma ifatt mig själv så jag inte skulle hamna i väggen snart. Hinna återfå lite ork igen, innan de är dax igen. Sedan önskar jag förstås allra allra mest också att hitta en bättre lösning på detta med arbetet. Ett arbete närmre tex.
Jobbigheter
Sitter på jobbet och försöker arbeta. Arbetar en liten stund. Tittar på klockan. Suckar. Arbetar en stund till. Tittar på klockan igen. Längtar till lunchen, sedan till fikat, sedan till att sluta. Och sedan till att komma hem. Såhär har det varit på sistone. Mitt engagemang är långt borta någonstans. Svårt att fånga för en längre stund. Längtar så till sen, till arbetslösheten, men fruktar och våndas inför det samtidigt. Så dubbla känslor. Lika dubbla som med exet. Han ringde igår när jag satt i bilen och körde hem från jobbet. Frågade om jag kunde hämta honom vid bilverkstan där han precis lämnat sin bil. Visst det kunde jag. Åkte dit och sedan till honom efter en snabb visit på en liten udda möbelaffär dit han inte haft något emot att åka förbi. Framme vid honom blev vi som vanligt ståendes. 10 minuter... 20 minuter... 30 minuter. Tiden tickade på. Det tog över en timme innan han klev ur bilen och jag kunde åka hem. Hade vi mycket att prata om? Nej. Tvärtom. Jag känner sällan att jag har vidare mycket som jag vill prata med just honom om. Många ämnen blir bara fel att prata med honom om. Och även han brukar sällan ha så värst mycket att prata om. Ändå sitter han där och verkar inte ha någon större intention till att vilja kliva ur bilen. Så vi sitter där i stundvis tystnad, och stundvis småprat om något ingen av oss egentligen kanske är vidare intresserade av att prata om, alternativt bara en av oss. Jag önskar att han klev ur så jag kunde få åka hem. Sitter och känner hur hungrig och trött jag är, och längtar hem efter mat och vila. Men han sitter där han sitter, och gör inte minsta ansats till att gå ur.
Det här är något som jag de senaste månaderna fått närmast olidigt svårt att stå ut med. För det här var ingen ovanlig situation, utan sådär är det alltid med honom. Oavsett om vi pratat i telefon eller träffas. Det har gått så långt så jag börjat få smått ångest inför tillfällen då jag vet att jag kan hamna där, väntandes på honom. Det är inga som helst problem de gånger då jag är den som ska gå. Då är det rätt snabbt avklarat. Lite småprat några minuter, sedan säger jag hej då och vi hörs och går. Detta i motsats då han är hemma hos mig och då jag blir ståendes i timmar vid dörren innan han går. Detta trots att jag tillslut har fått börjat trycka på och sagt att jag måste gå och lägga mig, medan jag samtidigt gäspat återupprepade gånger och slutligen satt mig på golvet. Ja exakt det här scenariot har det varit ett antal gånger nu. Ändå åker han inte!! Vad ska krävas egentligen. Att sparka ut honom? När jag står där och gäspar och gäspar och flertalet gånger säger att jag verkligen måste gå och lägga mig, med alltmer skärpa i rösten för varje gång, men han ändå bara står kvar där som fastlimmad i golvet. Jag tycker det är sanslöst jobbigt och får närmast ångest inför gånger då jag kan råka hamna där. Blev orolig för det i lördags. Han hade varit över på dagen för att ge min son ett försenat paket eftersom han fyllt år, och sedan lånat min dotter under några timmar. (Ja han har ju levt tillsammans med barnen och finner därför att det betyder en del för honom att få fortsätta ha lite kontakt med dom imellanåt). Inför att han sedan skulle återkomma med dottern på kvällen, så stod jag och våndades över just det där och hade fler orosmoment. Jag stod och lagade potatisgratäng med pepparbiffar, och blev så fasligt sugen på att ta lite starkcider i ett glas att smutta på under tiden. Det gör ju matlagandet så mycket trevligare ;). Men så slog det mig plötsligt att ifall jag drack så skulle säkert han också vilja ha, och ifall han drack så skulle han ju bli tvungen att sova över eftersom vi inte bor i samma stad. Och det ville jag verkligen inte. Inte heller visste jag hur jag skulle göra med maten. Skulle jag bjuda in honom på det eller bara helt kyligt strunta i det. Om jag vetat att han bara hade kunnat kommit in och ätit med oss andra, och åkt hem strax efter det, utan att behöva stå ut med hans superlånga avsked vid dörren, och kämpande mot att somna ståendes, ja då hade det aldrig varit något problem. Då hade jag nog inte ägnat det där en tanke utan helt självklart frågat in honom. Men eftersom han är som han är, så fick jag ångest bara av att tänka på att behöva bli ståendes där på kvällen.
Turligt nog stannade han inte. Puh. Han stod där vid dörren nån timme, och tittade på medan jag lagade mat och dottern satt vid köksbordet och donade med något. Blev nästan full i skratt då dottern frågade varför han stod där och hängde för. *fniss* Ibland är det nästan skönt med barns rättframhet, för de säger ibland de där sakerna som man själv skulle vilja fråga eller säga. Jag frågade till och med in honom, även om jag kan erkänna att jag inte gjorde det förren efter ett bra tag. Kände så dubbla känslor kring att fråga. Vill ju vara trevlig, och har ju inget generellt emot att han skulle stanna på mat. Men jag orkar bara inte med när han ska hänga sig kvar så fasligt länge sen. Det blir så väääldigt jobbigt. Jag får ju nästan planera in att säga hej då till honom minst någon timme innan jag egentligen behöver sova.
Nä jag känner att jag snart inte kan hantera det där längre. Jag får nervbryt av att bara vänta på att han äntligen ska åka, lägga på luren, kliva ur bilen eller vad det gäller. Måste verkligen hitta något sätt 
.
Förbannelsens vecka
Veckan som gått var en väldigt känslomässigt jobbig vecka. Pappan som under några månader har varit varannan-vecka-förälder, efter alla år av varannan-helg-förälder, hade vid semesterns slut talat om att han inte kunde fortsätta så utan skulle återgå till varannan helg. Nu var det helt plötsligt ändrat återigen! Är det något jag avskyr är det när saker och ting ändrar sig hux flux när man precis ställt sig in på något. Jag som precis börjat tänka och planera lite smått inför tiden som arbetslös, fick helt plötsligt se honom riva ner den bild jag vävt ihop, på hur jag tänkt mig få mer tid med barnen vid middag, vid läxläsning, vid läsning med mera. Och som att det inte räckte förstördes inte heller bara mina planer med barnen utan även borttagande av underhållsbidraget jag annars skulle fått. Ett kämpigt ekonomiskt läge skulle därmed förvärras ännu mer. Nu kommer jag inte bara gå back med några tusen, nej nu blir det ytterligare några tusenlappar till. =( I värsta fall kanske jag måste sälja mitt hus och flytta till någon annan ort där de har mycket längre priser =((.
Men inte heller detta räckte. Bara nån eller ett par dagar efter att jag fick den smällen så kom nästa. En firma som begått ett fel som orsakat stor skada på min bil, sade sig plötsligt inte vilja stå för skadan då de inte trodde sig vara skyldiga. Detta skulle i värsta fall kunna innebära dryga 12000 kronor för mig att betala, som de egentligen ska stå för. Jag blev så förbannad och upprörd efter samtalet att jag stormade ut från mitt rum till några arbetskamrater som jag kunde prata av mig med. Att skadan orsakats av det som denna firma gjort är klart som korvspad. Ingen runt mig tvivlar det minsta heller. Bara den där f_de firman. Så ytterligare frustration, oro, förtvivlan och förbannelse lade sig ovanpå vad jag redan kände. Men ett är iallafalll säkert när det gäller den saken. Jag tänker aldrig ge mig! Rätt ska vara rätt. De ska betala för den skadan om jag så ska behöva dra det inför hela Sverige, och svärta ner deras rykte väsentligt!
Blir förbannad bara jag tänker på det. Inte nog med all skit jag fått stå ut med pga deras inkompetens, och dessutom oro för att det kan komma saker längre fram på bilen. Nu vill de dessutom inte heller påta sig vad de gjort. Jag vill bara skrika högt!!! Men jag ska försöka lugna mig lite. "Andas lugnt!" säger jag till mig varje gång jag tänker på det där. Ännu så länge ligger det i händerna på den verkstad som fick laga upp bilen att försöka bevisa inför firman att det är de som är skyldiga till skadan. Jag hoppas innerligt att det får stanna där, och att allt ordnar sig till det bästa. Men i värsta fall blir det väl för mig....som arbetslös och allt....att betala den notan just nu... =(( ...innan jag hunnit att stämma skiten av dom. Men då ska de få en långt saftigare nota än de skulle fått nu. Det finns mycket de sluppit undan just nu. Exempelvis för den hyrbil jag under vanliga omständigheter skulle ha blivit tvungen att hyra under alla de där veckorna som bilen fick lagas upp av skadan. Nu hade jag (eller de) den otroligt stora turen att jag fick låna en bil helt gratis av min mor. Men är det så dom vill bråka med mig så kan de ju få ta den ordinarie taxan för hyrbil. Varsågod bara!!!
Burr. Nä nu ska jag försöka skaka av mig vreden som övermannade mig igen. Blir förbannad varenda gång jag bara vidrör det där ämnet, och är något så kopiöst orolig för hur det ska gå med ekonomin sedan. Det kommer ju även bli tråkigt att sluta jobbet som sådant också. Jag kommer sakna mitt rum, jag kommer sakna den sociala kontakten, jag kommer sakna vissa arbetskamrater, jag kommer sakna vissa av mina arbetsuppgifter. Det känns verkligen ledsamt när jag tänker på det så. Samtidigt längtar jag på samma gång dit. Det är så dubbelt. Jag vill bort från all plågsam stress. Jag vill få mer tid till barnen och mig själv. Men samtidigt vill jag jobba kvar på något sätt också, och förstås inte hamna i den ekonomiska knipa som den blir nu.
Åh jag hoppas innerligt jag kan hitta något annat arbete, där jag kan få det lika bra om inte bättre. Men där jobbet inte leder till så mycket stress som nuvarande arbetet tyvärr gjort. Jag hoppas verkligen det =/.
Vissa har för mycket, och vissa för lite...
Sitter på lunchen och pratar lätt kring arbetssökande. Vi diskuterar CV, intervjuer, förhållningssätt och attityder. En person till kommer och hänger på i diskussionen och berättar om intervjuer denne gjort och skojar högt och ljudligt. Han slår sig bildligt talat på bröstet över sin förträfflighet och vilka dårar de är som inte gett honom jobb. Förvisso är väl säkert han och jag arketyper av hur män respektive kvinnor generellt skiljer sig åt i dessa sammanhang. Han med gott självförtroende och ganska hög grad av skrävlande, och jag med sämre självkänsla och mycket större försiktighet i mitt uttalande om mig själv. Men han går ändå lite väl långt. Jag känner hur jag närmast blir kräkfärdig. Det finns liksom ingen hejd på honom. Jag blir nästan äcklad. Jag som annars tyckt han varit en i många sammanhang trevlig person. Min bild har ändrats en aning. Inte så att det kom som någon nyhet att han har gott självförtroende, det har jag allt förstått sedan länge. Inget fel med det förstås. Men uppblåsta människor har jag däremot aldrig riktigt kunnat med. Människor som tycker de själva är så mycket föträffligare än andra....det har jag svårt med.
Samtalet avslutades ganska snabbt efter det. Både jag och den andra person som varit med i samtalet kände oss plötsligt färdiga med lunchen. Inte så att vi avbröt vår lunch. Vi var klara. Men hade diskussionen varit intressant hade vi säklert suttit kvar och pratat ett tag till gissar jag.
Långa dagar
Sitter på jobbet och gäspar så käkarna håller på att gå ur led. Ögonen hänger, ryggen vill inte hålla sig upprätt, tankarna går ständigt till annat än jobbet. Det är måndag och veckans jobbigaste dag. Trots att jag bara har ett fåtal dagar kvar på mitt jobb innan mitt vikariat slutar och arbetslöshet tar vid, längtar jag ändå hem. Faktum är att arbetsintresset snarare minskat på sistone. känner viss meningslöshet med mina uppgifter och har fått vissa delade känslor kring arbetet. Jag som tidigare kände sorg över att vikariatet snart skulle vara slut, har plötsligt fått en viss längtan dit. Troligtvis beror det till stor del på den stress jag känner i mnitt liv. Så mycket som ständigt ska hinnas med. Ständig ångest över alla måsten. Och ständig längtan efter att ägna mer tid med barnen och mig själv. Olusten kring all stress har växt sig så stark på sistone så jag kan likna det till rent hat nu för tiden. Är det verkligen såhär livet ska se ut. Att tillbringa 11 timmar på jobb och resa till och från arbete. Sedan ynka 2 timmar med barnen innan lamporna behöver släckas. Det känns fel. Tokfel. Ännu mer när de där ynka 2 timmarna ska stressas sönder. Middag fixas, läxor göras, matbord dukas och duklas av, mat ätas, disk fixas, barn tjatas på så att de tar av sig kläder, borstar tänder och lägger sig i sina sängar, och läggning med läsning hinnas med. Bästar stunderna på de där dagarna är när vi sitter vid matbordet med tända ljus, äter vår mat och pratar lite smått om dagen, samt läsningen vid läggningen. Enda stunderna då man har en möjlighet till stillhet och att bara få vara. Åtminstone en liten liten stund.
Äntligen
Vilken härlig kväll. Barnen kom hem tidigare. Så efter simning blev det en kväll med barnen i soffan. Skrattade tillsammans åt några bitar ur Barnkanalen och njöt något våldsamt av att ha dom härhemma, en på var sida. Efteråt mysig läsning ,och pussar och kramar av var och en. Så mycket man kan njuta ibland, av så enkla saker som att ha familjen samlad. Att få träffa och vara med ens barn. Och som så oändligt många gånger förr tänker jag på hur tacksam jag är för dom! Mina underbara härliga ungar. Älskar er!!! 
Rackarns vad jobbigt
Att kratta gräs är verkligen en fantastiskt jobbig sysselsättning. Det räcker med bara några meter så värker det i kroppen och jag flåsar som en blåsbälg. Tanken var ju att få bort allt det där extragräset nu inför hösten och vintern, så jag har en bra start inför våren. Men jag vet ärligt talat inte om jag orkar igenom hela gräsmattan ens inom några dagar. Irriterar mig på att jag vid inköpet av min gräsklippare för några år sedan, inte köpte en med uppsamlingskorg. Jag som stod och funderade på det redan då. Vilken miss! Trodde inte det kunde vara så användbart som jag nu inser att det är. Funderar nu starkt på försöka sälja ut min gräsklippare begagnat och köpa en med uppsamlingskorg till våren. Om bara ekonomin räcker till det. Det skulle både göra gräsmattan snyggare, och spara en vansinnig massa arbete de gånger då en krattning är behövligt. Inte för att jag skulle använda uppsamlingskorgen varje gång, eftersom jag inte har någonstans att göra av gräsklippet. Men just de där gångerna då det råkat gå för lång tid mellan gräsklippningarna vore det en strålande idé. Just då när det annars blir en massa lösgräs liggande. Då kan det ju vara värt att köra gräsklipp till tippen.
Njutning men ändå inte...
Efter en tuff arbetsdag ute i trädgården känns det inte fel med en lugn stund framför en film. Snarare riktigt bra. Men jag saknar barnen. Min blick går mellan tv:n och kortet på väggen. Längtar något gruvligt efter att få kyssa deras kinder och ge dom varma och innerliga kramar. Men det dröjer inte länge. Imorgon skjutsar jag dom till simning, och på måndag är de åter tillbaks och lugnet borta. Blandad känsla det där ;).
Jag vill ha mer tid
Något jag inte fattar det är varför mitt liv alltid ser ut såhär. Vad är det som jag gör annorlunda än andra, som gör att jag alltid har så vansinnigt mycket att göra medan andra hinner få tid till sig själva, få tid till vänner, och t.om få tid att bara sitta och undra vad de ska göra. Sådana bekymmer har jag nog inte haft på 20-30 år. Har jag ens någonsin haft sådana problem?! Att inte veta vad man ska göra, och bli tråkad av det. Kan inte minnas att jag någonsin haft sådana bekymmer. Däremot kan jag förstås bli tråkad ibland, även om det inte händer vidare ofta. Men göromål att göra har jag alltid. Tyvärr.
Ibland blir jag så trött på all stress så jag vill skrika högt. Jag längtar så fruktansvärt efter ett annat slags liv. Ett liv utan stress. Ett liv med tid för mig själv, ordenligt med tid med barnen, tid att vara med vänner, tid att läsa kurser, meditera, åka på resor. Ja det finns så mycket jag vill göra. Endel försöker jag trycka in i mitt liv redan nu. Annat drömmer jag att få tid till. Men när ska det kunna bli. När barnen flyttat hemifrån?
Att det ska vara så omöjligt med allt. Kunde inte dygnet ha fler timmar. Dubbelt så många kanske, men fortfarande med samma arbetstimmar, och samma sömnbehov. Det vore något. Då kanske jag skulle lyckas med livets ekvation.
Känner mig nedklubbad
Detta gör mig lite tjurig inombords. Att jag ska behöva vara så övertydlig. Att han i princip ska behöva behandlas som ett barn, som jag tydligt måste tala om uppenbara saker för. Eftersom han tydligen inte fattar trots alla både uttalade och icke-uttalade antydningar. Suck. Inte heller känns det mindre motbjudande att göra då han dessutom är en sådan person som har lite svårt för raka rör, utan lätt blir tjurig. Då blir det tyvärr som upplagt för att jag hamnar i sitsen att jag undviker och undviker och undviker att ta upp irritationer eftersom jag inte vill göra honom på dåligt humör, tills jag slutligen briserar och häver ur mig allt som ansamlats i en enda gröt, iho med ett antal andra irritationer.
Ja det är inte lätt. Men nu ska jag omedelbart sova. Nu blev det lite för sent
