Mitt liv här och nu...

Exet kom. Han tittade på de där sakerna som han behövde fixa med. Sedan tog vi en fika. Pratade lite smått. Med betoning på smått. Det blev allt tystare. Lagom när samtalen nästan totalt sinat så kom minstingen till undsättning, inkommen från kompisen och sugen på fika som hon missat. Lättad fixade jag fram det till henne och trodde han nu skulle åka. Längtade lite smått. Till att kunna slappna av mer. Jag kan bara inte hjälpa det men känner mig helt enkelt bara så.....så obekväm när han är här. Men inte åkte han. Nej då han satte sig till bords och tittade på medan minstingen fikade...och vi satt tysta. I min obekvämlighet kunde jag inte sitta stilla länge utan började istället plocka undan. Behövde ha något att göra. Kände hur det kröp i kroppen annars. Började dumt nog också sätta igång med maten. Ja vi skulle ju ha mat strax efter. Var till och med lite sen med det. Misstaget var att det kanske gav honom en tanke om att invänta denna, för efter minstingens fika följde han strax efter ut till tvn och satte sig där medan minstingen tittade på Bolibompa. Jag kunde inte låtsas att ha något att säga längre så jag börjde plocka med olika tidningar och annat från posten. Tittade igenom och slängde. Sedan gick jag helt sonika in och lade mig på sängen den lilla stund som var kvar tills maten skulle bli klar. Fick känslan av att han var som en  igel som bara sög sig fast och vägrade släppa taget. Kommer hit och sedan inte åker. Sådant gör mig tokfrustrerad. När jag inte vet hur jag ska bli av med honom. När han inte åker trots att det nog står skrivet i mitt kroppsspråk att jag tycker det är dax för honom att åka. Så nu var träffen klar och fikat uppätet. Nu börjar det bli dax för mig och min familj med kvällsproceduren och jag vill faktiskt ärligt talat inte ha dig här då!

Men han fattade somsagt inte det. Eller blundade väldigt hårt för att inte se alla tydliga tecken. Jag fick förstås göra mat så det räckte till honom också. Skulle ha känt mig så otrevlig annars. Men jag satt inte kvar. Han och barnen fick äta själva. Själv bantar jag så jag äter inte samma mat just nu och äter då ibland inte tillsammans vid maten även om jag brukar sitta med. Denna gång orkade jag bara inte ens det. Orkade inte sitta där vid samma bord som honom när jag kände sådan olust över att han var kvar. Sonen blev klar på fem minuter och återtog sedan sitt dataspelande. Dottern skulle efter maten bada, trots att det egentligen var för sent. Men jag gav efter bland annat för att jag tänkte att det åtminstone skulle bli ett bra tillfälle för honom att bryta upp och åka. Inte skulle han väl hänga med och sitta med vid badet(?) Det har han inte gjort förr iallafall. Nog för att hon vill...för hon älskar ju när det kommer människor hit som hon kan få lite extra uppmärksamhet av. Men jag fick tji. Han åkte ändå inte. Istället vankade han mellan badrummet och mig i vardagsrummet. Inte för att säga mig något, utan mest för att.....ja inte vet jag. Kolla vad jag gjorde (?). Och jag satt ju och skrev detta så jag fick ju byta webbsida stup i kvarten så han inte skulle se.

Tillslut blev dottern klar med badet. Och han var förstås.....ja kvar. Var annars. Sucka. Läggningen blev precis som alltid annars när han varit kvar....på tok för sent. Det går liksom inte att få barnen att lugna ner sig som de behöver. De blir för upp i varv av när någon annan är här. Ändå fick jag tillslut ordentligt säga till att barnen nu verkligen behövde sova....och detta vänd mot både barnen och honom, lite övertydlig sådär....med andra ord....nu är det verkligen hög tid för dig att ge dig iväg.

Sådant här gör mig så frustrerad. Det är inte första gången. Inte andra och inte 10:e gången heller som han stannar kvar så länge så att jag slutligen haft lust att sparka ut honom. Jag blir tokfrustrerad av det. När det blir såhär får jag bara ångest inför att träffa honom fler gånger. Känner att jag inte orkar. Känner att jag helt enkelt inte står ut. Han är liksom inte.....inte normal. Han åker inte som normalt folk. Han är kvar och är kvar och är kvar trots att jag vid vissa gånger till och med sagt flera gånger att "nej...nu måste du allt åka för nu måste jag sova" eller "...nu måste barnen sova" etc. Vissa gånger har han stannat kvar så länge så jag nästan lagt mig på golvet framför honom i hallen för att jag knappt inte orkat hålla mig vaken. Ja jag överdriver inte. Jag har ärligt talat satt mig ner på golvet flera gånger förr och kämpat med ögonlocken för att han bara står där och liksom aldrig kommer sig för att GÅ!  Det är så jag vill skrika högt!!!  ÅÅÅÅK NUU!  

Telefonen ringde. Jag lyfte luren och hörde minstingen:
-Mamma jag saknar dig så!

Min käraste lillgumma. Hjärtat riktigt sväller över av kärlek. Nu kommer hon snart snart....efter en vecka hos pappa. Hoppas det blir en bra vecka. Även om det väl är oundvikligt att det imellanåt blir tjafs och tjat om saker, så hoppas jag det kan stanna på en rimlig nivå. Att relationen oss imellan, och mellan sonen och mig, kan hålla sig bra. Det gick riktigt bra förra veckan de var hos mig, trots att det hos pappan tydligen varit väldigt tufft och jobbigt på sistone. Han är nära att ge upp. Vill nästan inte ha dom längre hos sig varannan vecka. Och vi som precis nyligen övergått till att jag inte ska ha dom på hans eftermiddagar. Eftersom jag är arbetslös så har jag haft barnen på hans eftermiddagar så att de skulle slippa fritids. Det var barnen som ville. De var så glada när jag blev arbetslös för att slippa ha så långa skol/fritidsdagar. De ville vara hemma.  Då hade jag barnen på heltid och kunde därmed göra barnen glada med att säga att de skulle slippa fritids. Men så blev det helt plötsligt, abrupt, ändrat. Pappan kom från ena dagen till nästa och meddelade att han ville ha dom på halvtid, för helt plötsligt hade hans arbetstjänst blivit ändrad så att han kunde ha barnen. Allt ställdes på ända för mig. Jag hade en bild av hur jag äntligen skulle få vara med barnen mer efter all stress med mina långa arbetsdagar, med långt pendelavstånd. Nu skulle vi vara tillsammans. Det tog ett tag att smälta, men sedan kom vi fram till den här medelvägen, där barnen kunde slippa fritids precis som jag lovet, och jag kunde få vara med barnen på pappans veckor också genom att ha dom på eftermiddagarna innan pappan slutat jobbet. Fint!   Det har gått ett antal månader sedan dess. Jag har frustrerande insett att det här upplägget inte fungerar vidare bra ihop med att jag ska kunna få de saker gjort som jag verkligen behöver. Jag hinner inte mer än börja med mina saker förrens det ska avslutas igen då barnen kommmer på eftermiddagen. Så tillslut har vi ändrat upplägget igen. Barnen går på fritids på pappans veckor, och jag hinner då plugga som jag måste. Det funkar inte med halva dagar då. Och även barnen är rätt nöjda. De tycker nu det är kul med fritids igen efter ett halvårs bortavaro. Nu blir det liksom lite lagom av vardera. Varannan vecka är de hemma och kan leka med andra barn som är hemma. Andra veckan är de på fritids och träffar istället de kompisar som går på fritids om dagarna. Rätt perfekt egentligen. Dessutom är bra upptrappning inför att jag förhoppningsvis ska kunna få jobb. Då blir det ju fritids alla veckor och långa dagar.

Så det var nyss vi gick över till det nya upplägget. Vet inte om det är det som påverkat pappan så negativt. Redan första veckan med detta upplägg berättade han att han höll på att bli galen. Tycker det annars är ett litet märkligt sammanträffande. Jag vet att han åkt lite gratisskjuts på vissa saker i detta upplägg. Inte behövt stressa hem så fort, eftersom barnen varit hos mig. Det känns väl inte lika noga att hålla tiden när de är hos mig. Många dagar har jag också skjutsat över barnen till honom när jag och barnen varit iväg nånstans, så då har han inte ens behövt hämta dom. Och många gånger, med hans tillstånd förstås, även kommit över med barnen till honom en bra stund senare än då han egentligen skulle tagit över dom. Och så har ha ju sluppit allt som haft med barnens träningar att göra då han inte haft körkort sen ett bra tag tillbaks och jag därför tagit hand om barnens träningar även på hans veckor. Och så har han inte heller behövt dras med allt som har med blöta och nersmutsade ytterkläder att göra. Då har ju barnen tagit mina saker efter att de kommit hem till mig. Vilket också föranlett att han inte behövt haft lika mycket uppsättningar av saker. Sedan verkar det ha blivit mer tjafs om jämförelse oss föräldrar imellan. Barnen säger att hos xxx får de göra xxx.... Själv lägger jag inte så stor vikt vid det. När de säger så hos mig brukar jag bara säga att jag inte lägger mig i vilka regler som pappa har, men hos mig så är det dom här reglerna som gäller. (Många gånger fullt medveten om att de bara hittar på.) Pappan verkar dock störa sig mer på sådant och på sistone har de även sagt att de vill bo hos mig. Både barnen och pappan har talat om det.

Ja jag vet inte. Snart kommer iallafall lillgumma....och det ska bli härligt att fylla hemmet med lite mer ljud och kärlek igen.