Mitt liv här och nu...

Ännu en helg förbi men denna gång har den turligt nog inte tillbringats till sängs eller sittande vid datorn med värk, istället har jag varit ute på ett litet äventyr. En helgtripp till en ny stad som jag inte varit i förut. Lite spännande och roligt måste jag säga även om det var lite blandade känslor kring att den företogs ensam. Vet inte om det beror på ovana eller att jag inte är helt trivsam med min ensamhet i sådana här situationer.

Hur som helst var det en spännande resa dit, och lite småläskigt-spännande att gå ut på restaurang på kvällarna. Fast just där tyckte jag ärligt talat att spänningen mer gick över på den negativa sidan. Det var helt enkelt inte så vidare kul att vara ensam just då. Det hade helt klart varit oändligt mycket roligare att ha ett trevligt sällskap med sig. Allra helst ett manligt trevligt sådant ;). Men....ett stort men!. då menar jag verkligen ett trevligt sällskap, och inte vilket sällskap som helst. Minns tex ett restaurangbesök som jag gjorde med exet för några månader sedan och som blev allt annat än roligt, då vi kom att bli osams just under maten. Och då måste jag säga att jag hundra gånger hellre föredrar att vara ensam. Absolut! Det var ingen kul erfarenhet. En av de sämsta restaurangbesök jag haft och jag ångrade mig något ofantligt den gången att jag frågat honom om att följa med på den resa jag var på då. Sådant slapp jag åtminstone denna gång. Det största problemet var väl mest bara att lyckats slappna av och njuta även trots att jag inte hade någon trevlig människa att prata med. 

Resan var för övrigt en resa som gick i dansens tecken. Hittade en intensiv-helg-kurs i ett par spännande dansstilar, som jag tyckte lät så intressant att jag valde att åka iväg. Så det var inte direkt en slapparresa, utan det gav en hel del träningsvärk både här och där. Får hoppas det går att minnas de danssteg jag lärde mig nu bara. Det var väl det enda negativa jag kan säga, att eftersom det var två danser som lärdes ut under en och samma helg så hann vi förstås inte gå så väldigt djupt in i de olika dansstilarna utan blev mer en känna-på helg. Sedan gick det kanske lite väl långamt för min smak när det gäller takten som de lärde ut sakerna i, eftrersom det fanns några personer i gruppen som tog lite längre tid att på sig att lära de olika dansstegen på. De andra deltagarna var en lagom grupp av vitt skilda åldrar från dryga 20 års åldern skulle jag gissa, till runt 70 års åldern på den absolut äldsta. Lite roligt att se vilka människor man kan möta vid tillfällen som det här. Det fanns även en annan sak som jag lade märke till framförallt efteråt att jag kom att påverkas av kring de andra människorna. Flera stycken kom nämligen dit som par, och även de i ett antal olika åldrar. Och alla dessa par såg så otroligt förälskade ut. Det var både fascinerande men samtidigt lite småjobbigt att se. Fascinerande att se eftersom det helt uppenbart går att hålla kärleken vid liv, även efter många år tillsammans. Inte så att det var något jag blev förvånad över direkt. Har ju sett kära par förr, som hållit ihop länge. Mina egna föräldrar skulle jag nog vilja kalla att de hör till den gruppen. Det som var mest fascinerande i detta fall var att de allihop verkade ha det så jättefint tillsammans. Så det verkar som att många ändå lyckas få det så. Och det gör mig både glad och lessen. Glad för att det ju är mysigt att se all den kärleken, och för att det på något sätt gör det mer hoppfullt. Men på samma gång känns det ledsamt för att jag inte tror att jag själv någonsin kommer att få uppleva ett förhållande som deras, där man trots många år tillsammans ändå behandlar varann så respektfullt och kärleksfullt. Dessa par drogs ständigt till varann. Satt och smekte varandras ryggar, gav varandra kyssar och kramar imellanåt. Det syntes hur de ständigt söktes til varann och blev glada i varandras sällskap och av att dansa tillsammans. Underbart....men samtidigt skär det som knivar inombords. För det var just det vi misslyckades med . Just det jag inte dög till. Jag dög inte till att vara den där danspartnern till honom. Jag var inte tillräckligt bra för honom. Jag var inte tillräckligt rolig att dansa med. Det gör så otroligt ont att minnas. Varenda gång jag tänker på det så skär det som knivar och tårarna kommer omedelbart. Inte för att han själv sagt de orden, men det behövdes inte då hela hans agerande tydde på det. Alla hans pikanden. Hur han inte verkade vilja dansa när vi var tillsammans på ställen då alla andra dansade. Hur han istället åkte iväg och till och med sov över natt hos sin gamla danspartner, för att få gå ut med henne och göra det där som inte jag dög till att göra med. Hur han även bytt från den dansklubb där vi bägge gick och där han gått i under så många år, bara för att jag då kommit till samma nivå som han och skulle börja i samma grupp, och han därmed förstås kunde "riskera" att behöva dansa med mig. Alltihop är så tydliga tecken. Det hade inte blivit tydligare om han skrivit det med spritpenna på min vägg. Samtiidgt får jag väl säga att det är en lättnad att numera slippa stöta på honom också, för jag skulle ju bara bli nervös och känna mig mindervärdig. Känna mig värdelös och säkert dansa mer uruselt än någonsin om jag hamnade med honom =/. Men sluta göra ont tycks det ändå inte göra.

Sista tiden har varit en pärs. Under helgen fick alla planer ställas in då jag mådde alltför dåligt för att klara av något. Förvisso skönt att slippa sonens fotboll. Kan inte hjälpa det men det är ju bara så tråkigt så att klockorna stannar. Möjligtvis kan det vara någorlunda uthärdligt och tom lite mysigt på sommaren om det är fint vackert väder, härlig värme, en vettig tid på dygnet, och då dottern sitter skötsamt intill. Men att få allt det där att stämma är ytterst sällsynt. Så det var en himla trist helg. Inte ens laga mat klarade jag av, utan istället fick jag beställa hem en pizza på lördagen som vi även åt av på söndagen. Yeh vad kul !   *not* Tiden tillbringades istället antingen vilandes i sängen eller försiktigt sittande vid datorn. Lugnt lugnt var allt tvunget att gå. Och gåendet i huset fick minimeras så mycket det gick, då det oftast fick göras dubbelvikt och med mycket mer magsmärtor än vid sittande tillstånd. Vet fortfarande inte orsaken till värken. Men tror inte längre det är mensvärk. För värken fortsatte även efter att mensen försvann. Dessutom finns det vissa bitar jag av ren genans uteslöt ur min beskrivning. Nämligen den att jag inte enbart hade ont i magen, utan även baken. Vilket jag tyckte var en allra högst udda kombination. Hur sjutton kan mensvärk göra ont i baken också. Låter ju hur knasigt som helst. Men när jag googlat lite såg jag att det inte var alltför ovanligt. Det är tydligen fler som har. Och det fanns olika sjukdomar med symptom som väldigt mycket liknade just mina. Önskar väl dock nästan att de inte gjort det. =/ Eller hur kul låter det att ha endometrios, eller ännu värre.....ändtarmscancer. Förstår att jag borde undersöka mig. Vet att jag även haft detta förr. Många gånger. Men inte alls såhär långa stunder. Inte i närheten. Tidigare har det bara varit 5-15 minuters-anfall. Och ganska sällan. Dock under många års tid. Men bortsett från att den där kolikkänslan som bakvärken fick mig att känna....ja jag förstår att det låter udda, som jag känner igen sen förr, bortsett detta så liknande inte anfallet alls det jag haft förr. Detta höll ju i så länge så jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Flera timmar. Dessutom fortsatte det ju komma, flera gånger under den ena dagen efter den andra.

Får faktiskt ren panik bara jag tänker på att befinna mig någon annanstans än hemma vid nästa menstillfälle. Vet inte hur jag ska hantera det. Visst jag borde undersöka mig. Måste verkligen det. Har tänkt det många gånger förr. Men undvikit det och undvikit det. År ut och år in. Lyckats förträngt problemet. Skrämmer livet ur mig att undersöka mig där. Rys Men nu när det blev så väldigt mycket värre....så känns det som jag närmast tvingas till det. Kan inte ha det som sist. Så min plan är att jag måste ta mod till mig att göra detta. Och jag ska också försöka skaffa medicin för att få mindre blödning. Tydligen ska det åtminstone lindra om det är endometrios. Och sådan medicin kanske jag borde haft ändå, med tanke på hur mycket blödning det ändå kan bli just den där "andra" dagen i mensperioden.

Så det är min plan. Får se om den håller.

Vet inte vad som hänt med bloggen. Men det här inlägget försökte jag publicera i fredags. Och det stod att det blev det också. Men likförbaskat låg det opublicerat nu. Så nu försöker jag igen....suck.


Idag har det varit riktigt vidrigt. Nog för att jag haft mensvärk förr. Ja i princip varje gång jag haft mens. Men det brukar inte vara värre än att det går att kurera med lite värktabletter. Har aldrig haft några större bekymmer med det. Idag hade det däremot inte tänkt vara så snällt. Det var värsta mensdagen i perioden. Och därmed ingen rolig dag att behöva åka till jobbet. Det gör mig alltid lite smått nervös att vara hemifrån på dagar då jag har kraftiga blödningar. Något som nog sitter i ända sedan den mens jag hade i grundskolan som var så kraftig så det knappt fanns något som stod emot. Vilket var så hemskt så jag alltid skolkade de värsta dagarna. Nu är det däremot så att bortsett från just denna enda dag i mensperipoden, så är resten av mängden som en fis i rymden. Det är som att någon slår på kranen just andra dagen för att sedan skruvas åt igen på tredje så att det bara droppar sedan. Ja på ett ungefär....

Nåväl. Det var somsagt min värsta mensdag och bara att åka precis som vanligt. Hade förvisso värk i morse, och har t.om glömt om jag tog någon tablett redan då. Det är möjligt när jag tänker efter, men någon timme efter att jag kommit hit så var det som att någon osynlig hand tog tag om hela livmodern och började krama, skruva och slita.  Värken skruvades upp från ganska stabil men ändå överlevnadsbar, till att i ett nafs bli så vidrig så jag skakande om händerna fick försöka rycka fram tabletterna så fort jag kunde. Började med en treo då de brukar ha mer effekt på annan typ av värk hos mig. Sköljde snabbt ner och satt som en fiolsträng och spände mig på min kontorsstol, väntandes på att det skulle ge effekt, och höll i skrivbordskanten så fingrarna närmast vitnade. Men inget hände. Minutrarna tickade så plågsamt långsamt så jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Var stört omöjligt att koncentrera sig på någon arbetsuppgift. Efter en stund då jag insåg att treon inte gav den effekt som den behövde ge, så svepte jag även ner en ibumetin. Den kombinationen brukar jag köra med när jag har huvudvärk som inte vill ge med sig. Men det var totalt kört. Trots två olika värktabletter satt jag ändå stel som en pinne, och andades stötigt då det gjorde något så abnormt ont. Frös så jag hackade tänder, vilket är helt galet med tanke på hur varmt mitt rum är med det extraelement jag fått insatt pga min frusenenhet. Har rätt säkert 26-28 grader i mitt rum. Alltihop var så otroligt vidrigt så jag var på vippen att börja grina trots att jag insåg det meningslösa i det. Men det var bara så outhärdligt. Visste inte vart jag skulle ta vägen och ville bara bort bort bort ...., bort från människor som kunde dyka upp närsomhelst i dörren, hem till min säng med mina täcken och filtar och tysthet och ensamhet. Där jag hade kunnat grina och skrika bäst jag ville.

Först efter några fasansfulla timmar lättade det en aning så att jag återigen kunde börja våga röra mig runt på kontoret igen, men det här var verkligen en rysare. Vad är det som händer? Blir det mycket värre när man blir äldre eller vad är det här??!  Ska man behöva sjukskriva sig för att man har mens?? Jag kunde ju inte klara en knop i förmiddags under de där värsta värktimmarna. Jag kunde enbart sitta på min stol, hackande av köld trots extratröja på mig och trots varmt rumsklimat, och spänd som en fiol med händerna knipande om skrivbordskanten se hur minuterna och timmarna låååångsamt lades på varann. Riktiga helvetesminuter!! Vet inte hur jag ska våga jobba under den här mensdagen igen =(. Finns det ingen bättre värkmedicin?!?

Nu är det sen eftermiddag, och jag hade snart tänkt sticka ifrån jobbet. Lite tidigare idag eftersom jag fortfarande mår rätt dåligt. Fryser fortfarande även om det är några gram bättre. Men det värsta av allt är att jag som precis tänkte göra klart mig för hemfärd, återigen känner hur magvärken håller på att öka i styrka igen. Hjälp....hur ska jag ta mig härifrån! =(( Har ungefär 1 timmes bilfärd hem. Hur i helsingland ska det gå om det ska bli värre igen. Måste skynda mig. Har hävt i mig en ibumetin igen även fast jag egentligen tror att det är lite för snart efter föregående. Men vad fan gör man när man får panik!! Tror tom jag har feber....jag som inte har det oftare än vart 5:e år typ. Jaja. Usch...får se hur detta går. Nu måste jag bara ta mig hem!

Annars då....Har egentligen inte hänt så värst mycket utöver detta. Exsambon har gjort några oväntade saker. Inga stora saker, men ändå oväntat. Han har ringt några gånger. Wow va! Ja efter vår isärflytt så visade han inget intresse av att vilja ha någon direkt kontakt med mig, så därför hade vi inte mer kontakt de första veckorna än vad som krävdes för att klara av vissa praktiska saker. Så bägge sms-ade eller ringde därför de enstaka gånger vi behövde säga något till den andra. Kan låta kyligt, och det tycker jag med. Har aldrig varit med om det förr. De två tidigare sambos jag haft och flyttat isär ifrån har jag bägge två haft jättemycket kontakt med efteråt. Man har ju ändå oftast en hel del känslor kvar för varann. (Vilket även jag och exsambon har). Och ihop med att jag även varit ihop några år de gånger jag varit sambos, så känns det för min del lite märkligt att bara klippa från ena dan till nästa. Men så har det närmast varit med detta ex. Jag ringde efter hans utfytt och hörde hur det var med honom, hur det gick osv men då han aldrig själv ringde och gjorde något liknande så lade jag ner. Tycker bägge behöver ha ett intresse av fortsatt kontakt om man ska ha det. Som jag däremot skrev för några inlägg sedan, så slutade däremot helt plötsligt och väldigt överraskande hans senaste besök hos mig med att han helt plötsligt visade känslor, bad djupt om ursäkt för hur han betett sig med saker och började kramas, kyssas och till och med försöka gå längre. Så något verkar ha hänt. Och sedan gick det knappt en vecka tills han helt plötsligt i fredags ringde mig på jobbet. Vi pratade om ditt och datt, hur det var på jobben, detta med routrar och andra värdsliga saker, och det verkade inte som han hade någon speciell anledning att ringa mer än att prata en stund. Även om jag var förvånad, så tycker jag vara det är trevligt att han ville ha kontakt. Men så helt plötsligt i slutet, efter att jag flera gånger försökt avsluta samtalet eftersom jag satt på jobbet, så hasplade han snabbt ur sig att han saknade mig. Blev lite perplex. Kanske borde jag inte blivit det med tanke på hur träffen innan slutat. Men ändå blev jag det. Kanske för att det känns så ovant. Har svårt att tro att han faktiskt gör det. Saknar mig alltså. Och för att jag kanske ändå trott att han ångrat det han visade sist. Vet inte heller alls vad han vill när han säger så. Men behöver iof inte vara mer än att bara få säga det. Vet inte var jag själv knappt heller står, eller vad jag skulle svara på det. Vill inte säga massa saker jag inte menar. Mitt känsloliv har varit rätt rörigt efter att han betedde sig så illa och även känslokallt efter flytten. Hur som helst så avslutade han också samtalet med att säga att ifall jag var i närheten någon gång så kunde jag ju titta in. Okey. Stort framtsteg. Han välkomnar mig alltså till sitt hem. Kändes ju tidigare som att han inte ville att jag skulle komma dit. Samtidigt slog det mig några dagar senare om det kan bero på att han bara vill visa upp alla sina nya och flådiga saker i sitt nya hem. Hm....och skulle det vara så, så kan jag väl inte direkt påstå att ett besök dit känns så angenämt. Man vill ju inte bara bli "inbjuden" för att agera egostärkare sas.

Jaja. Vi får väl se hur de går. Har knappt aldrig bara vägarna förbi där med tid över för sådant. Och ärligt talat hade det ju känts väldigt mycket trevligare om han frågat över mig. Och ja. Allra trevligast hade ju varit om han frågat om att få träffa mig oavsett var. Visat att det går bra var som helst. Så jag inte behövt få tanken om att det kanske bara handlar om att han vill få flasha med alla sina nya saker, och att det därmed kunnat gå lika bra med vem som helst som kan komma dit och få visa sina saker för.

Förmodligen är det jag som tänker för mycket nu. Men ja. Det känns helt enkelt ovant när han helt plötsligt tvärvänder från att ha varit ganska känslokall till att helt plötsligt visa känslor och intresse. Det ger mig massa funderingar på om det står för något annat än känslor. Att det första tillfället kanske bara var ren sexabstinens. Och det andra somsagt bara en önskan att visa upp och få skryta över sitt nya och moderna hem. Kanske är det inte alls så. Vem vet..... Han har faktiskt t.om visat intresse av att vilja träffa barnen. Förvisso hade han sagt det tidigare också. Men ändå blev jag lite förvånad när han återigen för några dagar sedan ringde och pratade om när /hur han kunde träffa dom för att hitta på något på tu man hand med dom vardera. Så tydligen var det inte bara tomma ord han sagt om det. Tydligen kanske han ändå saknar dom lite.....  Hm. Ja jag är lite förvånad. Och vad är det han vill egentligen? Han pratade om att kanske köpa en barnstol för att kunna hämta barnen tidigare från dagis/skola. För annars blir han låst av att jag måste hinna hem först för att lämna över stolarna till honom. Men det låter ju allra högst onödigt att köpa en barnstol för flera hundralappar bara för ett enda tillfälle?!  Då borde det ju vara bättre att planera in dessa tillfällen så det passar mina tider och han kan låna mina stolar. Eller har han tänkt göra något fler gånger...

Märkligt med detta plötsliga intresse för att hitta på något med dom. Under de år vi var tillsammans har han aldrig hittat på något med den stora själv vad jag kan minnas. Och bara åkt iväg med den minsta de gånger då jag behövde hjälp med barnvakteri för att jag behövde plugga. Dessutom var han bara en endaste gång med mig och barnen när vi tillsammans hittade på saker. Och bara det kändes väldigt ovant. Så varför plötsligt nu?

Oj, tiden har rusat iväg och den ena dagen lagts på den andra utan att jag hunnit att skriva något. En ledig helg har gått förbi som jag enligt plan tillbringade ensam för att hinna med massa saker som jag behövde få tid till. Men inte kom jag långt med det inte, då det mesta strulade sig. Så det var en aningens frustrerad jag återkom till jobbet på måndagen. Eller en aningens är egentligen en stark underdrift. Mycket frustrerad bordet det nog egentligen stå. Det hela handlade om att jag måste införskaffa flera saker till mitt hem efter att sambon flyttade ut. Bland annat en trådlös router och en tvbox. Därför hade jag tänkt lägga en del av helgen till att bestämma mig för vilken router och vilken tv-box jag skulle införskaffa. Och allra helst även skaffa hem och installera dessa prylar under helgen också. Allt detta jämte att jag hoppades få en massa tid att lägga på att plugga. Men somsagt den tanke jag haft om helgen blev kraftigt ändrade, då jag snabbt insåg att detta bestämmande om olika produkter skulle ta mycket längre tid än jag tänkt. Det går aldrig snabbt när jag ska köpa saker, utan jag ska alltid titta igenom alla alternativ som finns till buds. Vända, vrida och jämföra dessa ned på minsta beståndsdel, och söka och läsa så många recensioner jag kan hitta i ämnet, innan jag vågar drista mig till att inhandla något.  Så snart ändrades därmed planen till att plugga och enbart bestämma mig om router. Tv-boxen fick vänta till senare. Bäst att ta en sak i taget. Det går trots allt att se på tv:n, om än med väldigt suddig bild. Men å andra sidan tittar jag bara på ett par tv-program i veckan i snitt. Så det kan jag överleva med ett tag till. 

Nu hade det väl dock varit rätt väl om jag åtminstone hunnit dessa två saker, men inte ens det gick igenom. Nej efter en lång och mycket irriterad lördag, då jag haft en massa strul med en lånad router som jag skulle testa några saker på, så fick jag snart stryka pluggandet också och satsa 100% på att bli av med routerinhandlandet åtminstone. Och här hade det ju varit lite tröstande att åtminstone kunna säga att jag slutligen införskaffade och fixade till detta på söndagen tillslut. Men eh.....nä. Inte ens det kan jag. Hela helgen gick alltså bara åt att trassla med denna router och söka mig galen om än det ena och än det andra. Svårt att förklara hur allt kan ta sådan tid. Men ja...det kan det tydligen. Orkar inte förklara mig igenom alla turer i detta. Och säkerligen inte intressant att läsa heller. Problemet var bara att det ena problemet ledde till den andra. Mitt äldsta barn har nämligen länge länge önskat få tillgång till Internet via sin dator, men hittills har det inte blivit så pga att jag haft det trådbundet tidigare och den äldstes rum ligger längst bort i huset från där routern står. Alltså en ganska jobbig och ful kabeldragning att behöva göra. Men trådlöst borde det ju inte vara några problem....eller hur var det nu. Insåg efter en massa turer att det operativsystem som den äldste hade bara fungerade på adaptrar som gav rätt menlös fart till nätet, som i sin tur skulle innebära problem att spela på nätet, vilket var barnets enda anledning att vilja ha Internet. Så det var bara att inse att operativsystemet behövde bytas. Men efter ännu en massa letande insåg jag att datorn inte räcker till för att lägga in det OS som minst behövs OSv osv. Så nu blir det att utöver detta med routerköp även byta den äldstes dator. Får se om jag kan få tag på någon begagnad.

Hur som haver. Igår inhandlade jag slutligen en router, men den ligger ännu så länge oöppnad därhemma. Och inte ens nu är jag säker på att jag är nöjd med köpet. Men jag är så spyfärdig på hela detta jag-vill-ha-en.router-jag-blir-nöjd-med-men-vet-inte-vilken-som-är-bäst-för-mig-så-jag-får-megaångest att jag inte orkar mer. Nu får det banne mig duga.....oavsett hur det går. Tror jag väntar med inhandlade av tv-box till nästa år! *blä*

 Vad jätteskoj jag haft på sistone va! *kräks*

Så var det den tråkigaste dagen i veckan igen. Segt var ordet. Och för sent i säng kom jag förstås också igår, vilket knappast gör dagen lättare. Tänkte ut en plan i förmiddags för att underlätta åtminstone en smula idag, Nämligen att åka hem lite tidigare ikväll så att jag skulle slippa stressa så med maten, och få det lite lugnare vid barnens sänggående. Hinna ligga i sängen och läsa ordentligt och få komma i säng i tid.  Men den planen grumlades dessvärre när barnens pappa för en stund sen ringde och informerade om att jag tydligen hade ett föräldramöte ikväll. Tydligen har den äldsta som vanligt missat att visa lappen om detta till mig, så det var rena turen att barnens pappa råkade möta på läraren under dagen och hörde detta. Men fy vad trist!!! =/ Där förstördes den plan jag hade om tidig hemkomst och stressfri kväll. Så nu blir det stressigt värre att hinna med mat efter mötet. Får bli att åka iväg och skaffa pizza direkt efter, så vi åtminstone slipper matlagningen. Men i tid kommer ju inte barnen komma i säng. Och därmed knappast inte jag heller.

Det har varit en turbulent tid på sistone. Både trevliga och jobbiga saker som hänt. Det började med att exsambon var hos mig på besök i veckan för att hämta saker, och då skulle lämnat tillbaks den garage & förrådsnyckel som han lånat och som jag utförligt förklarat i mail att jag ville ha tillbaks senast den dagen. Efter att han uträttat sitt ärende så drog han dessvärre lika snabbt och fräckt ifrån mig ändå trots att jag vid samma tillfälle påmint om att jag ville ha min nyckel, och med desperation tillslut då jag märkte att han var på väg att dra ändå även varnade om att jag då skulle bli tvungen att byta lås och att det i sådant fall var han som skulle få betala. Det enda han svarade på det var ett nonchalant och surt "gör det då!" innan han snabbt drog iväg med bilen med mig ståendes i strumplästen ute i snömodden. Jag var så förtvivlad, förbannad och tillintetgjord så jag knappt visste var jag skulle ta vägen. Tog luren i hand direkt jag kom in men ångrade mig direkt. Tog istället mobilen i hand och började knappa in ett surt sms, innan jag ångrade det också och raderade. Och så där höll jag på flera gånger under kvällen utan att något blev ivägskickat utan bara bortraderade. Inget blev jag nöjd med. Ena sidan av mig ville bara skälla ut honom och be honom dra dit pepparn växer, medan andra sidan ville ta det lugnt och metodiskt i ett försök att inte göra allt ännu värre. Det var en riktigt riktigt jobbig kväll. En gigantisk huvudvärk satte in nästan omedelbart efter att han varit där, och som jag fått brottats med i flera dagar efteråt med flertal värktabletter. Jag var så förkrossad av att känna mig så överkörd att jag grinade mig igenom stor del av resten av kvällen. Tur i allt eländet är ändå den stöttning jag fick och har fått i samband med allt detta, av folk runtomkring mig. Vet inte vad jag tagit mig för annars.

Dagen efter fick jag ta itu med att byta lås då jag kände att det fick vara nog, och att det ju tydligen inte fanns någon annan utväg. Men fy vad mycket ångest alltihop gav mig, och vad jobbigt det kändes att behöva gå så långt. Skrev tillslut även ihop ett mail som jag slutligen skickade. Mailet innehöll ingen hämnd till honom för alla otrevliga och osanna saker han hävt ur sig mot mig eller sitt beteende med nyckeln, utan bara en förklaring om hur saker kändes för mig, att jag bytt låset och vad jag tyckte han skulle tänka på framöver i kontakten med mig. Mitt i natten vaknade jag av att något ringde. Trodde först det var väckarklockorna och började famla runt på allt möjligt som stod på nattugsbordet, innan jag grumlig i huvudet slutligen förstod att det var telefonen som ringde. Svarade och fick en mycket uppretad exsambo i örat som inte hade annat än en massa otrevligheter att häva ur sig. Återigen fick jag höra osanna och taskiga beskyllningar, som jag inte ens visste om jag skulle skratta eller gråta åt, och hotelser om att jag bara skulle veta hur han kan bli när han blir arg =(, Det hela avslutades med att han krävde att jag satte tillbaks de gamla låsen nästa dag och dängde sedan luren i örat på mig. Jag bara satt och skakade efteråt, och var närmast i chocktillstånd, och efter det var det förstås kört med nattsömnen för den natten.

På något sätt började ändå en liten vändning komma till under den där natten. Dels skickades några sms imellan oss under nattens gång där jag trots otrevligheter ändå fortsatte hålla mig sansad och till ämnet med nyckeln. Och på väg till jobbet på morgongen i bilen ringde han ett kortare samtal där han till och med tryckte in en liten kort ursäkt. Om den var menad eller ej vet jag däremot inte, då jag i mailet dagen innan sagt att jag allt tyckte han var skyldig mig en stor ursäkt för sitt beteende. Så kanske var det bara en ursäkt som gavs för att han visste att det krävdes för fortsatt samarbete.

Efter det var det några dagar av trevligare aktiviteter, och bara tillfälliga kontakter med exsambon. Han var fortsatt lite tråkig i tonen, men hade trots allt lugnat sig betydligt. De andra aktiviteterna gjorde också att jag fick en del annat och roligare att tänka på så jag inte blev helt neddragen i dysterhet. Hade bland annat en mycket trevlig lördagkväll hos vännen T som jag inte träffat på sjukt länge, och pratade bort flera timmar i hans mysiga hus. Hade mycket att gå igenom, även om vi förvisso mailat en del under årens gång, och där också dryftat lite om vad som hänt i våra liv. Kändes i alla fall så skönt att få tillbringa en kväll i lugn och ro från alla andra stormigheter och jobbigheter. Förvisso blev det inget melodifestivaltittande som vi planerat då hans tv-sändning bråkade, men det var ändå så jättetrevligt, härligt och mysigt att sitta där uppkrupen i hans soffa i var hörna, insvept i en filt och bara få prata i lugn och ro med en kär vän.=)  Och det behövdes nog som en stärkning inför hur söndagen sedan kom att bli...

På söndagen var tanken att vara hemma och pyssla med diverse saker som behövdes göras, eftersom jag varit hemma så liten tid under helgen. Men det mesta gick om intet då exsambon skickade ett malligt sms där han bara drev om den situation han tvingat in mig i på grund av nyckeln, vilket återigen satte igång en sms-diskussion och slutligen fick mig att brista i tårar när han senare ringde. Kände mig bara så fruktansvärt lessen över hur den man jag älskat, blivit älskad av och levt med helt plötsligt bara verkade vilja göra mig illa. Har så svårt för att förstå mig på sådant beteende då jag själv aldrig betett mig så mot tidigare partners. =(  Inte ens när jag haft fulla skäl att egentligen vara svinig tillbaks. Så dagen blev istället bara fylld av massa gråt, ledsamhet och kraftlöshet och stor ångest och vånda inför att behöva träffa honom senare på dagen då han skulle komma för att hämta saker. Skulle han lämna tillbaks pengarna för låsen, eller skulle det återigen sluta på samma sätt?

Tiden närmade sig men det hela slutade på ett helt annat sätt än jag kunnat ana. Jag hade försökt avtala att ifall han ordnade med pengarna för låsen, så skulle jag förbereda och ta fram de saker han ville ta med. Sagt och gjort så höll jag som vanligt min del av avtalet, men när han kom satte han bara igång med sitt bärande ut till bilen, och jag fick sitta med min vånda över att han kanske återigen bara skulle dra iväg med bilen sedan när han var klar, utan att stå för sin del av avtalet. Nu blev det turligt nog inte så. Istället hände något jag verkligen inte förväntat eller trott skulle hända. Efter att allt var utlastat kom han in och gråtfärdig bad mig så mycket om ursäkt för den nonchalans han uppvisat på sistone. Jag blev ganska tagen, då det varit det sista jag förväntat mig höra. Samtidigt kände jag mig fortfarande så enormt nedslagen, sorgsen och totalt dränerad på energi efter de senaste dagarnas ledsamheter, så jag stod bara som fastnaglad i marken utan att kunna gå fram och bemöta hans uppenbart menade ursäkt med någon form av kram eller liknande för att visa min välvilja. Vill ju verkligen kunna vara vänner, men det sorgsna känsloläge jag hamnat i av att ha känt mig så trampad på, gjorde att jag samtidigt inte ville komma nära. Istället tog han det initiativet. Och det som följdes efter det var väl om möjligt ännu mer oväntat och kändes väldigt dubbelt ifrån min sida. Jag klarar inte riktigt av att hoppa från ena sinnestämningen till nästa hur plötsligt som helst. Så de kyssar som följdes efter säkert minst någon timmes kramande, kändes inte helt rätt, och ännu mindre det som han efter länge försökte styra oss till. Där satte jag däremot stopp, då det bara inte kändes rätt med de kaotiska känslor jag hade.  

Just det där beteendet tycker jag är rätt knepigt. Det har även tidigare hänt med denna man att han ibland har kunnat betett sig rätt illa, och när han sedan bett om ursäkt så är det som att han förväntat sig att allt ska vara borttrollat direkt efteråt som i en fingerknäppning bara på grund av en ursäkt eller ett förlåt. Men riktigt så enkelt är det åtminstone inte för mig. Har jag blivit tillräckligt lessen och besviken på någons beteende så kan det ta ett bra tag innan jag återfår fotfästet igen och fullt ut kan och vill vara nära igen. Men då har det hänt att han blivit sur och tyckt att han ju bett om ursäkt, vad mer kan han göra. =/  Men för min del är det så att det kan ta ett bra tag innan jag ordenligt kan lägga bakom mig vad han gjort. Och ibland räcker det kanske inte heller bara med en enkel ursäkt, utan krävs kanske lite mer...som att han måste arbeta lite mer på att återvinna mitt förtroende igen. Allt förstås beroende på vad som skett. Men det är lite frustrerande just det där....att allt från hans sida förväntas vara bortglömt och förlåtet så snabbt. Fullt så enkelt är det inte, och framförallt kan det bli svårt att lita på en människa som så lätt kan svänga från ena ytterligheten till nästa. Jag drar mig lätt undan då och blir mer försiktigt eftersom jag inte vet vad jag kan förvänta mig från den andra. Och det gäller oavsett om det är partners, vänner eller arbetskamrater. Jag drar mig lätt undan från den typen av människor som är alltför ombytliga i humör och beteende. Jag känner inte att jag kan lita på dom som är så. Så även om jag är lättad över den innerliga ursäkt han ändå verkade ge, så var det ändå väldigt dubbla känslor med att komma honom så nära så snabbt. Kramarna var väl en sak, men kyssarna kändes som lite för mycket. Åtminstone just då.

Pengarna fick jag för övrigt senare. Så nu är slutligen den saken avklarad. Men fy vad det frestat på. =/ Undrar om jag någonsin mer kommer att våga låna ut en nyckel till någon efter allt detta...=/

Så det har varit några riktigt känslomässigt turbulenta dagar. Har känt mig totalt dödsslut efter detta, trots att jag försökt få normalt antal timmars nattsömn på nätterna efter att detta hänt. Det är som att all extraenergi är totalt borta, och att jag måste bygga upp ett nytt lager. Blir slutkörd för minsta lilla. Det är som att ha blivit överkörd av en ångvält. Så nu hoppas jag innerligt att det inte ska hända några mer otrevligheter, utan att livet kan få vara lite lugnare framöver. Och att jag återigen kan få må bra igen, för mitt humör har inte varit detsamma sedan detta hände, utan har plötsligt blivit totalt neddragen humörmässigt.