Att trivas som singel
En sak kan jag ändå erkänna. Jag blev nästintill lite orolig för några månader sedan, över mina likgiltiga känslor kring mansfolket. Jag började nästan undra om jag blivit total tom på känslor. Obenägen att känna något mer. Men så helt plötsligt en dag kände jag något igen ;). Helt plötsligt började jag lägga märke till en man jag sett ett tag tillbaks, på ett nytt sätt. Sedan dess har våra blickar ofta dragits till varann. Det finns något där helt klart från bägge håll. Och nu låter det väl kanske som att jag ändå längtar efter en man. Nja så lätt är det inte. Jag konstaterade kallt och cyniskt som jag ofta kan göra, att det inte var någon bra idé. Men jag njuter av de små höjdpunkter som detta ger precis som det är. Att känna lite fjärilar i magen ändå, bara sådär, är ändå en höjdare att kunna göra ibland. Och det är skönt att veta att jag ändå fortfarande fungerar rent känslomässigt, och inte är helt kall och likgiltig. Gott det.
Fullspäckad dag, och tänk vad olika man är.
Efter städningen var det sedan dags för avfärd till våra pappor. Jag skulle iväg till min pappas 70-års firande, och barnen skulle till sin egen pappa. Det var med lite blandade känslor jag åkte till firandet då jag inte kan påstå att jag är så överväldigande förtjust i firanden med massa människor man kanske inte känner till. Det blev dock helt okey, då det inte hann komma så många under den tid jag var där.
Sedan var då dax för tredje delen av dagen. Exsambon hade för ett tag sedan frågat ut mig på en fin middag denna dag, då han av sitt jobb hade fått en middag för två betald med obegränsad summa. Eftersom det dessvärre råkade vara stängt på nästan alla finare ställen denna dag, så fick han slutligen inse att det var bättre att vänta, och frågade istället om jag hade lust att bara komma över på kvällen för att titta på någon film och äta någon "vanlig" mat. Egentligen hade jag nog inte så vansinnigt stor lust till detta. Har blivit alltmer osäker på vad han egentligen vill med våran kontakt, och ofta känt att mötena med honom tyvärr ger mig alltför mycket flaschbacks från vårt förhållande, och sådant jag retat mig på. Jag vågade dock inte riktigt tacka nej då jag trots allt gärna vill fortsätta vara vän, och då kan jag inte jämt ha dåligt med tid och dåligt med lust. Kom på att det också kunde bli lite roligare om vi istället för "intim" hemmafilmsstund istället gick på bio. Hade länge tillbaks velat se filmen "Män som hatar kvinnor". Så så blev det tillslut. Filmen var jättebra, och så tyckte även han. Vilken tur med tanke på att han inte varit så jätteintresserad när jag föreslog det filmvalet. Sedan köpte vi med oss pizza och traskade hem med till honom. Dessvärre var det den absolut sämsta pizzan jag någonsin ätit. Osten de använde jag har aldrig någonsin ätit på en pizza förr. Passade inte alls in på en pizza. Fattar inte vad de använde för någon sort. Köttfärsen sedan blir jag fortfarande närmast äcklad av när jag tänker på. Vet inte vad de gjort med den. Den smakade kokt köttfärs *urk*, och såg så även ut. Totalt färglös. Försökte till en början få i mig det hela genom att häva på en massa stark krydda, men det hjälpte föga. Kände tyvärr fortfarande den äckliga "kokta" köttfärsen. Så efterhand försökte jag peta bort allt mer av den och funderade flera gånger på att helt sonika inte äta något mer, utan köpa med något från macDonalds på vägen hem sedan. Det gjorde jag dock inte då jag var alltför hungrig och inte heller ville att han skulle tro att jag överspelade bara för att det var ett pizzaställe som han tydligan (av någon allra högst märklig anledning) tyckte var bra. Inte ens pizzasalladen smakade ju något! Och själv svarade han sedan att han brukade ta pizza med tonfisk för att den tydligen till skillnad mot de andra pizzorna smakade lite mer! Varför skulle det vara en bra pizzeria då!? Är det inte meningen att pizzor ska smaka, och dessutom smaka bra?
Jaja. Tyvärr blev det en kväll, som liksom 99% av alla de gånger vi träffas eller pratas vid, återigen visade hur extremt olika vi kan vara. Vi har totalt olik smak. Vi har totalt olika åsiker. Och tyvärr retar jag mig ständigt på en massa saker. Det var första gången jag var hemma hos honom sedan vi separerade. Och ja det har tagit lång tid. Men som jag nämnt tidigare i bloggen så erbjöd jag mig mer än en gång att hjälpa honom att flytta över sina saker till lägenheten när han flyttade ut, och då hade jag ju sett lägenheten för länge länge sedan. Ja då hade jag ju sett den direkt från att han fick den. Men då verkade han totalt ovillig till att jag skulle åka dit. Fick känslan av att han helt enkelt inte ville ha mig där. Och eftersom mitt erbjudande om hjälp totalt ratades, ihop med att han i början betedde sig rätt kallsinnigt och imellanåt idiotiskt, har inte direkt gjort att jag senare fått någon lust att åka för att hälsa på. När han senare har verkat intresserad av att ändå få dit mig, så har det enbart känts som att det bara handlat om att han velat visa upp och skryta om vad han skaffat eftersom han skaffat typ det värsta som finns i teknikväg på både det ena och andra hållet. Dessvärre är det sådant som jag alltid varit ganska obotligt ointresserad av. Teknikprylar alltså. Inte heller är jag vidare fascinerad av lägenheter nu för tiden. Sedan barnen kom in i mitt så har jag totaltförändrats på den fronten. Nog för att jag kände att jag någon gång ville ha hus, när jag som 20:åring eller 25:åring tänkte på min framtid. Men längtan efter det fanns då inte ännu. Men nästan direkt från att första barnet kom, så kom den där längtan över mig. Kan inte förklara hur det kommer sig. Det var ingen medveten grej. Jag har aldrig suttit och tänkt att när jag får barn minsann, då ska jag skaffa hus. Utan helt plötsligt fanns bara den där trånande längtan där. Och när jag sedan slutligen flyttade hit till mitt hus, så var det som ett tungt ok av jobbigheter lyftes från mina axlar. För det var många saker jag upplevde som enormt jobbigt med att leva med barn i lägenhet. Direkt när jag kom hit kände jag "Aldrig mer lägenhet!". Det var en sådan enorm frihetskänsla att komma hit. Att slippa folk vägg i vägg, eller under golvet, eller över taket, som kunde störas över alla läten ens barn gav, det är så fruktansvärt skönt. Att slippa allt detta bärande av tvätt och barn upp och ner i trappor när det var tvättdax. Att slippa det där bokandet av tvättid överhuvudtaget, där det fanns noll flexibilitet över att barnen kunde smutsa ner sina kläder bra mycket snabbare än beräknat. Eller där man ganska bråttom kanske var tvungen att tvätta upp de två par jackor som barnet hade. Och alla dessa kånkanden med matkassar, antingen upp och ned från barnvagnen som inte heller fick plats i trappuppgången, eller upp och ned från bilen som hade sin parkeringsplats en bra bit bort. Detta ihop med att barnet också skulle bäras upp. Och var skulle man lämna barnet medan man kånkade kassar? Skulle man lämna kvar honom i bilen medan jag bar upp kassarna, eller skulle jag lämna honom ensam i lägenheten medan jag gick mina turer med kassarna, eller skulle man kånka med honom varje varv och bara ta en kassa i taget i andra handen, vilket alltså skulle ta dubbelt så många varv?! Jag HATADE det där! Precis som jag avskydde instängdhetskänslan när det var sommar och solen sken och enda sättet att njuta av det var att packa hela vagnen full med pryttlar som jag fick släpa iväg till en park med. Men väl där hade jag alltid glömt något, och så behövde ju vid olika tillfällen springa på toan, och under tiden man var där så stod ju precis alla göromål som man hade därhemma stilla. Och detta ändå bara några av alla de saker som kändes jobbigt med lägenhetslivet efter att barnen kom. Även på denna punkt skiljer vi oss åt. Exet hade hus men ville ha lägenhet. Förvisso kan jag förstå önskan av att slippa alla de där göromålen som ändå hör ihop med husägande. Som att klippa gräset, ta hand om frukt och bär i trädgården och underhålla saker och ting. Men allt är ju inte ett måste. Det finns ju trots allt ett frivilligt val om hur nogrannt man vill sköta det där, och exet var ju rätt petig med allt och gjorde därför ägandet jobbigare än det behövde bli. Sedan har han ju inte heller samma erfarenhet som mig. Han har ju adlrig bott med barn i lägenhet. Ja han har ju aldig bott med egna barn i hus heller. Han har ju bara en tid bott här i mitt hus med mina barn. Han har inget att jämföra med, och inga egna barn som han haft eget ansvar för. Jag inbillar mig iallafall att ifall man själv växt upp i hus så kanske man då med känslan för sina egna barn, oftare då också får en känsla av att vilja ge dom endel av de bra upplevelser man själv haft som barn. Som att slippa växa upp med gator, trafik, avgaser och höghus på alla håll och kanter, och ha mer natur, lugn och närhet till andra småbarnsföräldar. Det är vad jag inbillar mig iallafall. Men jag kan ju ha fel...
Hur som helst så har jag märkt att han nog tror att mycket av hans nuvarande liv är något andra skulle bli imponerade av. Att bo mitt i centrum, att ha en relativt fräsch lägenhet, att ha lyxiga teknikprylar, och nära till uteliv. Och visst finns det säkert de, ja kanske till och med många som gör det. Men vad han konstigt nog inte verkar inse är att jag inte alls tillhör den gruppen, eftersom jag har helt andra känslor kring sådant än han. Så när han gick runt där och visade sin egen lägenhet, pratade om olika lägenheter i höghusen runtomkring, om vilken utsikt de kunde tänkas ha, och vad bra till de låg, och man riktigt kunde höra och förstå hur häftigt han tycker det är, men inte själv känna en gnutta av det, ja vad gör man då (?). Själv har jag så fruktansvärt svårt för att låtsas vara och tycka något som inte är jag. Men samtidigt kände jag att han nog skulle bli uppretad om jag råkade säga något av vad jag själv kände och tyckte. Att jag för egen del inte skulle kunna tänka mig bo i hans lägenhet, eller i någon av de andra lägenheter han visade mig. Att det för mig kändes totalt ointressant. Likgiltigt. Att det för mig är helt andra saker som känns intressant eller imponernade. Inte heller sade jag förstås något om att jag skulle känna mig totalt inlåst och som en fånge, om jag bott i hans hem, där utsikten bara är en "död" innegård där man inte ser varken liv eller rörelse. Inte ens i något fönster! När jag själv bodde i lägenhet som ung ville jag alltid bo så till att jag kunde se lite folk runtomkring mig för att känna mig mindre ensam. Men i den där lägenheten skulle jag nog få spader, och känna mig totalt avskuren från allt liv. Annars var det väl inget större fel på lägenheten. Men inget speciellt med den heller. Det var en planlösning som jag väl inte tyckte var den bästa.Men det är inte jag som ska bo där, och huvudsaken är ju att han trivs som ändå bor där. Att det är ett liv som passar honom.
Det kan kanske tyckas att jag har en massa åsikter om mycket kring hans boende nu. Men inget av det här har jag sagt till honom. Och för min del funderar jag nog ofta hur jag själv skulle tycka om hem man besöker, även om jag oftast inte säger så mycket om det, frånsett om det är positivt ;). Ibland förstår jag ju inte hur folk kan ha velat flytta dit de flyttat, och ibland kan man ju närmast bli avundsjuk. Smaken är olika, den saken är klar. Och med exet finns det väl dessutom extra stor anledning att registrera ens egna känslor, när vi ju levt tillsammans, och där våra känslor kring boende gått så mycket isär. Att då få se hur han valt att leva, har ju ändå varit intressant, såtillvida att jag fascineras över hur totalt olika vi är. Detta också samtidigt med en liten bitter ton. Jag visste aldrig att det var såhär han kände kring boendet innan vi träffades. Det var först under vårt förhållande som han alltmer började visa mer och mer trötthet kring husägande. Men även när vi diskuterade ett framtida gemensamt boende, så föreslog han aldrig någonsin en lägenhet. Om det sedan berodde på att det närmast varit en omöjlighet att hitta en lägenhet i den storlek vi hade behövt, eller om det berodde på att han visste vilka känslor jag hade, eller om det berodde på att han kunde tänka sig det när vi ändå var två vuxna som skulle äga huset tillsammans. Ja det vet jag inte. Jag har dock insett att jag kommer vara mer nogrann med ifall jag någonsin mer träffar en man, så att inte även han ska känna samma ovilja till hus och de arbeten som hör ihop med det. Jag har varken lust att tvinga på någon ett liv som inte passar min partner, eller själv bli påtvingat det. Utan när det gäller sådant här är det nog lika barn leka bäst som är säkrast. Jag drömmer om en man som gillar husliv lika mycket som mig, och som gillar saker som det medför. Det är verkligen drömmen med en man som gillar att påta i trädgården, och med iver vill sätta igång med olika renoveringar och annat jobb med huset. Sedan kan jag inte säga hur jag kommer föärndra mig med åren. Den dan då barnen inte bor kvar hemma tex. Kommer jag då fortfarande vilja bo i hus? Ja det är nog omöjligt att säga idag. Men dit är det iallafall långt kvar.
Senaste tiden
Tar väl det senaste den här gången. Har varit mycket i mina tankar på sistone. Står i köptagen och har så mycket grubbel och känslor kring detta. Och då menar jag lite större köp än routrar som jag köpte sist ;). Letar bil och letar husvagn. Det förstnämnda har jag eventuellt hittat, och har lite smått ångest över det. Är det rätt köp? Gör jag något förhastat nu? Kanske jag borde prova lite annat först. Hjäp....hoppas ingen hinner ta den först! Osv osv. Det maler och maler. Husvagn har jag däremot inte hittat. Inte lätt att hitta något vettigt i den prisklassen. Ja nästinpå omöjligt. Så jag stuckar, stönar och frustar inombords. Tänk om hela min plan om vår semester nu ska gå i stöpet för att jag kanske inte hittar någon....SUCKA!. Och jo jag vet....jag är allt lite sent ute. Varför tänkte jag inte på det här i höstas. Fast kanske lika så bra. Då var jag ju sambo och då hade vi väl kanske köpt något gemensamt. Och då hade det väl bara blivit strul med det. Då hade det väl säkert blivit något jag inte haft råd att ta över.
Skönt väder har det också varit på sistone. Framförallt under påsken förstås. Då var det ju riktigt strålande! Skriver bara detta för att jag själv vill minnas det efteråt. Påsken...det var då vädret vände ordentligt =). Det var då det äntligen började bli vår. Dessvärre fick jag sitta inne stora delar av påsken för att jag behövde plugga. Men lite hann jag känna av vädret iallafall. Här ett kort från en promenad jag tog. Det promenadstråk jag så ofta gjorde förr.
Det satte igång mycket minnen hos mig. Mindes hur jag gått där så ofta under vårt första år tillsammans och känt sådan förhoppning inför framtiden. Tankar om flytt till gemensamt och större hus. Tankar om att kanske få barn tillsammans.....om allt gott vägen. Tankar om en framtid tillsammans. Det kändes därför rätt bitterljuvt att gå där och inse hur allt bara är raserat. Ljuvt för att det var en så härlig dag, och härlig vecka, och känslan hur den varma årstigen är på gång. Men bittert eftersom det fick mig att känna och tänka på hur inget blev som jag hoppats.
Har svårt att finna något att se fram emot nu. Något där jag inte blir den som ensam ska bära allt på mina egna axlar. Och detta lät kanske lite dubbelt. Det jag menar är att även om jag exempelvis ser fram emot semester med barnen, så blir jag den ensamma föräldern som ska bära allt ansvar för allt det praktiskta på mina egna axlar. Jag har ingen att dela det med. Inte heller de roliga stunderna. Utan jag är ensam om allt. Från stort till smått och från jobbigt till roligt. Och det kan jag många gånger känna är enormt påfrestande och sorgligt. Det är en av de saker jag haft allra mest svårt att vänja mig med under åren som singel. Känslan att alltid vara den ensamma vuxna. Att aldrig själv ha någon att luta mig mot. Samtidigt känner jag som en vän till mig sa, att han inte orkar börja om från början igen. Börja att leta igen. Börja om med någon ny igen. Det är precis så jag känner också. Visst är det många gånger underbart i början, med alla de där pirrande känslorna, och berusningen. Men samtidgt så jobbigt och osäkert. Och jag känner bara ingen ork för det. Jag vill inte bara börja om på nya historier gång på gång, som alla efter en tid känns fel och som man sedan måste krångla sig ur igen. Jag vill få hitta hem. Det är det jag vill. Jag vill få hitta hem en gång för alla. Hitta hem till den rätta. Spelar sedan ingen roll om det finns en enda rätt, eller fler. Jag vill bara hitta hem till någon som är rätt för mig. En gång för alla. Få ett förhållande där vi bägge trivs och mår bra tillsammans. Där det positiva vida överväger det negativa. Ett förhållande där jag känner mig trygg. Och nej...jag behöver ingen för att bli trygg. Jag är trygg i mig själv. Men jag vill inte ha ett förhållande med någon som raserar den trygghet jag från början har. Som får mig att tappa bort mig själv. Som får mig att bli någon jag inte gillar. Och som får mig att inte gilla honom.
Mycket tankar blev det den där promenaden. Och mycket tankar är det stundvis. Men fortfarande har jag inte känt mig mogen att börja titta efter någon. Inte ens någon tillstymmelse till lust. Just eftersom jag inte känner något hopp om att någonsin träffa någon som skulle bli rätt. Och då tappar jag hela lusten för det.
Men en fin dag och fin helg var det.
Ooops
. Så inte förren nyss på morgonen kramade jag honom hejdå. Vad ska man säga. Jag som alldeles nyss funderade på att bryta kontakten. Ja det *harkel* går ju riktigt bra med det *hahaha*. Näe inte riktigt. Men avbrytandet av kontakten var ännu så länge bara en fundering. Inget beslutat. Igår kändes det inte heller något jobbigt när vi pratade eller träffades. Men å andra sidan undvek jag alla eventuella "jobbiga" ämnen. Så det återstår att se hur det blir framöver. Har ingen aning om heller vad han tänker om igår, eller framöver, om han tänker något alls. Själv tänker jag nog inget om det. Jag vill definitivt inte ha ett särboförhållande. Det är då ett som är säkert. Och jag tror ju inte vi kan få ett förhållande tillsammans att fungera så som vi bägge vill. Så....då återstår somsagt bara att detta fick vara något tillfälligt, vilket väl är det jag känner för min del.
Egentligen var det väl inte så smart det som hände. Det skulle ju inte kännas bra om vi hade ett intimt förhållande om han rätt var det var träffade någon annan och blev tvungen att lite hafsigt avsluta närkontakten med mig. Sådant skulle ju göra rejält ont. Och jag vet ju inget om hans privatliv. Jag vet ju inte alls om där finns någon som kan tänkas vara intressant, och ännu mindre om vad som kommer ske i hans liv nästa vecka, eller nästa månad. Och på samma sätt skulle det även kännas fel åt andra hållet. Det skulle kännas tokfel om jag hade någon form av intim relation med honom och sedan träffade någon ny intressant. Det skulle ju kännas som att jag ljög ifall jag ett i ett sådant läge sa att jag inte varit tillsammans med någon på x antal månader (=sedan vi separerade), ifall jag kanske bara några dagar eller någon vecka tidigare i själva verket fortfarande varit intim med exsambon. Likadant skulle jag inte vilja såra sambon på det sättet heller, med att helt plötsligt vilja avsluta närrelationen med honom ifall jag träffade någon ny som blivit intressant.
Så slutsumman av det hela är väl att jag tycker det är bäst att avsluta allt sådant här INNAN någon av oss ens träffar någon ny som vi blir intresserade av. Det är så jag tycker. Och eftersom sådant kan ske närsom helst (även om det är allra högst osannolikt för mig), så vore det väl förstås bäst att allra helst låta bli helt och hållet och vara intima på det här sättet framöver. Hm. Det är så jag tänker iallafall. Får se hur det kommer gå med det. Fast samtigt är det ju inte så att jag gör något fel på något sätt. Låter ju nästan annars som det.. Jag är fri att göra vad jag vill, precis som han. Det är bara just det där...att eftersom det nog inte kan bli något mer än det här så är det kanske bättre att låta bli. För vi vill väl (åtminstone jag) hitta någon som man kan få allt med, och inte bara älskog och särboskap. Så då är väl det bästa att lösgöra sig och göra sig totalt fri. För att ha möjlgheten att ta emot någon ifall denna någon emot alla odds skulle dyka upp och passa den rollen .
Lite svamligt det här. Men jag är så trött så ögonen närmast står i kors.
En liten sak till. Min lilla minsting betedde sig lite oväntat igår när exet var här. När jag skulle borsta hennes tänder och som vanligt skulle sätta henne på mitt knä på det sätt vi brukar göra, så envisades hon med att hålla fast honom i armen och hålla honom emot sig själv och mig. Lite märkligt. Ingen av oss visste väl riktigt vad vi skulle säga. Ännu mindre när hon dessutom utöver detta började tjata några gånger om att vi skulle kyssa varann. Det blev lite lagom pinsamt sådär. Vet inte vad hon har för tankar om det hela. Att få ihop oss igen?
Jaja. Se ungar...Nu ska jag sluta mitt svammel iallafall.
Att stå mitt imellan….
Och så har man hamnat där igen. Frågade exA (barnens pappa) en dag om ett ljud som kom från bilen. Avskyr egentligen att behöva be om hjälp, men ibland har nöden ingen lag. Inte var det heller någon stor sak jag bad om. Frågade bara om han hade en aning om jag behövde vara orolig för ett visst knackande ljud ifrån bilen och kanske lämna in på verkstad för att undersöka vidare. Tänkte att det räckte att han stående ifrån sin dörr kanske bara kunde säga vad han trodde, men istället grabbade han snabbt kläderna och ville kolla i motorhuven och konstaterade sedan snabbt att olja fattades. Förvisso kände jag mycket väl till att bilen läcker olja. Men då jag fyllt på den bara några veckor tidigare så trodde jag inte det var behov av det så snart igen, och hade inte ens tänkt tanken att ljudet kunde ha med det att göra. Efter att exA sedan frågat mig om jag visste vilken olja jag skulle ha, vilket jag inte visste, så erbjöd han sig att följa med i bilen bort till macken. Så off we went...och efter att han kollat lite i instruktionsbilen, förhört mig om tidigare olja och oljebyte så valde han ut en ganska billig olja. (Om nu något i oljeväg kan kallas billigt). Vi snackade lite om saken. Han förklarade att jag inte kunde byta tillbaks till annan finare olja efter denna olja, men att det ju inte fanns någon mening med att köpa dyrare olja när bilen är så gammal, och läcker så mycket olja. Det blir bara som att kasta pengarna i sjön, och det vill man ju inte göra. Eftersom jag visste att exsambon (exB) hade använt någon finare och dyrare olja så förstod jag att det inte var samma. Så därför förhörde jag mig noggrant om det verkligen var okey för bilen att blanda i denna enklare och billigare. Men jodå. Åt det hållet var det helt lugnt menade han på. Men det skulle inte finnas någon återvändo utan jag var tvungen att därefter fortsätta med samma sort. Så därför blev det så. Den billigare oljan. Oljudet försvann omedelbart efteråt. Skönt. Allt frid och fröjd....trodde jag.
Nu igår, en till två veckor efter påfyllandet av den "billiga" oljan, råkade jag förstås nämna detta i samtal med exB. Och vad händer om inte att han givetvis har en helt annan uppfattning om det hela. Förvisso stod jag där som det stora frågetecknet jag kände mig som och kom inte ens ihåg vad typen av den olja hette som jag och exA köpt, och orkade inte för stunden springa ut i bilen och kolla på förpackningen vad det stod. Men jag talade om precis vad exA sagt och att oljan var en billigare och enklare olja. ExB hävdade istället att ifall det var en speciell olja jag köpt (olja X kan vi kalla det för enkelhets skull) så kunde hela bilen bli förstörd. Jahopp....vad kul att höra det. Men det var ingen fara, jag kunde bara byta tillbaks till en finare sort. Fanns billigare finare sorter på Biltema menade han på. Jaha. Men exA hade ju sagt att det inte fanns någon återvändo, men jo då så farligt var det inte menade exB på, bara jag bytte nu och inte hällde i något mer utan slängde resterande. Hm. Jag och exA hade ju ändå hävt rätt rejält mycket i. Så här står man och kan inte ett dugg om saken. Och sådana där saker vet jag är superkänsliga saker för killar (har ju fått viss erfarenhet efter ett antal förhållanden). Tror man inte omedelbart på ens kille när det gäller sådana här bilsaker så är det kört. Spelar ingen roll om det så är en expert inom ämnet som sagt något annat.....man ska alltid lita på sin kille ändå! Även om man inte gör det. Nu är förvisso bägge dessa bara exare och inte längre pojkvänner till mig. Tack och lov, annars hade jag legat risigt till. Men likförbannat blev jag en aningens nervös när jag stod där med exB i luren och han hävdade nästan motsatsen till vad exA sagt. Hjälp tänkte jag snabbt.....vem ska jag tro på??!! Ingen utav dom har jobbat med bilar, och ingen av dom kan jag påstå verkar ha mer eller mindre erfarenhet än den andra. Möjligtvis skulle jag gissa att exA är ett strå vassare i kunnandet om bilar, motorer och dylikt. Och jag vet att exB är en aningens överpetig med saker ibland och många gånger kräver finare än vad som behövs. Försökte nervöst förklara för exB vilken sits han försatt mig i och hoppades så mycket jag bara orkade att han inte skulle ta illa vid sig. Jag är inte kunnig alls i ämnet, och nu står två personer och säger motsatta saker till mig. Hur ska jag veta vem som har rätt??! Kunde han förstå dilemmat.... Hm. Han visade i alla fall ingen tjurighet men det där vet jag sen förr går inte att lita på. Utan det har ändå hänt i flera förhållanden att man fått hört sådant där flera år efteråt.
Det slutade med att jag sa att jag ville höra från fler håll vilken sida andra väljer innan jag kunde veta vem jag skulle våga lita på. Jag ska därför ringa bilverkstan som har hand om mitt bilmärke. *sucka* Så får vi se. Och så håller jag bara tummarna så hårt jag kan för att jag inte ska behöva höra detta i åratal efteråt från exB om att jag minsann inte litade......bla bla bla. *stön*. Och så håller jag även tummarna för att exA inte får nys om att jag bytt olja igen ifall det slutar med det, för då får jag väl i flera år framöver höra därifrån att jag litade minsann inte på.....bla bla bla. *urk*
Som att välja mellan pest eller kolera.
Smärtsamma känslor
Pratade med exsambon igår, och idag har jag ett antal gånger fått trängt undan tårarna i bilen på väg till jobbet. Varför jag är så labil idag vet jag egentligen inte. Kanske var det på grund av samtalet, eller kanske det faktum att jag sovit på tok för lite på sistone vilket jag ju av erfarenhet vet väldigt lätt leder in mig i depression och dysterhet.
Samtalet var det egentligen inget speciellt med. Inga hård ord eller något sådant. Vet däremot knappt inte längre vad jag ska prata med honom om. Han är en sådan person som knappt aldrig frågar något själv så därför blir det lätt att det mest blir frågor från mig. Sådan var han även innan vi blev tillsammans ska jag kanske tillägga. Ett utav de saker jag tyvärr inte såg upp med.
Hur som helst så frågade jag honom därför hur det gått på dansen några dagar innan, men kände nästan lika snabbt som jag ställt frågan att jag egentligen inte vill veta. Det är ett av de ämnen jag tycker är lite jobbigt att prata med honom om. Förmodligen för att det väl blivit känsligt pga att just dansen blev en sådan besvikelse med honom. Han svarade förstås att den gått bra men även om vilka funderingar och planer han hade om dansen framöver. Han hade tydligen planer på att börja dansa tre gånger i veckan, varav en dubbellektion vid ett av tillfällena. Jag bara baxnade. Under tiden vi var tillsammans hade han på sin höjd en danskurs i veckan, och trots att det inte var fler så var det ändå stora problem för honom att bara komma iväg på den. Antingen kände han sig lite för förkyld, eller så var han för trött, eller så hade han ont någonstans eller så....ja så där höll det på med den ena ursäkten efter den andra. Inte att han på något sätt behövde ursäkta sig inför mig. Jag brydde mig ju varken om han dansade eller inte. Han dansade ju inte i min grupp eller ens samtidigt. Jag hade ju inte kommit så långt ännu. Dansen var något han hållit på med sedan länge innan han ens träffade mig och något han själv valde att hålla på med och drog in mig i också. Så av den anledningen att han inte visade så jättestort intresse av dansen när vi var tillsammans, känns det ganska tydligt för mig att han plötsliga infall till att vilja lägga ner så ofantligt mycket tid till detta måste bero på att han är ute efter att hitta någon. Att han är på jakt med andra ord. Samma intresse för dansen har han ju även haft många perioder innan vi blev ett par, då han var singel. Hm och nu när jag skriver det här så förklarar ju det även ett och annat för mig idag om varför han hade sådant brinnande intresse för detta många perioder innan han träffade mig, och nu efter. På samma sätt som han visade ett ganska stort intresse för nätdejting och att bjuda hem var och varannan tjej på fika som han fick kontakt med innan vi blev ett par. Ja jag var även en av dessa som blev hembjuden på fika även om jag drog till med ena ursäkten efter den andra och aldrig kom. Kände mig ju mest bara som en i högen. Istället tog det 5 år och att han lugnat ner sig betydligt på det där hembjudandet innan jag gick med på att träffas. Då när han inte verkade vara intresserad av ett tjog andra samtidigt. Lite mer speciell än så vill man ju känna sig.
Jaja. Nu kom jag på avvägar.
Förvisso är det väl helt förståeligt att han vill ut och dansa en massa nu. Är man singel så känner man väl ofta en längtan efter att hitta någon. Det gör ju även jag. Och killar är ju inte direkt kända för att lägga sig på sofflocket och ta det lugnt efter en separation för att komma över det som skett. Så egentligen borde det väl närmast vara väntat. Det känns bara ledsamt och jobbigt för mig att höra. Jag är helt på det klara med att han säkert vill ha någon om inte nu, så snart åtminstone. Och han har verkligen sin fulla frihet att göra precis vad han vill. Har givetvis inte sagt något som helst vare sig om vilka tankar jag fick om hans dansplaner, vad jag tycker om det, eller något annat. Mitt svar var bara ett "jaha"....och sen snabbt in på nästa ämne. Allt detta är bara en reaktion inuti mig själv. Det känns jobbigt som sjutton helt enkelt. Jag vill inte veta så detaljerat om hur han lever. Jag vill inte veta när / om han är på jakt. Det är för smärtsamt att tänka på. Det räcker att jag ändå inser att han troligtvis söker (eller önskar finna någon) i mindre eller större skala. Det gör väl de flesta singlar. Mer än så vill inte jag känna till. Av den anledningen har jag även undvikit att ringa honom på sena helgkvällar ända sedan vi flyttade isär. För jag vill inte mötas av en tyst telefon och insikt om att han säkert är på krogen och dansar och "raggar" . Jag vill inte veta och jag behöver inte veta heller.
Med detta menar jag inte att han gjort något fel. Det var ju jag som lett in oss på samtalet om hans dans och eftersom han tydligen gått och funderat och börjat planera för detta så berättade han förstås. Inget konstigt med det. Bara jag som är lite småirriterad på mig själv för att jag råkade leda in oss på det ämnet. Samtidigt är det ganska många saker som jag numera kan tycka känns jobbigt att prata med honom om. Hans lägenhet känns inget kul heller att prata om. Det påminner mig bara om vår isärflyttning och det som hänt. Det känns jobbigt det med. Och vad finns då kvar att fråga honom om. Hans jobb kan jag förvisso prata om. Det gör inte ont, men det är istället så tråkigt så nästan klockarna stannar eftersom det är ett jobb jag inte är det minsta insatt i. Tekniska detaljer och annat som jag inte kan ett dyft om.
Hela händelsen har därför gjort att jag på morgonen för första gången funderat på om det kanske vore bättre att klippa kontakten helt. Inte för att vi har mycket kontakt idag. Men även om den är liten, så verkar den lilla kontakten mest göra ont. Samtidigt känns det så definitivt. Jag har nästan alltid fortsatt vara vän med exare, och kontakten har antingen varit rätt intensiv rätt länge efteråt, eller på ett naturligt sätt gradvis minskat ner. Det sätt som våran brytning hittills gått till på har jag aldrig varit med om förut.
Har så blandade känslor. På ett sätt vill jag ju verkligen ha fortsatt kontakt och vara vänner, men på ett annat sätt känns det för smärtsamt. Och vad har vi att prata om ifall man skulle undvika alla "jobbiga" ämnen?
Handlingars betydelse...
Såg idag någon som skrivit ett väldigt bra inlägg inne på ett forum. Några rader som jag nog tycker var väldigt kloka Dessa raders innebörd tyckte jag också var så passande med tanke på vad jag skrev i mitt förra inlägg, där jag beskrev några beteenden som mitt ex hade och som jag tyckte talade sitt tydliga språk. Så även om han i efterhand försökte förklara bort saker han gjort så gick det ändå inte att tro på det eftersom hela hans beteende både innan han pratade med mig och efteråt tydde på något helt annat. Och jag valde att tro på och gå på vad hans beteende sa mig. Och jag tänkte även som så att även om det var som han sa till mig.....så skulle det ju istället innebära att han var ganska hänsynslös och oempatisk i sitt beteende. Och jag vet just inte vilket som är värst....Vem vill vara tillsammans med någon som med flit trycker ner en och får en att känna sig värdelös med sig själv 
. Det är iallafall inte riktigt så jag ser på kärlek.
Hur som helst. Dessa rader läste jag:
"Det praktiska med att tycka om det som är "inuti" någon är ju att man kan hitta på själv vad det är och intala sig att han/hon är si och så innerst inne. Men tyvärr är det ju det som är "utanpå" man får leva med. En människa är ju också (eller kanske framförallt) sina handlingar. Om en människa handlar hänsynslöst hjälper det inte om h*n är "snäll innerst inne". När man lever med en annan människa lever man med det som den personen gör och säger och med hur h*n agerar i relation till andra människor. Idéer om hur någon "egentligen" är har mest som funktion att få en att blunda för verkligheten."
Och ursäkta till personen som skrivit detta, att jag kopierade det hit rakt av till min blogg. Men det var så bra skrivet tycker jag.
Helgäventyr
Ännu en helg förbi men denna gång har den turligt nog inte tillbringats till sängs eller sittande vid datorn med värk, istället har jag varit ute på ett litet äventyr. En helgtripp till en ny stad som jag inte varit i förut. Lite spännande och roligt måste jag säga även om det var lite blandade känslor kring att den företogs ensam. Vet inte om det beror på ovana eller att jag inte är helt trivsam med min ensamhet i sådana här situationer.
Hur som helst var det en spännande resa dit, och lite småläskigt-spännande att gå ut på restaurang på kvällarna. Fast just där tyckte jag ärligt talat att spänningen mer gick över på den negativa sidan. Det var helt enkelt inte så vidare kul att vara ensam just då. Det hade helt klart varit oändligt mycket roligare att ha ett trevligt sällskap med sig. Allra helst ett manligt trevligt sådant ;). Men....ett stort men!. då menar jag verkligen ett trevligt sällskap, och inte vilket sällskap som helst. Minns tex ett restaurangbesök som jag gjorde med exet för några månader sedan och som blev allt annat än roligt, då vi kom att bli osams just under maten. Och då måste jag säga att jag hundra gånger hellre föredrar att vara ensam. Absolut! Det var ingen kul erfarenhet. En av de sämsta restaurangbesök jag haft och jag ångrade mig något ofantligt den gången att jag frågat honom om att följa med på den resa jag var på då. Sådant slapp jag åtminstone denna gång. Det största problemet var väl mest bara att lyckats slappna av och njuta även trots att jag inte hade någon trevlig människa att prata med.
Resan var för övrigt en resa som gick i dansens tecken. Hittade en intensiv-helg-kurs i ett par spännande dansstilar, som jag tyckte lät så intressant att jag valde att åka iväg. Så det var inte direkt en slapparresa, utan det gav en hel del träningsvärk både här och där. Får hoppas det går att minnas de danssteg jag lärde mig nu bara. Det var väl det enda negativa jag kan säga, att eftersom det var två danser som lärdes ut under en och samma helg så hann vi förstås inte gå så väldigt djupt in i de olika dansstilarna utan blev mer en känna-på helg. Sedan gick det kanske lite väl långamt för min smak när det gäller takten som de lärde ut sakerna i, eftrersom det fanns några personer i gruppen som tog lite längre tid att på sig att lära de olika dansstegen på. De andra deltagarna var en lagom grupp av vitt skilda åldrar från dryga 20 års åldern skulle jag gissa, till runt 70 års åldern på den absolut äldsta. Lite roligt att se vilka människor man kan möta vid tillfällen som det här. Det fanns även en annan sak som jag lade märke till framförallt efteråt att jag kom att påverkas av kring de andra människorna. Flera stycken kom nämligen dit som par, och även de i ett antal olika åldrar. Och alla dessa par såg så otroligt förälskade ut. Det var både fascinerande men samtidigt lite småjobbigt att se. Fascinerande att se eftersom det helt uppenbart går att hålla kärleken vid liv, även efter många år tillsammans. Inte så att det var något jag blev förvånad över direkt. Har ju sett kära par förr, som hållit ihop länge. Mina egna föräldrar skulle jag nog vilja kalla att de hör till den gruppen. Det som var mest fascinerande i detta fall var att de allihop verkade ha det så jättefint tillsammans. Så det verkar som att många ändå lyckas få det så. Och det gör mig både glad och lessen. Glad för att det ju är mysigt att se all den kärleken, och för att det på något sätt gör det mer hoppfullt. Men på samma gång känns det ledsamt för att jag inte tror att jag själv någonsin kommer att få uppleva ett förhållande som deras, där man trots många år tillsammans ändå behandlar varann så respektfullt och kärleksfullt. Dessa par drogs ständigt till varann. Satt och smekte varandras ryggar, gav varandra kyssar och kramar imellanåt. Det syntes hur de ständigt söktes til varann och blev glada i varandras sällskap och av att dansa tillsammans. Underbart....men samtidigt skär det som knivar inombords. För det var just det vi misslyckades med . Just det jag inte dög till. Jag dög inte till att vara den där danspartnern till honom. Jag var inte tillräckligt bra för honom. Jag var inte tillräckligt rolig att dansa med. Det gör så otroligt ont att minnas. Varenda gång jag tänker på det så skär det som knivar och tårarna kommer omedelbart. Inte för att han själv sagt de orden, men det behövdes inte då hela hans agerande tydde på det. Alla hans pikanden. Hur han inte verkade vilja dansa när vi var tillsammans på ställen då alla andra dansade. Hur han istället åkte iväg och till och med sov över natt hos sin gamla danspartner, för att få gå ut med henne och göra det där som inte jag dög till att göra med. Hur han även bytt från den dansklubb där vi bägge gick och där han gått i under så många år, bara för att jag då kommit till samma nivå som han och skulle börja i samma grupp, och han därmed förstås kunde "riskera" att behöva dansa med mig. Alltihop är så tydliga tecken. Det hade inte blivit tydligare om han skrivit det med spritpenna på min vägg. Samtiidgt får jag väl säga att det är en lättnad att numera slippa stöta på honom också, för jag skulle ju bara bli nervös och känna mig mindervärdig. Känna mig värdelös och säkert dansa mer uruselt än någonsin om jag hamnade med honom =/. Men sluta göra ont tycks det ändå inte göra.
Slut på lugnet....
Under en ganska lång tid både efter och lång period före separation har jag inte varit mig själv. Sexlusten och driften har varit närmast obefintlig, eller åtminstone kraftigt förminskad. Men nu verkar det slut på lugnet. Nu har det återkommit. Till visst förtret. Verkar vara så mycket enklare utan. Utan att längta. Utan att trängta. Har så svårt att hitta ett normalläge. Det blir alltid för mycket. Vill driva mig till vansinne. Driva mig till att göra saker jag egentligen inte vill. Bara för att lugna köttets lustar. Vill inte komma dit. Vill ha det lugnt som det varit, även om det samtidigt innebär att jag till viss del känner mig tom och halv. Men hellre det än en lusta som river som rovdjur i kroppen på mig. Varför är jag på det här sättet? Varför har det alltid varit så?
Pratade med en person inatt, som sa något intressant. Något jag länge undrat. Hur jag uppfattas av andra könet. På något sätt kom han in på att jag är den mest sensuella kvinna han mött. Jag förstod inte varför. Vad var orsaken till att han tyckte så? Trodde han kanske bara överdrev....eller hittade på. Men den förklaring han gav, gjorde att det kändes sanningsenligt. Det var något han länge funderat på, och inte säkert kunde sätta fingret på vad det var. Om det var utseendet, rörelserna, stilen. Allt eller inget. Svårt att säga. Det där var något jag hade på känn. Fast ändå inte riktigt helt medvetet. Jag har märkt att jag ofta påverkat män vid första kontakten. Men jag har aldrig riktigt förstått hur. Och när han sa det där så var det som att kronan trillat ner. Kanske är det så många män tidigare reagerat på mig. Att många kanske upplever mig som sensuell. Och funderar jag vidare på vad det kan bero på, så antar jag att det har med min lusta att göra, som många gånger inte känns riktigt normal. Och om den känns så påtaglig för mig, så vore det väl inte konstigare än att det kanske även märks utåt, även om det inte är något jag försöker visa. Det förklarar en hel del för mig. Samtidigt känns det lite sorgligt. Då det medför att jag tydligen sänder ut signaler som inte stämmer fult ut med hur jag är eller vad jag vill. Även om jag förvisso är en person med heta känslor, så är jag samtidigt väldigt romantisk och alldaglig. Vill inte leva mitt liv i spänning eller action. Inte det sätt man tänker sig ett liv fyllt av lusta. Som är explosivt och föränderligt från dag till dag. Istället är jag ordinär och vill ha ett lugnt svensson liv, och lever ganska strukturerat. Även om jag samtidigt vill ha mycket känslor, närhet och passion i relationen. Och ett bra sexliv. Men vem vill inte det...
Genant ögonblick
Att sitta där bara nån halvmeter ifrån och ha i klart minne av hur det under nattens dröm känts att beröra honom på det intensivt känslomässiga sättet. Kände mig närmast genomskinlig, och som att det visades i pannan på mig vad jag drömt om. Som att han förstod och visste. Så pinsamt...även om det förvisso bara är inför mig själv. Och vad kommer det ifrån?! Värdefull tid
Så några ovanligt bra dagar har det varit, och bra mycket roligare än min smiley ser ut att ha det. Hittade bara ingen glad städare. !
Tiden
En smekning
Vart går gränsen?
Det hände innan jag hann reagera. Ett nära samtal. Lite smålulliga blickar efter ett antal vinglas. Där satt vi och pratade om våra partners och barn, och jag passade på att stoppa lite mer mat i munnen, när det plöstligt hände. Den där smekningen, över min mage. Som höll sig kvar en liten stund för länge för att det skulle kännas naturligt och normalt. Tusen tankar slog mig på en gång. Att magen knappast lär har varit platt eftersom jag satt böjd framåt medan jag åt, och att jag tyckte det var lite pinsamt att han kände på mig just då. Och vad gör han? När ska han ta bort handen? Är det inte lite pinsamt lång tid nu? Vilka tittar? Jag var så förvånad och chockad att jag inte ens vågade titta upp, utan fortsatte äta som om inget hänt. Som att det var värdens naturligaste sak. Och kanske var det det. Kanske var det bara för mig som det kändes väldigt intimt. För närgånget när han smekande förde handen några gånger fram och tillbaks över min mage där jag satt i en klänning med bara det tunna tyget imellan. Inte gjorde det lättare heller när han konstaterade att jag nog kunde få i mig lite mer mat med min hårda mage som han kallade det. Ska man skratta eller gråta....Min mage som numera känns som rena degklumpen. Samtidigt kan jag inte hjälpa att orden och gesten fick mig att känna mig lite åtrådd. Inte förminskades det heller av att han senare på kvällen försökte ta tillfället i akt att ta upp min värkande fot för att smeka och knåda denna. Men då hann jag reagera och dra mig undan.
Tankarna har snurrat sedan dess. Har jag gjort något fel?
Jag har känt mig lite smått skyldig, fast ändå inte. Det var ju hans initiativ och jag som drog mig undan och avbröt det från att utvecklas. Men ändå...känner jag mig skyldig för att känslan av att vara lite åtrådd, om än helt oskyldigt, trots allt fick mig att bli lite upprymd.
.
tornado
Längtar efter helgen. Efter att få det städat igen. Ta mig lite tid för hemmet och få ordning och struktur på livet igen.
Ägglossning
För att återgå till det jag skulle säga. Igår hände en lite fascinerande sak. Eftersom jag denna period inte har mått så vidare bra psykiskt, så har även sexlusten blivit kraftigt försämrad. Men så igår var det som någon plötsligt hittat "on-knappen". Jag gick från ett ointresserad noll-läge, till att plötsligt få alla möjliga tankar. Hade lust att slänga mig på telefon för att ringa PV och berätta vad jag helt plötsligt fått för fantasier, men besinnade mig något. Barnen var inte i säng ännu, och jag hade endel kvar att göra, så jag ringde senare istället. Under den tiden hann en annan sak att hända, som fick mig att slå ihop ett och ett. Jag gick plötsligt något som kändes som mensvärk. Tänkte att det väl inte borde vara dax ännu, och kontrollerade i min "mens-och-ägglossnings-kalender" eller vad jag ska kalla den. Näpp det var inte mens på gång, däremot var det mitt under beräknad ägglossning. Nu vet jag förvisso med mig att det har hänt ibland att jag har känt av ägglossning, men väldigt sällan såhär tydligt. Nu var den däremot lika tydlig som en kraftig mensvärk och var på vippen att behöva värktablett. När jag suttit med detta en stund slog det mig att den plötsliga uppdykande sexlusten givetvis måste ha med ägglossningen att göra. Fascinerande att man kan vara så styrd och påverkad av det! Har för egen del aldrig tidigare lagt märke till detta sammanhang så tydligt. Kanske har det funnits där men utan att jag har lagt märke till det. Men så tydligt som igår har det aldrig varit. Känns faktiskt lite smått komiskt....som att jag vore ett djur eller något som omedelbart vill bli bestigen som på en signal bara för att ett ägg lossat därinne ;). Fascinerande somsagt....
Tick tack tick tack tick tack
Egentligen känner jag mig inte alls gammal. Inombords känner jag mig likadan som jag gjorde som 25:åring. Det är det som är så underligt. Det trodde jag inte när jag var yngre. Då trodde jag att alla äldre hade ett så vuxet sätt att tänka, medan jag nu i ganska "mogen" ålder kommit att bli klart medveten om att så inte alls är fallet. Jag har i princip likadana tankegångar som jag hade som 25:åring. Ja tom kanske som 20:åring. Enda skillnaden är att jag har lite mer erfarenhet, som förhoppningsvis påverkar mitt resonerande och agerande litegrann. Men för övrigt kan jag ha lika fjantiga känslor och tankar som förr. Minns bara hur det var när jag mötte PV. Hur jag grubblade och plågade en kompis med oändliga diskussioner kring vad PV kunde mena och vad saker och ting kunde betyda. Vännen var ju ändå en man....alltså borde han väl förstå. De är ju av samma släkte ;). Vad innebar det där han sa, vad innebar den där kramen, han höll ju i mig lite längre, tycker han om mig då eller var det bara kamratligt? Vad tror du, vad skulle du ha gjort, hur ska jag göra? Osv. Känslan av hur det var att vara fjorton år igen gjorde sig kraftigt påmint. Vissa saker verkar hålla i sig likadant, hur gammal man än är. =)
En av de mest störande sakerna med åldrande, och klockan som tickar, är att jag känner att tiden bara går snabbare och snabbare och att jag redan känner att slutet trots allt inte är några oceaner bort. Ja faktum är ju att allt kan komma att vara till ände vilken dag som helst, vilket man väldigt tydigt med åren och erfarenheterna har kommit att bli otrevligt medveten om. Det går inte att ta något för givet. En annan mycket störande sak med klockan, och tiden som går, är att vissa saker trots allt behöver ske inte bara innan tiden här är slut, utan dessutom inom en ganska kort tid utav detta. Detta med barn. Det finns en klart begränsad tid för det.
Detta tänker jag på och stressas jag ofta inför. Man kanske kunde tro att jag inte skulle göra det. Jag märker hur ofta människor gör alltför snabba slutsatser när de får veta att jag har två barn. Alla verkar tänka i ramar av två barn. Innan man fått två barn, tror alla man vill ha en till. Och när man har två barn, så kan det väl inte finnas någon önskan om någon mer. Då verkar alla ta för givet att man är klar. Men jag är inte klar. Eller rättare sagt, jag hoppas jag inte är klar. Jag hoppas på fler, liksom min pojkvän också vill ha barn, turligt nog. Jag bara hoppas hoppas innerligt att det inte är försent. Även om jag rent åldermässigt säkert av många kan sägas ha en hel del tid kvar, så hör jag inte till den gruppen som vill ha barn alltför sent. Dessutom innebär det ju större risker, och fler svårigheter, desto äldre man blir. För att inte förglömma att även om man aldrig tidigare haft några problem att bli gravid, så kan man aldrig ta för givet att det kommer vara likadant även nästa gång.
Går det att förändras?
En del av diskussionen som vi hade igår, handlade om att pojkvännen alltmer kommit att inse hur lik han är en av sina föräldrar. Föräldern är extremt envis, säkert över gränsen till tjurskallig. Det är inte en gång pojkvännen har kommit och hävt all sin frustration och irritation över förälderns imellanåt omedgörliga inställning, utan ett flertal gånger. Och jag har å min sida i min tysthet oroligt konstaterat att det finns stora likheter mellan denna och pojkvännen.
Nu drog han själv upp sin likhet, och ställde frågan till mig "Går det att förändras"? Klart det går, var mitt snabba svar. Framförallt när man vet om vilka sidor man har, och vill förändras. Sedan är det väl inte gjort i en handvändning, men nog sjutton ska det gå att ändra sig. Han var däremot inte lika säker, och drog up sin ålder som att det kanske då var försent. "Gamla hunder kan inte lära sig sitta"-brukar man ju säga. Men så gammal är han ju inte, och om det är något han verkligen känner att han vill förändra så borde det ju gå. Så anser jag iallafall, men samtidigt blev jag orolig över den inställning han har. Som att han för alltid kommer vara på samma sätt, oavsett hur gärna han vill förändras.
Han drog upp att det ofta tar en stund för honom att tänka efter, innan han möjligtvis kan inse och eventuellt erkänna att han tänkt fel. Jo jag vet att han är sådan. Han är även sådan att ifall man är två personer där man vill göra något på varsitt sätt, så ger han aldrig med sig utan vill ha det på sitt sätt såvida man inte är beredd att strida för sin sak. Detta har tyvärr alltmer lett till att jag omedelbart ger efter av ren uppgivenhet inför vetskapen om att det ska behövas strid för att få honom att ge sig, trots att jag tycker mitt sätt är bättre, med följd att jag ofta blivit tjurig och känt mig överkörd. Min tanke om lösning är att man i en tvåsamhet måste inse att man är två personer som har tankar och behov, och därmed omväxlande borde låta den ena och den andra få sin vilja fram, oavsett om man tycker den andras sätt är bäst eller inte. Men min pojkvän har inte riktigt det tankesättet, för honom är det istället så att den som är bäst på att utkämpa sin strid får vinna kampen.
En hemskt sak kring detta har slagit mig. Tänk om jag skulle fortsätta mitt liv med honom, och senare få gemensamma barn. Tänk om vi därefter, (hemska tanke), skulle gå isär. Den bild jag har av att dela barn med honom som skilda, är inte vidare angenäm. Jag kan nästan slå vad om att det bara skulle bli en massa problem. Kanske låter hemskt att jag har en sådan inställning till honom. Men just den där envisheten och osmidigheten, gör att jag inte får de bästa bilderna framför mig. Just där måste jag säga att det funkar väldigt bra mellan mig och barnens pappa. Vi är båda väldigt samarbetsvilliga. Om han av någon anledning behöver ändra lite på våra planer, eller ringer och plötsligt och vill ha barnen vid tillfällen när jag inte förväntat mig, så brukar jag alltid säga ja såvida det inte krockar med egna planer, vilket det ytterst sällan gör. Likadant brukar pappan oftast göra från sitt håll. Men jag har redan där känt en skillnad med pojkvännen, då han imellanåt kan irritera sig över hur lättvindigt jag kan ge efter vad jag tidigare har planerat med exet. Han tycker jag ska vara mer nitisk. "Såhär är det!" "Såhär har vi bestämt!" Men jag känner att jag vinner större på att vara böjlig. När det går iallfall. Det tycker jag alla borde vinna mest på. Det får man tillbaks på, när man själv kan behöva ändra något. Likadant barnen vinner mest på att ha föräldrar som är samarbetsvilliga och flexibla.
Den där framtidstanken, ifall det värsta händer, känns inte bra. Jag kan se framför mig hur han skulle stå och säga "Nej såhär har vi bestämt nu", ifall man behövde ändra någon dag, eller behövde hjälp vid något exra tillfälle. Det gör mig verkligen orolig. Förut har jag alltid tänkt att det ordnar sig nog alltid, han måste ju inse att han behöver ändra sig lite kring sin envishet och stolthet. Men när han nu tog upp den där frågan, och öppet ifrågasatte om det verkligen var en möjlighet för honom att ändra sig, så börjar jag undra. Med den inställningen kanske det verkligen är omöjligt.
Faschinerad
Kollade in en mycket intressant dokumentär igår. Nunnan som tidigare visats på svt. Jag är enormt fascinerad! Har inte kunnat släppt filmen med tankarna sedan dess. Denna tjej, hennes uppväxt, hennes önskan att ta ett sådant livsavgörande och extremt beslut. Jag kan inte förstå, men fascineras enormt över hennes beslut. Tre löften som hon måste leva med resten av livet:
Fattigdom - att inte äga något
Lydnad - att avsäga sig den egna viljan
Kyskhet - att avstå från att älska en man.
Jag skulle inte ens kunna avstå någon utav dessa tre ting.
Har påverkats starkt av denna film. Tänkte på den hela dan igår från att jag såg den. Tänkte på den när jag gick och lade mig, (ja bredvid min oro för min pojkvän - se föregående inlägg i bloggen). Tänkte på den inatt när jag vaknade till imellanåt. Tänkte på den i morse. Tänker på den nu. Hittar inte ord för vad jag känner, men det är sådan stark fascination över hur olika vi människor är. Över hur man kan ta ett sådant beslut. Över hur man kan tänka sig och tom vilja leva instängd på det viset resten av livet. Nästinpå som en fånge. De hade ju tom galler på besöksrummet. Enda skillnaden från fängelse är ju nästan bara att man som nunnan frivilligt väljer att bo där, och så självfallet att ma inte begått något brott för att komma dit, och att man lever med bön stora delar av dagen.
Fascineras också över hur man orkar med den sortens liv de har på klostret. Aldrig någon sovmorgon. Alltid upp lika extremt tidigt. Alltid göra den ena sysslan efter den andra efter samma utstakade schema. Inte kunna prata med de andra nunnorna, annat än under de små och få utstakade tider som utsett till detta. Aldrig kunna lägga sig i soffan och slappa med en bok. Aldrig kunna sätta sig och surfa på internet, eller välja en film på tv att se. Aldrig mer åka hem till föräldrarna. Aldrig mer gå på restaurang. Aldrig mer gå en runda på stan. Aldrig mer bada i havet, sjön, badhuset. Aldrig få några barn. Aldrig älska med någon. Aldrig ens kyssa någon. Osv osv....det poppar upp det ena efter det andra som fråntagits den som gör detta val. Hur klarar de det? Hur kan de välja detta?
Känns som jag sitter med hakan nere vid marken. Visst har man känt till om kloster ocb nunnor förr, men jag har aldrig så exakt förstått hur de lever. Jag har aldrig funderat på det. Nu med dokumentären blev det så tydligt, att det faktiskt finns människor idag, av nutid, tom unga människor som Marta i filmen (19 år), som väljer denna form av liv. Känner mig så förbluffad. Ja närmast chockad.
Någon annan som förstår...?
För 1 år sedan...
För 1 år sedan låg älsklingen och jag nyförälskade och undrade vad som skulle hända under 2007. Han tittade mig djupt i ögonen och förklarade att han aldrig varit så kär förr, och sa litet försiktigt att han kanske under 2007 skulle flytta till en 1:a i samma stad som mig.
Det kändes stort att höra, med tanke på många anledningar. Dels att vi fortfarande var väldigt nya för varann då. Dels för att han haft sitt hus rätt många år då och jag inte i trodde att han i första taget skulle släppa det efter allt jobb han lagt ner där. Dels pga mina barn som han fick med på köpet, och som jag trodde skulle göra honom mer osäker kring våran framtid. Dels för att han inte haft ett ordenligt förhållande på ett antal år, och jag inte trodde han så snabbt skulle känna att detta var rätt. Men bredvid allt smickret som detta innebar för mig, så begrep jag inte riktigt detta med en etta, och blev lite orolig av det. Var han en sådan som ville vara särbo? Skulle han känna sig helt nöjd med att enbart bo nära varann? Senare fick jag reda på att det var hans sätt att visa att han var beredd att satsa på mig, utan att tränga sig på. Han kunde ju inte som han menade, säga att han kanske skulle flytta in hos mig, för det visste han ju inte om jag skulle vilja. =)
Nu blev det inte riktigt så. Vi har inte hunnit med något riktigt ihopflyttande, trots att han redan under våren började prata om ihopflyttning och tittade efter hus. Just då var jag dock inte beredd, det kändes lite för hastigt, och jag ville få mer tid att känna mig för. Under sommaren blev det sedan fullt upp av annat, och under hösten kom verkligheten ikapp, och han började inse att det fanns saker som han behövde ta itu med i huset inför försäljning. Det är där vi är nu. Långsamt närmar vi oss. Vad man sedan behöver göra i ett hus inför en försäljning har vi lite olika åsikter om, och jag försöker att inte lägga mig för mycket i det han har beslutat om kring hans hus, precis som jag hoppas att inte han gör inför de beslut jag kommer ta inför min husförsäljning. Hoppas vi kommer dit någongång, för ibland känns det segare än segast. Jobbigt bara med alla steg som måste tas innan vi är i "hamn". Och kommer vi någonsin att hitta ett hus som vi bägge vill ha, och har råd med 
? Det kommer bli en av de svåraste uppgifterna. Mycket blandade känslor kring allt detta. Det känns både kul och spännande samtidigt som jobbigt och otäckt. Får hoppas det blir som vi tänkt och att det går bra.
Det fanns några andra önskemål jag också hade för 1 år sedan, men jag håller dom för mig själv, mest pga besvikelse då det inte blivit något av det, både gällande vår relation och andra saker.
År 2007, får jag därmed summera som ett år av väntan. Händelserikt förvisso på mindre detaljer, men inte på de större. Jag hoppas 2008 kommer bli mer händelserikt på de större detaljerna, och då i positiv anda förstås. Får se hur det kommer gå?
Känner mig helt värdelös
Så fick man känna på hur lite man betyder. Tystnaden talar sitt eget språk. Och vem var det som pratade om hur denne avskydde tystnad, och vikten av att prata ut. För mig är det så att jag inte gärna vill utsätta andra för saker jag själv upplevt enormt jobbigt. Men tydligen är det inte så för alla.
Är det såhär det ska sluta....
Kul jul det blir 
.
