Stressad handling
Blandade känslor
Usch vad livet är komplicerat ibland. Tänk om ändå allting bara kunde vara bra. Så man kunde få lite lugn och ro, och bara glädjas. Istället för som det nästan alltid känns, att man alltid ska oroa sig och vara nedtyngd över olika områden. Börjar blir enormt trölttsamt att känna så.
Och dessa motstridiga känslor. Vill leva här och nu och bara njuta. Samtidigt som jag bara vill rymma från här och nu och hoppa ett stort hack framåt i tiden, i förhoppning om att de svåra områdena skulle ha ordnats.
Vart går gränsen?
Detta är hur relationen ser ut från min sida. Men hur ser den egentligen ut från hans sida, och vart går egentligen gränsen för hur jargonen får vara mellan vänner av motsatt kön... Detta har jag fått huvudbry kring. Inte att några regler kring detta har tagits upp från PV:s håll, utan funderingarna har bara uppkommit hos mig som en föjd av denna diskussion. Efter mitt samtal med PV om detta, tittade jag därmed igenom några sms jag fått ifrån vännen, för att se hur vi egentligen har pratat, och fick då bland annat syn på ett sms som jag inser säkert kan uppfattas rätt misstänkt. Där står på ett ganska uttrycksfullt sätt, hur mycket han tycker om, och saknar mig. Jag kan förstå vad man tror efter att ha läst det sms:et. Men vart går gränsen egentligen, när det inte handlar om något annat än en vänskapsrelation? Vart går gränsen kring vad som borde vara okey eller inte?
Fulla muggar
Helgen sedan blev inte direkt som planerad. Planen var att både få städning och arbeta gjort, men inget av detta blev som tänkt. Istället fylldes helgen av viktiga och brännande diskussioner. Mycket som behövde pratas igenom. Hopp och oro i en salig blandning. Det jobbiga är att det fortfarande efter dessa timslånga samtal, ändå inte finns något konkret som vi har kommit fram till. De tillfälliga känslorna av hopp och glädje, har därmed utbytts mot grubbel , oro och ångest. Koncentrationen och lusten för jobbet är därmed inte det bästa idag, samtidigt som det känns ganska skönt att för stunden komma bort.
För att återgå till det jag började med, så kommer jag troligtvis mestadels skriva här, och svara i andras bloggar, på helger fortsättningsvis, då möjligheterna till att kunna göra detta på vardagarna tyvärr har minskats ner .
Lite går framåt, lite står still.
Ja ursäkta att jag är lite hemlighetsfull av mig. Det är det som är en stor nackdel med att vara anonym, att man är rädd för att säga saker som alltför lätt skulle göra mig igenkännbar.
Husletandet är däremot en av fler områden som det står still med. Eller still kanske är fel ord. Vi har varit på några husvisningar, men ännu inte hittat "vårt" hus. Dessutom vet jag inte riktigt varför vi har gjort detta, då det egentligen ännu inte är en bra tid att köpa ett hus på. Han är ju fortfarande inte klar med den renovering han håller på med i sitt boende, och den renovering som jag har tänkt göra i mitt hus innan försäljning har jag ännu inte ens påbörjat pga ekonomiska skäl. Allt är så väldigt omständigt. Så egentligen borde vi lägga det där på is ett par månader till. Det är väl bara lite svårt att låta bli ibland eftersom man längtar efter en förändring. Så bägge två faller vi dit bägge två rätt ofta med att "råka" kolla hussidor när vi egentligen tänkt att vänta. Svårt att låta bli. Så vi får väl se hur det blir. Vi har även återigen diskuterat andra lösningar, som att bygga ut mitt hus, då det finns fler anledningar till att vi kanske borde vänta med husletandet ett bra tag till.
Så vi får väl se vad som händer med allt. Jag kan tyvärr inte säga att tålamod är min starka sida för stunden.
Envisare än synden.
Den dans som vi sysselsätter oss med numera, hjälper tydligen inte heller till fullo för att öka på rörligheten som han trodde. I ett försök att hjälpa föreslog jag därför, för vilken gång i ordningen jag inte kan minnas, att prova något av de träningspass jag har på hemvideo här hemma för att dels stärka musklerna och dels öka rörligheten. Det vore ju ett synnerligen enkelt sätt för att ta reda på om det är mer/annan träning som är lösningen på problemet, eller inte. Han behöver varken ta sig någonstans, passa några speciella tider eller lägga ut några pengar. Några veckors test bara för att se om det gör någon skillnad. Men mitt tips mottogs som vanligt med kalla handen. Jag undrar vad det beror på. Blev faktiskt lite irriterad också. Nästan sådär så jag hade lust att omoget häva ur mig "Jamen ha ont då ocb var stel som en gammal gubbe!. Du vill ju tydligen ha det så! ". Men det gjorde jag förstås inte. Det tänkte jag bara.
Ibland får jag känslan av att det är stolthet allt hänger på. Att tipsen och råden som kommer från mig inte duger, just för att de kommer från mig. Så kanske lika bra att ge upp om att kunna tillföra något. När det ändå inte ens kan tas till begrundan så känns det meningslöst att ens försöka.
Och nu utvecklade inlägget sig till något som inte alls var tänkt ifrån början.
Saken är nog kanske den, att jag inte enbart blev irriterad av hans ringa intresse av mitt tips, utan dessutom lite ledsen över det. Detta för att det inte var första gången, och inte enda områdena som detta sker inom. Jag börjar alltmer få känslan av att det mesta som kommer från mig ska negligeras eller blundas för, och som att allt som tillförs inom vårat förhållande måste komma från honom. Jag som efter jag har träffat honom, har börjat gå kurser inom det som han höll på med tidigare, och visat intresse för detta. Borde han då inte inse efter att själv ha uppskattat det, att det även skulle innebära samma glädje för mig ifall han visade mina intressen här i livet, lite intresse också...? Det behöver verkligen inte innebära att han måste gå kurser inom de olika områdena. Det finns många andra sätt man kan visa det på.
Just my thoughts.
Ibland undrar jag...
Jag imponeras verkligen över hur endel bloggare hinner, orkar med och har tid att skriva i sina bloggar varje dag, eller åtminstone ett antal gånger i veckan, vecka ut och vecka in. Får ni aldrig svackor? Själv har jag fått mina svackor imellanåt av flera skäl. Ibland är det för mycket annat att göra. Ibland begränsas jag också av rent praktiska skäl från att kunna blogga, pga att mitt bloggande och läsande av bloggvänner är hemligt för mina närstående. När jag då har andra människor runtomkring mig hela tiden, som jag har ibland, så blir det ju omöjligt att kunna blogga. Sedan har jag de där dagarna och perioderna då jag känner mig tom i skallen, och inte har något direkt att blogga om. Eller att jag mår sämre en period och inte känner att jag vill vräka ur mig det på bloggen. Eller så kan det vara stunder, eller som nu en längre period, då jag har varit sjuk, och har noll och ingen ork att blogga, eller något annat heller för den delen, utan är tvungen att mest bara ta hand om mig själv och det jag är så illa tvungen att göra.
Så ibland undrar jag verkligen hur det är för de bloggare som håller igång hela tiden. Är verkligen imponerad, och avundsjuk. Jag ville bli en sådan som skulle blogga ofta. Vet själv att det kan vara trist ibland när man periodvis har haft tid, och varit fästad vid någon blogg, och denne sedan plötsligt försvinner imellanåt. Man har ju närmast fått abstinens av att inte kunna läsa hur det går för personen ! ;) Men trots att jag önskar att jag kunde hålla igång hela tiden, och i en jämn ström, på det sättet som endel andra gör, så är det inte så lätt att leva upp till. Hoppas ni förstår.
Varför denna kraftlöshet
I söndags var jag fylld med ny energi, och fick en jättestor förhoppning om att den nya veckan äntligen kanske skulle vända på det tråkiga dödläge som har varit rent energimässigt. Men icke. Veckan har inte alls blivit som jag tänkt. Förvisso har det funnits andra höjdpunkter än just energimässigt, men kraften har inte återkommit som jag tycker den borde. Vet inte vad det beror på. Trött är bara förnamet på vad jag känner över mig själv och min orkeslöshet. Igår var det närmast omöjilgt att kunna ta sig för något. Efter varje liten småsak som jag tog mig för, så var jag tvungen att uppsöka sängen för en stunds vill eller sömn. Hopplöst läge. Hur långt kommer man då liksom. Nej just det...inte långt. Träningen ligger på is som tidigare.
Kanske kan dagens läge, ändå kanske ge en något större förhoppning, för idag har jag känt mig en aningens aningens bättre, och har till och med städat, trots att jag till och med hade kompisar till bägge barnen här samtidigt. Och nu tar jag igen mig lite inför bragden att orka att fixa lite gott inför kvällens melodifestival. Planen är en god kasslerrätt som jag inte lagat på säkert nåt år, och om orken finns,så hoppas jag även orka fixa någon god efterrätt till. Men det är orken som dessvärre får bestämma. Känner att jag behöver lyssna på kroppen.
