Mitt liv här och nu...

Måndag den 8 december

Det dröjde inte förrän det jag befarat inträffade. Vi kom till resmålet, hittade en passande restaurang och högg in på den goda maten. Under tiden vi väntat hade han dragit upp ett samtalsämne som naturligtvis spårade ur. Eftersom det hänt så otaliga gånger att jag spelat med, låtsats hålla med honom, låtsats som att jag inte haft så mycket att säga och bytt samtalsämne så fort som möjligt...allt för att undvika

att det spårar ur, eftersom han aldrig vill ge sig förrän han vunnit över mig över mig till sin sida, så gjorde jag motsatsen denna gång. Jag stod upp för mina åsikter, och det klarade han inte av. Han kan aldrig visa någon respekt för de åsikter och känslor jag har kring saker. I detta fall hade jag även en hel del erfarenheter av det vi diskuterade, men det var ändå inget värt. Allt kring vad jag anser är bara fel enligt honom. Tillslut slutade han bara helt sonika att prata, så där satt vi tysta mot varann i våra olika tankar. Jag försökte några gånger att få allt på spår igen men det var totalt meningslöst. Han hade bestämt sig för att han tydligen inte brydde sig om att resan blev förstörd.  Usch vad less jag blev. Förbannade min dumhet med att fråga med honom. Hade varit klart bättre att åka själv. Ensamt förvisso men klart bättre med mitt egna trevliga ensamma sällskap, än ett sällskap som det blev sådär med. Eller så hade jag förvisso kunnat spela med i samtalet som så oändligt många gånger förr.  Men jag har funnit att det blivit allt svårare att hålla tyst om mina åsikter. Att behöva känna sig förintad som person. Som en nickedocka, som bara håller med fast jag inombords har helt andra åsikter.

Tillbaks på hotellrummet fortsatte jag att försöka få det på spår. Försökte få honom att förstå mina tankar och känslor också. Av någon anledning drog han då upp ämnet vem som hade det värst med vår separation. Hur han kom in på det ämnet begriper jag inte, och ännu mindre vad det finns för poäng med att mäta det. Inte heller går det att mäta då vi bara har våra vardera subjektiva känslor att gå på. Han hävdade dock bestämt och ganska hårdtonat att han hade det värst, eftersom han skiljer sig från både mig och barnen. Pust. Mjukt försökte jag förklara att det inte är någon tävling mellan oss, och att jag tror att vi bägge har det jobbigt på olika sätt. Han har det på ett sätt jobbigare eftersom han skiljer sig från tre personer och inte bara en. Medan jag på ett annat sätt har det jobbigare då jag av flera anledningar inte har kontakt med en enda vän för stunden. Några är tappade sedan länge, och några har jag inte kunnat träffa pga honom. Så kortfattat har jag mina barn medan han har sina vänner. Andra aspekter man kan titta på är hur man kan spendera den lediga tid man har efter när vi flyttat isär, där han utan barn har full frihet att spendera sin tid hur han vill, oavsett om detta innebär att tillbringa varje ledig tid på krogen, hemma hos vänner, i sin bostad, på kurser, träning, eller vad han nu vill och dessutom valet att vara med vännerna eller tillbringa tiden ensam. I motsats till hans situation kommer det finns väldigt ringa möjligheter för mig att välja min lediga tid (då menat tiden utanför arbetet), då jag är fastlåst med barnen den mesta tiden oavsett om jag tycker det är roligt eller inte. Sedan är det självklart så att jag älskar mina barn och att jag finner stor tröst i dom, och därmed givetvis gärna vill vara mycket med dom. Men i ärlighetens namn så är det samtidigt något som i allra högsta grad ändå blir väldigt kluvet vid tillfällen/perioder då jag mår dåligt och är deprimerad, då omhändertagandet av barnen samtidigt kräver enormt mycket och kan bli något som närmast kan kännas övermäktigt jobbigt vid tider när jag knappt orkar med mig själv. Så samtidigt som jag vill träffa dom, så kan det på samma gång bli väldigt jobbigt. Och det behov jag även kan känna av att träffa andra än bara barnen, finns det tyvärr små möjligheter att göra något med, då tiden utan barnen är kort, och jag då har så mycket jag samtidigt måste hinna med .

Nu har jag förvisso haft en del föreberedande tankar och planer på hur jag ska försöka göra när väl den dagen kommer då han har flyttat ut. Både för att kunna ha något att se fram emot för att mildra ledsamheten som jag känner nu under väntan på vår isärflyttning, och som en handlingsplan att kunna ta till när det kommer bli extra jobbigt. Men detta har jag även sett att han gjort. Bland annat på det sätt som han verkat bli närmast ivrig vid tittandet och pratandet om vissa av de bostäder han tittat på och satt igång funderingar på hur han ska möblera och ordna i sitt nya hem. Att ha mer tid för sina vänner är ju även något han länge längtat till och nu kommer få gott med tid till. Detta med frånvaron av barnen är även ett område jag tyvärr även är närmast övertygad om att han på samma gång kommer att känna sig lättad över att inte längre ha något delat ansvar och arbete med, vilket ligger bakom en stor del till vår separation. Nog för att jag förstår att en ny partner inte kan krävas att börja älska den andras barn. Men det sätt som han under vårt förhållande har beklagat deras sätt att bara vara barn på, och många av de jobb det finns med att ta hand om barn gör inte direkt att jag tror att han kommer att sitta och längta ihjäl sig efter dom, utan tvärtom troligtvis kommer bli lättad över att återigen ha en kontrollerande vardag och ordnat hem där inga störande moment ingår. Men nu har jag nog skrivit klart om det för det här tillfället i alla fall, innan för mycket bitterhet pyr ut. En bragd till mig själv från det där samtalsämnet vi hade, var i alla fall att jag knep käft om den lättnad jag trots allt är ganska övertygad om att han kommer känna när barnen inte finns att tas om hand längre. Lika bra att vara tyst om det, precis som med mycket annat jag blivit besviken med.

Resten av resan ,som ju egentligen skulle berätta om, blev ändå bra. Framåt morgonkvisten hade han ändå kurage nog att komma och krypa ner i min säng för att försöka bli sams igen. Eller om det var annat han hade i baktankarna....who knows (?)

Sams var vi iallafalll sedan resten av resan, även om det fanns stunder då jag retades av många av han sidor. Har uppmärksammat en sak hos mig själv under den här tiden sedan jag först gjorde slut, nämligen att jag retar mig på sidor hos honom i mycket högre grad än förr. Till viss del hade det förvisso ökat även i slutet av vårt förhållande, men nu är det som att det stigit 10 faldigt. Det är som att jag bara inte står ut längre med vissa sidor av honom, utan vill närmast bara skrika rätt ut när de visar sitt fula tryne. Som hans gnällighet som kan göra mig tokuppretad nuförtiden även om jag inte visar det till honom. Eller hans ständiga kommenterande om vissa saker som han absolut vill att jag ska lägga märke till, vilket kan leda till att han säger det ett antal gånger tills han får något svar, vilket oftast resulterar i att jag bara ger ett vilket-svar-som-helst tillslut enbart för att få tyst på det. Eller hans ständiga klaganden på det ena efter det andra. 

Ja jag har alltmer lagt märke till att han är riktig gnäll och klag människa. Hur kunde jag inte se det tidigare?  Eller gjorde jag det vid någon tidpunkt ? Måste börja rannsaka mig själv om det med.  

Idag, kl 12.50 torsdag den 4 dec.

Arbetslusten är inte som den ska, och koncentrationen borta. Tankarna går hela tiden till separationen, och känslor kring det och kring livet efter separation. Och även till julen och den ledighet jag tänkt att skänka mig och barnen då, samt en liten resa jag och Pv (exet) kommer att ha snart. Låter förmodligen rätt märkligt det där, att planera och åka på resa med den partner man just ligger i separation med. Jag ska erkänna att det inte var ett självklart val för mig heller. Men efter att jag stått i valet och kvalet mellan att åka själv, eller att åka med honom, så valde jag tillslut det sistnämnda. Får hoppas det visar sig vara ett bra beslut. Men det visar sig..

Skrivet idag torsdag 4 december.

På sistone har jag haft dåligt med möjligheter att sätta in skrivna inlägg, så ni får ursäkta att de inlägg jag skrivit sedan sist, inte blivit inlagda förrän nu. Ville ändå sätt in dom för att minnas hur jag tänkt och känt. Hur känslorna ständigt går upp och ner.

En stor sak har hänt sedan sist. Pv (exet) har äntligen fått tag på bostad. Äntligen skriver jag därför att det tillslut blev en väldigt jobbig väntan, även om det samtidigt känns sorgligt och jobbigt. Men allra jobbigast är det att leva med att inte ens veta hur länge detta tillstånd kommer vara. Att bara gå och vänta och inte veta om det blir flytt om några dagar (inte så troligt kanske, men inte totalt omöjligt ifall han hittat något som varit ledigt nu), eller om det inte skulle ske förrän ett bra antal månader bort. I värsta fall kanske inte förren i slutet av våren, eller kanske t.om till sommaren. Det blir väldigt påfrestande att gå omkring såhär. För mig har det alltid varit så att jag kan kämpa länge och väl på ett förhållande, när jag väl har de rätta känslorna. Men när jag väl gett upp, och gjort slut, så är det som att hela kroppen och sinnet ställer om sig och bara går åt ett håll. Även i situationer där jag faktiskt gett fler chanser, så har jag ändå inombords gett upp. Likadant känner jag denna gång. Visst kan jag sitta och undra gång på gång om jag verkligen tagit rätt beslut, men nu när jag väl gjort det så är det som att känslorna nu undan för undan håller på att lägga sig, och det är totalt opåverkat av mig. Det är inget jag rent medvetet gör. Det sker inombords.

Skrivet söndag den 30 nov

Usch, fy och blä. Just nu känns det inte ambivalent alls. Just nu skulle jag bara önska ut med karln. Långt bort. Så kan han gå och gruffa och gnälla för sig själv. 

Varför frågar han om mina åsikter när han ändå bara tycker dom är fel. Varför finns det aldrig någonting någonsin av mina åsikter som han kan hålla med om. Varför ska han hela tiden dumförklara mig. Prata nedlåtande om mina åsikter och tankar. Vart vill han komma med det? Är det något som ska stärka mig ??!! Knappast... Är det något som stärker kontakten mellan oss??!! Knappast.... Är det något som gör att det blir trevlig stämning här??!! Knappast...

Skrivet fredag den 28 nov

Känner lite smått frustration för att jag ständigt måste påminna mig själv om varför jag vill gå isär, och varför det inte är någon idé att gå vidare. Jag har ju ältat detta tillräckligt. Och egentligen t.om insett att detta bara kan sluta på ett sätt, långt innan jag gjorde slut. Så varför kommer denna tvekan upp ständigt och jämt? Varför denna ångest över ifall jag gör fel val?