Mitt liv här och nu...

Skrivet i måndags

Tiden går långsamt långsamt just nu. Längtan efter att äntligen få isärflyttningen överstökad har växt sig allt större. Varje vecka känns just nu som en evinnerlighet och tär väldigt mycket på tålamodet. Jobbigare blir det dessutom av att inte heller veta vilken dag han egentligen flyttar ut, och vilken dag han äntligen kommer ha fått ut det mesta av sina saker. Därför går det inte ens att räkna ner dagarna.

Har med viss bävan dessutom börjat märka att denna man mycket möjligt kan bli den svåraste man jag flyttat isär ifrån. Då menar jag inte hur förhållandena varit innan separation, eller vad som föranlett isärflyttning, utan hur man beter sig mot varandra i en separation/skilsmässa, eller i synnerhet samboskap där man flyttar isär. I mitt fall är det så att jag alltid försökt sköta dessa så snyggt som möjligt, även fast det vid ett tillfälle var enormt jobbiga omständigheter som föranledde varför jag och den dåvarande flyttade isär. Jag är inte den som vill börja bråka om saker och ting i onödan, och låter aldrig min vrede över vad som hänt under förhållandet gå ut över vad som sker vid en delningsprocess exempelvis. Det som är hans saker ser jag därmed som självklart att han ska ha, och motsatt, och de man köpt tillsammans delar man. Jag skulle därmed aldrig försöka roffa åt mig något som inte var mitt. Detta har alltid fungerat bra.  Med sambon märker jag däremot en viss småaktighet som jag aldrig varit med om förut, och en lite känslokall och avståndstagande attityd. Det är irriterande och sanslöst avtändande. Har enormt svårt att förstå varför man helt plötsligt skulle bete sig som att man inte har någon betydelse alls, efter att ha varit starkt älskande, sambos, och bägge två med starka förhoppningar att dela sitt liv tillsammans. Själv har jag varit vän med mina tidigare sambos under många år efter att vi flyttat isär, så detta agerande är mig helt främmande. Fortsätter det kommer det helt klart leda till att inte jag för min del inte kommer finna något nöje i att ha någon ytterligare kontakt med honom efteråt, men än möjligtvis väldigt distanserat.

Det känns tragiskt och får mig att känna mig väldigt obetydlig. Hade det varit något som hänt så hade jag kunnat förstå det. Exempelvis om jag betett mig väldigt illa gentemot honom. Men något sådant har inte hänt. Vi är nog bägge två rätt besvikna efter vårat förhållande, framförallt över insikten att vi inte passar ihop och att vi är för olika för att få det att fungera. Den som i övrigt blivit mest sårad i det stora hela är nog annars jag. Trots det kände jag i alla fall tidigare att jag gärna hade fortsatt som vänner efteråt. Men nu nej. Inte om han fortsätter så.

I helgen hände det som jag inte tänkt skulle få hända. Lite av den där bitterheten, besvikelsen och irritationen kom ut . Det som jag lagt mig vinn om att stänga inne. I veckor har jag stängt dörren om den ena irritationen efter den andra. Den ena besvikelsen efter den andra. Slängt in det i en skrubb någonstans långt därinne, och nogrannt låst dörren. Lite oroväckande har jag iaktagit hur det sedan blivit alltmer fullagt och dörren börjat bågna. Men vad hade poängen varit med att ta upp allt de där sakerna nu, när det är så kort tid kvar till isärflyttning? Det hade inte varit till någon nytta alls som jag såg det. Snart är det över....rabblade jag istället som ett mantra, varje gång jag snabbt förde över något till den gömda skrubben därinne. Men i helgen höll det inte längre. Dörren bågnade för mycket...och något slank snabbt ut. Det var just irritationen kring vår dåliga uppdelning i hemmet som plötsligt kom över mina läppar. Som en påkommen tonåring stod han där med stel kropp och snäsig uppsyn och försökte till sista blodsdroppen försvara något som egentligen inte gick att försvara. Diskussionen var ganska snabbt avklarat, då jag som tidigare insåg det totalt poänglösa med att ha detta samtal just nu. Dessutom med en människa som inte ens var villig att erkänna att han gjort fel eller ens säga förlåt.

Skulle man jämföra sitautionen mot en arbetssituation där en arbetare kommer och visar sin ilska och besvikelse till en av sina kolleger som mestadels sitter med fötterna på skrivbordet och struntar i sina uppgifter och lämnar allt över till de andra att göra, Då känns det ganska befängt ifall den anklagade i det läget med ilsken uppsyn skulle försvara sin lathet med att arbetskollegorna borde säga åt honom varje dag, eller åtminstone ett antal gånger i veckan, att han måste göra de uppgifter som han redan vet att han har delat ansvar om. Framförallt när de redan haft ett antal möten där det noggrannt gåtts igenom vad som förväntas av alla som ingår i arbetslaget, och hur viktigt det är att alla hjälps åt. De andra kollegorna tar ju sin del av sitt ansvar, så varför gör inte han det.

Något som gör detta än mer irriterande och förvånande, är det faktum att sambon återkommande gånger under vårt förhållande, gått och inför mig framlagt sin ilska och irritation kring några av hans arbetskamrater som är just strålande exempel av detta, som bara försöker glida undan från det de borde göra så att andra får jobba hårdare. Jag tycker därmed det borde ligga honom nära att förstå och inse hur det från min sida måste upplevas. Men nej då. Det ser han inte. Detta tycker jag är ett hyckleri i ganska hög grad. När man starkt klagar över andra beteende, och sedan gör precis detsamma själv. 

Det var många tårar som kom över mig den eftermiddagen. Kände mig fruktansvärt besviken, och mina tankar om sambons kyliga beteende och empatilösthet var inte vidare snälla. Kände just då att detta inte var en människa jag ens vill känna när detta är över. =(

Lite senare mjuknade han dock och erkände att jag hade rätt. Att han borde hjälpt till mer. Men liksom vid ett flertal tidigare tillfällen, där han vid ett första läge betett sig totalt oförstående och känsokall när jag beskrivit saker jag varit besviken över, och inte kunnat mjukna och erkänna sina misstag förren i ett senare läge, så blir det svårt att kasta av sig den otroliga besvikelse man ändå fått av hans omogna svar och beteende.
 
Så det blev en helg av mycket tårar, besvikelse och djup sorg. Fick ställa in planer jag haft, då jag kände mig totalt orkeslös, och tappat lusten för allt.

Skrivet 7 januari men inte haft möjlighet att publicera förren nu.

Så har jobbet satt igång igen. Segt och tröttsamt att vara uppe så tidigt trots att jag ägnat sista veckan åt att dra tillbaks dygnsrytmen. Verkar dock aldrig fungera för att få mig pigg. Jag är trött på morgonen hur van jag än är vid att gå upp tidigt. Dessbättre har det fungerat för mitt äldsta barn, som fått väckarklocka i julklapp och lyckats ta sig upp på egen hand nästan varje dag sedan jag startade omställningen av vår dygnsrytm. Förvisso kanske inte pigg direkt, men ändå galant klarat av att gå rakt upp när klockan ringt för andra gången. Det tycker jag är riktigt beundransvärt med tanke på vilka gener han fått  ;).

Att åka till jobbet har annars trots allt gått bättre än jag trott. Den sista veckan var det nästan med ångest jag såg fram emot att börja jobba igen. Ville inte alls tillbaks till tidiga morgnar, långa dagar från hemmet, att arbeta igen och stressa för att hinna med barn, mat och läggning när jag kommit hem. Så på grund av min oro så satte jag mig ner och gjorde ett riktigt utförligt och noggrant strukturerat schema över hur veckorna och framförallt vardagarna behöver vara upplagda för att hinna med det som behöver hinnas med. Inte så jättekul att leva efter, men trots allt bättre än det kaos, stress och för korta nattsömn som annars blir följden. Så nu blir det istället att hålla sig hårt disciplinerad till det planerade, men som förhoppningsvis bör få följden att allt flyter på bättre, det hinns med mer och vi (barnen och jag) får mer ork. Nu återstår bara att se hur det kommer gå att hålla. Hoppas på det bästa och återkommer fler gånger om det framöver.

En annan sak som jag också strukturerat upp är maten. Inte första gången jag gjort det, utan något som inträffar ett antal perioder om året. Vissa år oftare än andra. Jag vet att detta är det bästa sätt för att få till ordentlig matlagning, ordenliga handlingar och därmed slippa stressa kring att inte veta vad man ska äta när hungern börjar sätta igång och slippa åka massa onödiga gånger till affären på grund av att man missat köpa saker man inte vetat om innan. Det enda problemet med detta upplägg är sambon som bor därhemma. Inte att han är emot det eller så. Nej tvärtom så är han säkert jätteglad över all god mat med vettig variation som det kommer bli framöver. Och det är det som är just problemet med det hela. Att det är jag som får laga, jag som får planera och jag som handla. Det är förvisso något jag gjort under många år då jag levt som singel eller i särboförhållande. Men i läget där man lever med någon som bara åker gratistur på allt jobb som man lägger ner, så blir jag lessen och irriterad. Det är givetvis en annan sak med barnen som är för små för att själva ställa sig att laga mat, men med den vuxna sambo som jag bor med är det en helt annan femma. Det är få saker som kan få mig så avtänd som en vuxen sambo som verkar utgå från att vissa sysslor tydligen är lagda på mig som kvinna. Nu kanske ni tycker att jag borde säga till. Och det finns det många svar på. Dels sade jag mycket noggrant till honom långt innan vi ens blev tillsammans att jag absolut inte kunde tänka mig ett förhållande där man inte lever som jämlikar och delar på arbetsuppgifterna. Lite diskussioner följde om vad vi ansåg som jämlikt följde, exempelvis om man måste diska hälften var, laga mat hälften av tiden var, trots att en gillar det ena bättre och den andra det andra bättre. Men vi var samstämda om att det självfallet inte behövde vara på det viset, utan ifall det var så att någon gillade en arbetsuppgift bättre än en annan och tvärtom, så kunde man givetvis fördela det så bägge vann på det. Klurigt förklarade han då snabbt att han gärna kunde göra mindre av matlagning och mer av något annat, men det gick jag inte med på, utan talade tydligt om att jag inte heller tycker matlagning är sådär väldigt kul, framförallt inte när det ska göras så ofta, så det ville inte jag göra mer än hälften heller. Däremot kunde jag också gärna tänka mig göra mindre av det ;).

Det fanns inga frågetecken om var jag stod kring detta med jämlikhet och uppdelning av arbetsuppgifter i hemmet efter dessa diskussioner. Jag ville inte ha ett sådant förhållande igen helt enkelt. Trots detta så var det precis så det blev. Att det kunde vara så enkelt att hamna i samma fälla igen, hade jag inte kunnat drömma om. Jag som tyckte att jag varit så noga med att tydligt förkunna vad jag krävde och förväntade mig. Det som dock kom som en överraskning och inte var så genomtänkt var att det blev ett annat sätt att starta relationen på när barnen nu fanns. Jag har aldrig tidigare blivit sambo med någon efter att barnen blivit en del av mitt liv. Problemet bestod i att det blev svårt att kräva jämlikhet så länge som han inte bodde helt och hållet med oss. Och man flyttar ofta inte ihop lika snabbt och enkelt när man har barn, utan gör det oftast kanske mer stegvis. Vilket vi gjorde. Och under hela den perioden så kändes det dels inte som att han riktigt bodde med oss och att detta var hans hem, och dels åkte han ofta över till sitt eget hem eller iväg på olika ärenden direkt efter jobbet, och kom inte hem förrän maten redan var lagad, och vi ofta redan ätit.

Omständigheterna gjorde helt enkelt att det aldrig kändes som rätt läge. Inte ens efter att han gjort sig av med sitt egna hem, pga att en stor del av hans bohag inte fick plats i mitt hem utan fick magasineras i väntan på att vi skulle hitta något gemensamt, större hem. Alltså kändes det fortfarande som mitt hem, där han bodde med mig i väntan på vårt "riktiga" hem. Svårt att förklara allt detta så det inte ska bli kilometer långt. 

Sedan fanns det även en annan sida av problemet med hans matlagning, och det var att jag ärligt kan erkänna att jag inte heller kände mig vidare manad att äta hans mat hälften av dagarna i veckan heller, för de gånger då han ändå lagade mat så var det sådant som inte direkt fick smaklökarna att hoppa jämfota. Den mognad hans matlagningskunskaper står på är helt enkelt på samma läge som mina stod på det första året efter att jag flyttat hemifrån för gott och hade börjat laga mat för första gången. Skillnaden är bara att jag var 18 år då, och därmed inte krävde mer från min dåvarande sambos matlagning än jag gjorde av mig själv. Vi var mer nybörjare bägge två då, istället för som nu då jag lagat maten i bra många år tillbaks, och därmed har bra mycket större variation än jag hade som 18 åring men lever med en sambo som har en repertoar ungefär lika stor som antalet fingrar på en hand,  där en består av köpt pizza en annan av färdigköpt söt fruktyoghurt, en tredje av färdigköpt gröt på tub och resterande två av ett par enklare lagade maträtter. Och nu låter jag verkligen gnällig. Men tyvärr blir det ett trist läge, där man står och får välja mellan att laga all mat själv, eller att dela vilket allra först skulle inkludera en hel del tjafs vilket jag avskyr och sedan att få stå ut med så tråkig mat att jag imellanåt har svårt att få ner den (ja det har hänt fler gånger).

Nu blev detta bra mycket längre än jag tänkt att det skulle bli, och om ett helt annat ämne än jag började med. Men allra sist vill jag bara avsluta med att intyga att det verkligen inte är så att jag jämt lagar käck, varierad och nyttig mat. Absolut inte. Jag har många perioder då jag blir stupless på all matlagning, inte tycker det är ett dugg kul utan mest för överlevnads skull får fixa och ställa fram en massa tråkiga enklare rätter, som fiskpinnar, den räddande risgrynsgröten på tub osv osv., Skillnaden är just bara den att de trista perioderna ändå avlöses av de bättre perioderna då jag skärper mig mer, och säkerligen skulle de tråkiga perioderna även bli kortare och färre om jag inte tvingades laga mat mer än hälften av dagarna i veckan, för då hade jag trots allt inte blivit så vansinnigt trött på det som jag ofta blir nu.

Nog skrivet om det. Skulle jag någonsin igen träffa en ny karl. Vilket jag har svårt att tro, så har jag nu lärt mig att bli ännu noggrannare. Framförallt i kollandet om han brukar laga mat eller inte, för har han inte brukat gjort det tidigare så är det nog stor fara å färde att han inte kommer börja med det senare heller, och troligtvis i sådant fall inte utan tjat och tråkiga maträtter som följd.

En märklig sak som inträffat som följd av vår separation är hans plötsliga habegär och köpbenägenhet. Fån att ha varit relativt sparsam och inte visat något intresse av att vilja byta knappt några av hans gamla möbler, så ska han helt plötsligt köpa ny bil, ny bilstereo, nytt headset, ny tv, ny tvättmaskin, ny torktumlare, ny soffa, nya bokhyllor, nytt soffbord, nytt tvbord, ny byrå, ny dubbelsäng med tillbehör, ny dator. Detta bara vad jag snabbt kom ihåg. Jag bara baxnar. Till en början blev jag lite ledsen över hur han närmast verkade glad över den bostad han fått tag i och hur han ska göra iordning. Det tog ett antal dagar innan det slog mig. Kanske är det bara hans sätt att ha något annat att positivt att koncentrera sig på, och glädjas över än det faktum att vi ska gå isär. Och med det i åtanke kanske det blev en aningens mer förståeligt. Inte att det är konstigt att köpa nya saker. Det märkliga är bara att han nyligen när vi planerade vår egen ihopflyttning inte visade särskilt stort intresse av att göra sig av med det mesta av hans möbler, utan lade ner stor energi på att köra alla dessa viktiga möbler ett 20-tal mil bort till en släkting där han kunde ställa dom för förvaring tills vi skulle hitta något gemensamt att flytta till. Med alla dessa nya möbler kommer han få göra sig av med i stort sätt alla gamla, om han inte ska fortsätta förvara dom därborta tills.....ja närdå? 

Lite märkligt tycker jag det därför ändå är. Framförallt de stora proportioner hans köpande tagit sig. Och en aningens jobbigt är det med allt pratande om den ena prylen efter den andra. Undrar om han kommer bli lyckligare med dom...

Tiden har rusat vidare. Mycket att fixa innan jul, och därefter har sambons närhet i hemmet gjort det omöjligt att hinna skriva.

Jul och nyår gick över förväntan. Trodde ett tag det skulle köra sig med jul då det uppstod en besvärlig situation kring hur vi skulle ta oss till och från min familj. Senast vi var iväg var han så otrevlig mot barnen i bilen att jag omedelbart efteråt sa mig vägra åka med barnen i hans bil. När jag sa på julafton att jag inte vågade riskera att det hände en sådan sak igen, så hävde sambon snabbt ur sig att han isåfall kunde strunta i att följa med. Troligtvis trodde han det skulle ta skruv. Men då jag inte hade bett honom om att komma med utan bara sagt att han får om han vill eftersom jag visste att han inte hade mycket till firande på annat håll, och min avsky för att en liknande situation skulle hända igen var alltför stor, så sa jag att det var upp till honom. Jag vill i alla fall inte behöva vara med om något sådant igen. Tillslut löste det sig ganska enkelt genom att jag körde oss i min bil. Även om inte jag heller accepterar vad som helst från barnen, så har jag inte alls i närheten av lika kort stubin som honom, och hanterar oftast problemen på ett annat sätt.

Problemet löste sig i alla fall och det blev en bra jul och likaså nyårsafton, liksom övriga dagar där i mellan. Med detta menat att ingen dag helt igenom bestått av dispyter, även om där stundvis förekommit. Orken varierar verkligen, för det är det som det huvudsakligen hänger på åtminstone från min sida, hur pass jag orkar att undvika att säga min mening och hålla tyst. I mellan åt är det riktigt nervpåfrestande. Han har onekligen en handfull av rätt enerverande personlighetsdrag. Säkert tycker han jag är irriterande också. Så min strategi har blivit att alltmer försöka undvika för mycket samtal med honom. Mer påtagligt blir det dessutom då bägge är hemma under så pass lång period. Så ett ständigt flyende till tvättstuga, toalettbesök, diskning har följden blivit, vilket nog ger en större spändhet än man inser. Idag när han gav sig iväg på lite ärenden, har jag känt mig mer avspänd än på ett bra tag och när jag återigen hörde bilen komma så kom återigen samma spändhet och irritation tillbaks när några av de första saker jag hör då han kommit hem är beklagande över några få leksaker som den yngsta tydligen slängt på golvet.

Nåväl. Flytten närmar sig, vilket jag mestadels känner en lättnad inför. Inte själva flyttögonblicket i sig, men tiden efter. Förvisso inser jag att jag säkert kommer känna mig grymt ensam när väl den stunden är kommen, då jag sitter här ensam med barnen. Men samtidigt blir det inte bättre av att vara med någon som man mestadels börjat irritera sig på och undviker av rädsla för att man inte ska klara av att  hålla munnen inför. Troligtvis då bättre att vara avslappnad men utan förhållande.