Inatt kom han in till mig.
Efter en lång stund då jag började känna svetten rinna efter ryggraden av värmen som spred sig, var jag tvungen att ta till orda. Kände att jag inte stod ut, och att han inte verkade vilja ge sig. Frågade honom därför försiktigt varför han gjorde så. Han svarade att han saknade mig. Sade då att jag tyckte det bara blev värre såhär, och det utvecklade sig till ett nödvändigt samtal. Det framkom att han tydligen inte förstod att det var över. Hur detta kommer sig är mig en gåta. Backar jag 3 veckor tillbaks, så sade jag till honom att jag inte orkade mer. Att jag gav upp. Och bägge grät vi då över detta beslut. Samma natt började jag sova i ett annat rum, och har så fortsatt, utan undantag. Från samma dag har jag även slutat med kramar och annan beröring. Jag svarar inte ens när han ger mig det, och han är fullt medveten om min ovilja till att vara nära sedan dess.
Under veckorna har andra bevis också lagts fram om att jag inte ändrat mig. Som när han skulle sätta upp sin verktygstavla på väggen i garaget, och jag sade jag åt honom att inte lägga något arbete på det, eftersom den ändå kommer behöva tas ner snart igen (alltså när han flyttar). Jag har frågat honom om jag ska be mina förläldrar och barnens pappa om att ställa upp som barnvakt ifall inte han skulle vilja ställa upp längre. Vid ett tillfälle när vi diskuterade en pengafråga, sa jag att jag hade mycket utlägg framöver, bland annat för att köpa en ny tv när han flyttar med sig sin.
Bevisen har med andra ord funnits där hela tiden, om att jag inte ändrat mig. Ändå har jag samtidigt hört att han inte har verkat förstå eftersom hans svar varit av sorten, att "ifall det blir så....så". Som att det var något vacklande.
Jag förstår det inte. Hur tydlig ska man behöva vara? Det är smärtsamt och svårt nog att få fram orden en gång om att man inte vill fortsätta. Ska man dessutom behöva göra det gång på gång för att han ska förstå att beslutet inte förändrats?
Fortsättning...
Efter det har jag sovit i ett annat rum. Insåg att risken fanns att detta skulle återupprepas, och med rädslan för att jag kanske inte alltid skulle klara av att stå emot, så var det bäst så. Eftersom mycket av min sorg också handlar om att jag känner mig förnedrad och felaktigt behandlad, så har det inte känts så bra att bli tröstad av honom. Av honom som gjort mig illa. Behövde därför mitt eget space, där jag kunde få gråta ifred.
Tiden har gått vidare, och under denna skedde plötsligt en förändring. Jag som i vårt förhållande bland annat beklagat frånvaron av närhet, beröring, kyssar och dylikt finner helt plötsligt att pojkvännen som tidigare aldrig brytt sig om dessa klagomål, helt plötsligt gång efter annan smeker mig på armen, foten och annat han kommer åt. Vet inte hur jag ska reagera. Känns både ledsamt och skönt. Skönt för att det ju varit detta jag önskat så länge, men ledsamt för att det kommer för sent. Och detta var inte den enda ändringen. Han har ansträngt sig extra mycket på flera områden. Helt plötsligt har han tagit till sig saker jag sagt tidigare. Saker jag beklagat. Men ett stort problem är ändå den, att det problem jag trots allt gjorde slut över, fortfarande står olöst och orört. Det problemet har han inte ens berört, och det försvinner ju inte, oavsett hur han förbättras på det andra.
Nu är det slut
Helgen kom. Våndan och ångesten som funnits sedan ett par veckor tillbaks satt som en klump i magen. Tiden var inne för att ha vårt samtal. Samtalet som vi fått vänta så länge med, på grund av närvarande barn, och på grund av att han verkade tro att frågorna som hängde i luften skulle försvinna av sig självt. Bägge var vi spända.
Det gick sämre än till och med väntat. I denna relation har det tyvärr alltid funnits kommunikationsproblem, och detta samtal var inget undantag. Från honom får man aldrig någonsin höra att han gjort fel. Från honom får man aldrig höra "du har rätt" , "jo det är sant", och det är ytterst sällan man får höra ett förlåt. Det spelar ingen roll vad samtalen gäller. Ändå alltid samma sak, och vid detta tillfälle likadant.
Under samtalets gång togs ett ämne upp som var allra högst känsligt för mig. Som jag redan skrivit i ett brev till honom om, och som han därmed fått möjlighet att betänka. Det handlade om hur ledsen jag var över ett specifikt område i vårt förhållande, där jag bara blivit kritiserad men aldrig fått någon uppmuntran. Aldrig fått höra några bra ord om. Trots att det är ett område jag börjat med enbart för hans skull. Eller för vår skull. Eftrersom det var en så stor del av hans liv, så gav jag det en chans att själv bli involerad. Att själv lära mig. Men vad fick jag för det. Inget annat än att bli nedtryckt som det kändes. Inget annat än att få känna att det inte var något han ville göra med mig.
Som om detta inte redan sårat mig tillräckligt, så kom dolkstöten när han åkte till en gammal tjejkompis för att ägna sig åt detta med henne. Det var som en spark i magen. Som att bli ratad och bortvald, av min egen kille.
Där var gränsen nådd för mig. Där räckte det för mig. De där orden som jag stoppat så många gånger förr på grund av alla bekymmer, lät jag nu falla: "Jag orkar inte mer". Sedan grät vi bägge två.
Jag kan inte nog beskriva hur lessen jag känner mig. Kränkt och förödmjukad. Har gråtit mig igenom hela helgen.
Detta var nästan tre veckor sen, men hann aldrig att postas.
