Mitt liv här och nu...

Mysig lördagskväll. Lite lasagne framför tv:n, god sallad och gott rött vin. Efteråt minstingen som uppkrupen ligger i famnen, tittande på tv. Den stora tryckandes emot bredvid. Och sambon därbredvid, våra händer sökande varandras imellanåt. Så mysigt.....så skönt....så underbart!

Ett ögonblick av lycka!

Tre enstaka tänka timmars sömn råkade minska med nån timme. Men ibland är inte sömn den högsta prioriteten . Så nu är besvikelsen något lite förmildrad iallafall. Hm...nästan så man känner skam för hur svag och kärlekskrank man är . Knäsvag som jag aldrig förr varit för någon.Kom!

Tillslut så kom han. At last. Men hans bortavaro de många dagarna, utan någon större förklaring, har ändå satt sig som en smetig besvikelse. Säkert helt orealistisk känsla. Känner mig löjlig, och barnslig. För att hans längtan inte var lika stor som min. Att min kropp skrek efter honom så mycket så jag fick gå undan flera gånger om dan för tillfredställelse. En drift som närmast gjorde mig galen. Medans hans knappt syntes. Mitt pockande och heta sms möttes förvisso av nyfikenhet och intresse, men inte till att väcka hans lust. Istället fick jag svaret att han var för trött. Trötthet vet jag vad det är. Men under denna tid har det inte funnits någon trötthet som mästrat på min längtan efter honom. Det är att vara på olika nivåer. Totalt olika. Men hans svar var iallafall tacksamt ur en synvinkel, den släckte eftertryckligt ner lustan tillfälligt. Drog ner mig från molnen till jorden. Where I should be. Det var där min besvikelse började. Besvikelsen över mig själv. Över att vara på fel sätt. Att inte kunna nå honom och påverka. Få honom att bli mer levande. Mer..... brinnande. Kanske har jag fel sikte. Kanske går det bara inte att tända endel människor. Kanske är han bara sådan. Och jag med fel förväntningar. Förväntning och önskan om att få honom att brinna och känna lika mycket som mig.

Med besvikelsen som tröttsamt drog ner mig, somnade, vaknade och kom jag en bit in på denna dag, tills jag plötsligt fick en överraskning. Ett sms från honom, men inte likt något tidigare. Det hettade, och brände och försökte tända den av besvikelsen falnande elden. Men var var han? Kom han snabbt springande med galopperande hjärta, redo att ta mig med storm som sms:et utlovat. Nej är svaret. Istället kom han sent, vid 22 tiden, när jag trött och arbetande fortfarande råkade sitta uppe. Eventuella förhoppningar ifrån det tidigare sms:et hade dött för länge sedan och återgått till besvikelsens läge. Allt där blev var därför bara några långa kramar.

Så nu är han här, men ändå sitter besvikelsen i.

Sitter och funderar. När man fått dåliga erfarenheter, riktigt dåliga, blir man då förändrad för alltid? Kommer det alltid att ligga och spöka? Tänker närmast på dåliga erfarenheter ifrån förhållanden, men gäller även livet i övrigt.

Har funderat på detta många gånger då jag varit med om ett förhållande som ledde till så extremt mycket besvikelser, och så mycket sorg, så det inte finns ord för det. Lögner, otrohet och svek var bara några utav bitarna. Innan detta förhållande hade jag inga erfarenheter av sådant. Inte efter heller. 

Efter det förhållandet finns de där, minnena. Även om det slutat att göra ont, märker jag att de finns i mig och påverkar mig. Trots att jag tycker mig ha tillit till min kille, så dyker dessa erfarenheter ständigt upp. När han är några timmar senare än vad han sagt att han ska bli, så dyker de där tankarna ofelbart upp. Träffar han någon annan? Gör han något dumt? Och sedan skam när han efter hemkomst berättat vad han gjort. Förvisso inget han fått lida för då jag hållit det helt för mig själv, och aldrig frågat ut honom, men ändå en skam för mig själv. En skam för att min tillit tappades. För att misstankarna fanns där. För de dumma tankarna.

Är jag förändrad för alltid? För alltid påverkad av det tidigare förhållandet? Blir lessen av den tanken, men kanske är det så. Nu finns inte full tillit till någon längre. En känsla som inte fanns förr, men nu finns.

Så mycket han förstört. Inte bara den tiden vi var tillsammans, utan även med brännmärken som kanske kommer vara endel av mig framöver. 

  

Besvikelsen ligger och lurar. Dålig karaktär som lett till sena kvällar, sömn på förmiddagar när jag borde gjort annat, och seghet som gjort att alltför lite blivit gjort. Skäms över mig själv. Gillar inte när det blir såhär. Avskyr det.

En tagg sitter där också, kring varför killen inte kommit ännu. Han bor fortfarande hemma hos sig. Förvisso ringande i telefon varje dag, och ett skickat sms igår om att han saknar mig, samt även ett gulligt vykort. Men fortfarande därborta. Inte får han något gjort där heller, förvisso mår han inte så bra, men ändå.... En tagg av olust gör att tankarna virvlar runt. Varför bor han kvar när han ändå inte gör något där. Är det för att han mått för dåligt för att flytta på sig. Eller är det för att han behövt en liten break från allt stök och bråk som blir med barn i huset. Eller är det något värre, som att se vad han har för känslor för mig. Eller för att han träffar någon annan. Tankarna går bara runt fortare och fortare från den ena möjligheten till den andra. Fullt medveten om att mycket av oron kommer från tidigare erfarenheter. Erfarenheter av lögner och bittra svek. Men det var inte han. Det var någon annan. Fullt medveten om detta, men likväl finns tankarna och oron där. Även besvikelsen kring att inte samma längtan verkar finnas från hans sida. Känslan sprider sig av att inte vara så betydelsefull. Att inte påverka tillräckligt. Därmed slår jag ner på mig själv och känner hur besvikelsen växer. Önskar jag vore på något annat sätt.

        

En koncentrerad och arbetande dag tog alltmer ut sin rätt desto senare det led. I en av de pauser jag unnade mig  råkade jag hitta lite sexiga kort som jag sparade i en mapp på datorn. Även om korten var på andra män så var det ändå min kille jag tänkte på när jag såg dom. Det var minnet av honom som drivit mig till att titta runt lite och tagit sådana kort som påminde om killen och helgen. Jag hade tveklöst valt att ha sexiga kort på min kille istället om där funnits, men nu har jag inte det...

Mitt i allt arbetande kommer så killen helt plötsligt på ett oväntad besök, då han inte väntades förren om något dygn eller så. Och kanske har ni en föraning om vad jag kommer säga nu... Inte att han fick syn på korten, men däremot mappen där det stod "sexiga kort". Så nu har jag ett dilemma. Vad göra? Har vridit och vänt på frågan om det är moraliskt fel att ha sexiga kort på andra män i sin dator eller inte. Att killar imellanåt porrsurfar är det knappt ingen som reagerar över nu för tiden. Inte jag heller. Inte heller att många tjejer kan göra det. Men i detta fall gäller det inte bilder på kopulerande par utan bilder enbart på killar. Hur ska man se på det? 

Känner att något snabbt borde göras innan han kommer hem igen. Ska bilderna tas bort från datorn och läggas någon annanstans, så han slipper komma över dom senare och riskera att bli sårad i onödan. Eller ska de ligga kvar, då det bör kunna anses som vilket annan porrtittande som helst. Eller gömmas på något säkert ställe i datorn, om man kan hitta något sådant? Eller ska de tas bort helt? Känner mig väldigt rådvill....

Ensam igen. Killen återigen åkt över till sitt hus. Har arbete i hemmet att göra och måste tillbringa mer tid där för att få huset iordning, för att kunna säljas. 

Det blev ett motvilligt förväl. Tog ett antal timmar och ett bra antal långa kramar innan han lyckades dra sig härifrån. Lusten var stark att vägra släppa taget och tvinga honom kvar. Ovanlig känsla för mig. Jag som brukar trivas att vara ensam, kände nu bara ett skriande behov av att klänga mig fast i hans famn. Känns jobbigt, och larvigt. Det handlar bara om enstaka nätter och dagar i följd. Inga veckor, eller månader som man nästan skulle kunna tro. Men att just nu skiljas med vetskapen om att sova allena, och inte få nosa i hans hals, och inte få kramas eller kyssas på några dar känns närmast outhärdligt. Ännu värre med vetskapen att han ofta framöver kommer få bo därborta för att kunna bli klar där. Det är som ett steg fram, men ändå ett steg bak.

Saknar och längtar !

Idag vill jag inte vara med. Denna dag vill jag skippa. Hoppa ett stort steg, över till imorrn. Ska snart gå och se ut något att ha på sig, till en träff jag inte vill gå på. Träffa människor jag säkert kommer bli lessen och obekväm med. Denna person en utav dom   En middag att bara hålla ut igenom. Sedan krogbesök. En miljö där jag inte brukar trivas. Där jag säkert kommer bli ensam i detta sällskap. Visst min man, min kille, kommer vara med, men i en miljö där det kommer vilmla av vänner och bekanta till honom, men ingen till mig. Kan inte hjälpa, men jag har redan förutspått hur det kommer bli. Och det är ingen munter tillställning.

Har redan hävt lite av min ångest inför några vänner. Ingen kunde förstå varför denna kvinna verkar ha något emot mig. En trodde det berodde på avundsjuka. En annan tyckte det måste vara omöjligt att tycka illa om mig, och att hon snart måste ändra sig. Blev närmast tårögd av hennes ord.

Känner mig starkt pessimistisk. Varför utsätter jag mig för detta? För mannens skull? För att han ska bli nöjd? För att han ska kunna gå med rent samvete, än vad han kanske annars hade känt om han fått gå själv? För att jag hoppas förändra något? Att jag har en svag och närmast omöjlig förhoppning, om att ändå ha roligt? Jag har inte svaret. Jag är bara irriterad och olustig över situationen. Att känna sig trängd att gå. Närmast tvingad. Om än inte direkt, så indirekt, av honom och av mig.

Hur kommer kvällen att sluta. Kommer den sluta med tårar, ensamhet, att vi blir osams? Jag vet inte, men jag fasar det värsta. Just så som man inte ska göra. Ha förutfattade meningar om hur det kommer bli, och tro det värsta. Är nog duktig på sådant. Åtminstone just nu. Kan inte stoppa dom obehagliga tankarna som far iväg, och kan absolut inte se någon behagligt slut på denna kväll.

Nu måste jag gå för att kolla kläder att ha på mig. Klockan går. Barnens kläder och behovsmaterial behöver också packas. Mina också. Senare ska de skjutsas till mina föräldrar som ställer upp som barnvakt. Skynda skynda...när jag bara vill sitta här och undvika att tänka på ikväll. Vill inte! Vill inte! Vill inte!

      
      Foto: Webbild.com.

Ja inte som i singel, men killen bor hemma hos sig denna natt då han hade lite bestyr att göra där. Vet inte hur många månader sedan han sist sov där...men länge sen är det. Känns lite konstigt. Likadant för honom. Han ringde nyss och berättade hur märkligt tyst allt var.....kan inte fatta vad han menar med det .

Undrar vad han känner.  Saknar han mig? Saknar han barnen? Har inte vågat fråga. Känner dubbla känslor själv. Skönt på ett sätt att kunna chatta, surfa och göra vad jag vill, hur länge jag vill,  utan någon att ta hänsyn till. Som förr i tiden. Men samtidigt längtande efter hans famn, hans närhet, hans läppar. Inte blev det mindre heller när vi pratade i telefon, och senare började chatta.... Minnena sköljer över mig, till hur vi satt såhär förr....på varsitt håll, flirtande, sexskojande och längtande. Och hans röst i telefon....lite ödmjuk, lite försiktig, och lite skojande.  

Om det gick att dra tillbaks tiden, skulle man vilja det då, eller skulle man föredra att stanna i nuet? Jag minns hur jag försökte att insupa varenda minut....hålla den kvar....stanna kvar....etsa det fast på näthinnan. Underbart, men samtidigt ändå jobbigt, att inte veta hur framtiden skulle bli, osäkerhet kring den andras känslor. Även om vi bägge sade oss känna samma....känslor större och annorlunda än någonsin förr, så fanns ändå osäkerheten där. Menar han verkligen det han säger... Kommer han inte tröttna... Nu är det på ett annat sätt. Känslorna lite nerslipade av de baksidor man sett. Problemen framlagda på bordet. Några sår man slickar. Men nu vet man ändå....att fixar vi de  problem vi har, så vill vi leva tillsammans. Nu vet man var man står.

Mmm...vad jag är galet förälskad i honom...trots allt. 

Skrik, gnäll, knuffar och kastande saker. Tror jag blir galen snart. Varför kan aldrig mina barn hålla sams nuför tiden?! Jag är färdig att rymma härifrån snart . Den tid de tillbringar tillsammans tycks inte bestå av mer än massa bråk, och att de ständigt får tas isär och till varsitt rum. Lugnast så...  Säg att detta är tillfälligt... Säg att detta bara är ännu en sådan där jobbig period....Annars vet jag inte vad jag gör.

Jag valde att vara anonym, för att det största behov jag hade i skrivväg, var att få skriva av mig frustration och tankar kring mitt förhållande, och annat som man berörs utav men kanske inte vågar eller vill diskutera med andra om. Jag tänkte mig en fredad zon. Ett ställe att vältra ur mig de svåra tankarna. Kanske det förbjudna. Men  jag märker att det inte var så lätt som jag trodde. Trots min anonymitet så kan jag ändå alltid bli igenkänd. Därför känner jag mig begränsad, och skriver inte fullt ut det jag vill. Jag märker också att jag inte vill vältra för mycket om samma problem och tankar, för det kan ju bli väldigt trist att läsa. Likadant kan det felaktigt låta som att jag bara är negativ och enbart missnöjd, medan det i själva verket är en uppsjö av känslor jag känner, där jag både är glad och lessen, nöjd och missnöjd, och allt därimellan. Behovet att skriva brukar dock oftast uppstå vid stora bekymmer och sådant man känner störst missnöje, och oro kring. Därför kan det bli så fel, att det då låter som det är allt man bara känner.

Så därmed vill jag bara säga att jag hoppas ni har detta i åtanke när ni läser, att det finns så mycket mer av känslor än det jag skriver. Men oftast blir det kanske just problemen man har mest behov att skriva kring. Så förlåt att jag låter pessimistisk ibland, men jag är egentligen inte sådan av naturen, bara endel av mig.

Jag har läst mitt förra inlägg några gånger nu, och grubblat kring om det kanske var för självutlämnande. Det bara flödade ur mig, när jag drog mig till minnes. Det är en ständig balansgång, mellan vad man för stunden har behov att skriva av sig kring och vad man känner sig beredd att lämna ut . Denna gång vet jag inte om det blev ett överslag. Kanske raderar jag.  Men ännu står det kvar.

Det går en dokumentärserie just nu som heter Skild! Idag var det del 2, som ivrigt väntats på då jag dels älskar dokumentärer, och dels separerat några gånger och därmed påverkas starkt av ämnet.

Minnesbilder fladdrade förbi. Framförallt kring den tid man bor kvar i samma hem från det att det bestämts att man ska gå isär, tills man också flyttat isär. Det är verkligen hemskt! Jag har varit där, precis som så många andra. Jag minns en sambos förtvivlan, depression, att ha tappat lusten att leva, och min slutliga tanke om att ställa in separationen och fortsätta för att jag inte orkade se honom må så dåligt. Chansen togs däremot inte, troligtvis för att han visste att jag egentligen inte ville. Däremot blev vi snabbt "låtsassambos", då vi i väntan på isäflyttning var tillsammans på de sätt man kan, med kramar, kyssar och älskog. Bisarrt javisst. Men känsomässigt och behövande.

En annan separation skedde under hemsk turbulens. En lycklig graviditet, som förvandlades till mannen som gick bakom min rygg, lögner, kille som ena dagen bad mig att inte ge upp om oss och nästa dag stod och velade, och sedan återigen en dag senare bad mig om en ny chans igen. En stund som borde ha varit fylld av glädje och förväntningar inför det väntande barnet, fylldes istället av labilitet, depression och total orkeslöshet. Tiden innan isärflyttning bestod av akuta besök hos kurator och läkare, att undvika behöva träffa exet, och bråk med densamma om hur delning av boendet i hemmet skulle ske innan isärflyttning. Efter överenskommelser om det tillfälliga boendet, utnyttjade han ändå läget med att oväntat komma på besök och bo där samtidigt som mig. Han  vägrade t.o.m lämna dubbelsängen, och i min beslutsamhet över att komma så långt bort från honom som möjligt, så fick jag därmed sova på madrass i annat rum. Hårt var det, bittert var det, hatet och föraktet spred sig som en löpeld över den partner jag en gång älskat. Mannen beteende var inte bara grisigt emot mig, utan även mot henne, genom att försöka få mig i säng, och få mig tillbaks, trots att de var tillsammans. Var var deras nyförälskelse? Tiden då man inte borde uppfyllas av något annat än berusning för sin nya partner...

Jag äcklades, jag hatade, jag avskydde, jag grinade och så igen....och igen. Och mitt i allt äckel, fascinerades jag, över hur jag helt plötsligt hamnat på andra sidan. Jag var "den andra"....den han besökte i hemlighet bakom hennes rygg. Stod och dreglade över mina graviditetsstinna bröst. Smekte mig med blicken. Fick synligt stånd. Berättade saker som man absolut inte ska berätta när man har en partner. Om hans känslor för mig, hans drömmar och fantasier. Betedde sig som en brunstig tjur. Eller som en nyförälskad. Fick höra jämförelser oss imellan....och det var inte till min nackdel. Jag iaktog hans beteende, lyssnade och tog in och kände både bitterhet och upprymdhet. En signifikant skillnad förelåg dock mot det tidigare scenariot när hon var den andra. Jag gav aldrig efter. Han fick kräla i stoftet, kyssa mina fötter och tråna...men jag gav inte efter. Mig skulle han inte få. Inget svårt val trots allt, då det förakt jag kände ofta fick mig att närmast vilja kräkas rakt ut över denna gestalt.

Minnena gör inte ont längre. De bara finns. Det gör däremot ont när jag läser min dagbok, eller när jag tänker tillbaks på det i fel tilstånd, då jag är lessen. Det händer däremot knappt aldrig numer. Men det tog tid. Oändligt mycket tid innan jag kom hit. De läget jag knappt aldrig trodde jag skulle komma till. Det är så oändligt skönt att ha gått vidare. Att ha lämnat det bakom mig. Jag undrar hur det går för honom, han som förlorat det som betytt mest som han nyligen återigen sa...

                               

En oväntad händelse gjorde att orden kom över mina läppar. De där orden man undrat om de en dag skulle komma att sägas. Nu gjorde de det tillslut. Om ändå på ett litet eftertänksamt sätt. Inte självklart, eller som något som långsamt växt fram och tagits ställning till. Kände bara just då ingen framtid eller tro. Det hade abdrupts förvandlats till något svart.

Hans reaktion var lite oväntad. I reaktionen låg en jämförelse mot ett av mina tidigare ex, och handlade om varför exet fått fler chanser trots att denne inte borde ha varit värd det, medan han själv bara föll på en enklare händelse. Riktigt så enkelt är förstås inte sanningen. Långt därifrån. Exet fick inte nya chanser bara sådär. Och han själv föll inte för första lilla problemet. För mig var det inte en liten och enkel händelse. Och vem har sagt att där inte skulle finnas någon mer chans för honom. Inte att jag är den typen av person som gör avbryt lite då och då när det pockar på. Snarare tvärtom. Men då ändå inte känslorna är döda, utan högst vitala, så kan det vara svårt att sia om möjligheterna. Allt hänger då trots allt på om det kan finnas lösningar till problemen.

Den oväntade händelsen, som ledde till att de oplanerade orden sades, ledde ändå också fram till något bra. Det närmande slutet ledde fram till att han öppnades upp, och känslor blottades. Förklaringar lades fram och saker sades för att förmildra det som hänt, och för att få mig att känna mig betydelsefull.

Det slår mig att detta kanske låter som en otrohetshändelse. Något sådant handlar det däremot inte om, utan något helt annat. Må ha bivit en överreaktion av mig....eller inte. Den känsla händelsen väckte var ändå något som inte gick att skaka av sig, och slå ifrån sig. Det fäste sig och spydde ut sitt gift i ådrorna, och fick mig att tvivla. Tvivla på det som sagts. På känslor.

Avståndet jag bildade på natten där när orden sades, bröts i morse, när jag fann honom gråtandes i sängen. Att få höra de ord som sades, och ordentligt få se att vårat förhållande betyder något, var något som fick den tidigare oväntade händelsen att förmildras. Hur känslan kommer bli framöver vet jag däremot inte. Kommer det att gå över, eller jaga mig.

Jag kröp intlll honom, lade min hand på hans, och mitt huvuvd på hans axel. Medan gråten fortsatte smekte våra händer varandras, och höll hårt i varann. Sedan vände han och kröp intill mig och kramade mig innerligt. Våra munnar sökande varandras. Känslorna mer talande än på länge.

Det som nu återstår, är att se är hur såret kommer att läka....