Mitt liv här och nu...

Då har han varit här en stund. Många kramar blev det. Mycket inandande av hans lukt. Pussar. Blickar. Lite småeggande prat.

Spritter av glädje och lyckorus. Kär...så kär!  

Minns för 1 år sedan. Vårt vänskapliga prat. Att han dock skulle få den roll han fått, var något jag då inte i mina vildaste fantasiser kunde tro. Då fortfarande ganska fastlåst. Fastlåst med en man jag inte var tillsammans med längre. En man som inte ville släppa taget. Som inte ville förstå och respektera att jag ville gå vidare. Att vi bara var vänner, sedan länge tillbaks. Förvisso kanske jag gjorde några dumheter, som ledde till att hoppet inte släcktes ut för honom. Resor,  filmkvällar, och liknande förehavanden som vid tillfällen tillbringades tillsammans. Om ändock tilltjatat från hans sida, och med ett evigt förtydligande från min sida, att vi bara var vänner. Varnade om att jag längre fram kanske skulle vilja träffa någon. Inte just då, för hans skull och min skull, men senare...

Försökte bygga upp ett avstånd, och få honom att vänja sig vid tanken. Varnade gång på gång, om vad som kunde ske. Trots att det samtidigt kändes löjeväckande att något sådant skulle kunna ske. Hur skulle det gå till? Jag som var fullt upptagen med barn och hem. Jag som aldrig hade någon tid till överst. Jag som aldrig hade några möjligheter till krogkvällar. Jag med min svårighet till att bli förälskad. Och han som dessutom hade full koll på varenda steg jag tog. Men trots min skepsis, ville jag varna, utifall att det trots allt skulle ske. Rädd för hans reaktion. Rädd för hur han skulle ta det.

Ändå blev det så. Så som jag aldrig kunde tro, utan bara drömt om.

Reaktionen blev stark. Chockad blev han. Kanske lika chockad som mig. Och motstånd fick jag. Nu känns det ganska avlägset. Som en obehaglig dröm, som fanns och var verklig, men nu är borta.

 Kan fortfarande minnas hans doft för ett par timmar sen. Minns hans armar runt min kropp. Hans läppar mot mina och hans kvarhållande blick. Nu kanske jag kan stå ut ett par dagar till....tills vi ses igen.

Känslorna går upp och ned. Ena perioden längtar jag mig fördärvad efter att HAN ska få klart sitt hem så det kan säljas. Att äntligen få slå våra påsar ihop ordenligt och inte bara på låtsas. Bli ett VI, istället för han och jag. Men så svängde det oväntat igen. Det var tidig morgon och jag var på väg med barnen till skola och dagis. Det var lite kyligt och ruggigt som det är denna årstid. Jag gick där traskande, med barnvagnen, och hörde den storas ihärdiga babblande. Plötsligt kom minnen över mig. Över min singeltid. Att var ensamstående mamma. Över att både ha ett stort och många gånger ensamt ansvar, men samtidigt möjlighet att ensam bestämma det mesta. Jag gick försjunken i mina tankar, om de saker jag erfarit ifrån förhållanden, och hur mitt liv med barnen varit. Och på vägen hem, när barnen blivit avlämnade, såg jag mitt hem återigen med samma ögon som jag gjorde den där dagen, då jag första gången körde in på denna väg. Ett hem jag inte trodde kunde bli vårt. Mitt och barnens pappa. Men det blev det. Och nu är det inte ens längre något jag delar med någon annan, utan mitt ensamt. Mitt och barnens. Mycket har blivit gjort där sedan jag tog över det. Mycket jobb, och mycket tid. Tid som jag inte haft egentligen. Men jag har kämpat med att inte låta barnen begränsa vad jag kan göra. Mycket beröm har jag också fått genom tiden. För saker jag klarat av trots min situation. Och det är mycket jag är stolt över, även om jag många gånger har svårt att se det som andra berömmer mig för. Istället ser jag mest det jag inte klarat. Nu låg mitt hem där. Mitt och barnens, och jag kände en intensiv känsla av lycka över att bo här,  och önskan om att få bo kvar. Mitt kära hem, mina kära grannar, hur skulle jag kunna lämna detta? Och även om vi just för tillfället inte har något annat boende på gång, utan tillsvidare skulle bo kvar i mitt hem tillsammans, så skulle det bli på ett annat vis än förr. Inte längre bara mitt. Inte längre bara jag som bestämmer. 

Plötsligt kände jag mig väldigt splittrad. Jag vill bo kvar här, ensam med mina barn, utan någon annan att ta hänsyn till. Samtidigt vill jag börja ett liv med honom, och få ett gemensamt liv, med gemensamt hem och allt annat som hör till. Det är som att jag skulle vilja dela mig. Men det går ju inte. Därför kände jag att jag i motsats till perioden dessförinnan, önskar att det tar lite tid för honom att bli klar. Att få skjuta lite på våran sammanslagning. Kanske få chansen att fundera några vändor till.

Senare på dagen, när jag hämtat barnen igen, blossade nya känslor upp igen. I brevlådan låg ett kuvert. Som till skillnad mot alla andra brev som varit i den brevlådan, stod skriven till honom och mig. Något hände inombords när jag såg våra namn tillsammans. Och återigen förstärktes längtan efter vårt gemensamma hem. Att få bli ett VI.

Det är märkligt, hur snabbt ens känslor kan svaja. Från den ena ytterligheten till nästa. Ena stunden av dan till nästa. Känslor är märkliga!
  
                  
 

Ett antal dagar av sjuka barn, tidsomställning och ledighet, har gjort att jag blivit seg. Svårt att komma igång. Svårt att göra det där man måste. Tankarna  driver bara iväg på annat. På tidigare dagar, tidigare stunder, framtiden och andra människor. 

Det är så mycket jag önskar hände. I mitt förhållande, med min arbetssituation, med barnen, med boendet, med kompisar, med hälsa och träning. Ja alla de där viktiga sakerna i ens liv. Så mycket jag önskar. Så mycket jag inte är tillfredsställd med. Hur kommer man dit man vill? Många saker är man inte ensam att bestämma om, därmed är det inte bara att göra det man vill.

Just nu är det mesta stillastående i mitt liv. Det händer inte någonting. Det känns som att sitta fast i ett gyttjehål. Man  trampar och trampar för att komma loss. För att få till en förändring. Men man kommer ingenstans, eller så lyckas man komma ännu längre ner med någon fot. Det är frustrerande. Så enormt frustrerande. Samtidigt finns det saker jag är glad över. Allt är ju inte bara svart. Jag är glad och tacksam över mina barn. Jag är glad och tacksam för min kille. Jag är glad och tacksam för det hus jag lever i. Jag är glad och tacksam över mina goda grannar, för mina barns lekkamrater osv osv. Det finns egentligen mycket jag är tacksam över. Tur det! Men det tar inte bort den frustration jag känner på andra områden. De där områden jag känner mig färdig att ställa mig upp och bara skrika rätt ut över snart.

Låt det hända något positivt  på dessa områden snart!