Envis intimitet och sent uppvaknande
Det blev närgånget. Vi stod där i hallen och hans kram verkade aldrig vilja ta slut. Mitt slappa gensvar verkade inte påverka hans försök till initimitet. Kramen fortsatte, kyssarna i nacke och hals likaså. Mitt huvud vändes bort när han försökte närma sig, men ändå försökte han igen och igen. Gång på gång försökte jag avsluta kramen med att dra oss ifrån varann, men omedelbart drog han oss nära igen. Hans andhämtning blev allt hetare och beröringen hårdare och ivrigare. Hans händer drogs över min rygg och mage. Troligtvis trodde han att han kunde väcka någon eld mig, men allt förblev stilla. Mina känslor svala. Mina andetag lugna och jämna. Vi är vänner och ex, och önskar så stanna. Känslor räcker inte längre, och viljan död sedan länge. Tiden som gått sedan singelskapets början har bara upplevts som en befrielse. All tvekan som fanns innan och efter beslutet har försvunnit. Det var rätt beslut. Vi passar inte varann. Vi är för olika, och mår bäst isär. Så ser det iallafall ut från min sida. Vad han vill och känner vet jag däremot inte. Saknar han bara gamla tider, vill han få en ny chans, vill han bli älskare, eller är det helt enkelt bara en stundens ingivelse? Jag vet inte. Har inte frågat. Har inte heller sagt var jag själv står, men tycker det framkommer tydligt från mitt kroppsspråk. Jag försöker inte göra några närmanden. Jag håller mig sval. Undviker nogrannt hans läppar, och närmanden till sex. Tar bort händer från intima ställen. Men jag är tyst. Viskar som högst bara ett nej, eller att jag inte vill. Klarar inte riktigt av att säga tydligt vad jag känner i ord, och han har ju inte frågat. Tycker det måste framgå. Vi är ju inte tilsammans längre. Har ju inte varit på ett halvår. Varför läser han inte av mina reaktioner till hans närmanden bättre då. Allt står ju skrivet där. Det är över mellan oss. Jag försökte få det att fungera....då. Jag skrev brev till honom och försökte få till en diskussion på hur vi skulle kunna lösa våra problem, men det gav likgiltiga och griniga svar. Han var inte intresserad av att göra någon insats. Han var inte intresserad av att hitta lösningar. Han var inte intresserad av att höra mina ord. Han var inte intresserad av att ta in vad jag kände, eller hur något upplevdes för mig. Han tog varken mig eller mina käsnlor på allvar, eller struntade i det. Nu när det sedan länge är över säger han däremot att han velat gjort något åt våra problem. Lagom att vakna när dagen gått förbi.
Varför återupprepar sig jämt denna historia för mig. Varför blir det jämt så. Varför förstår inte ens partner, att man menar allvar när man säger att något är viktigt. Varför krävs ett avslut för att få någon att vakna. Varför vaknar de aldrig förren det är försent. När dagen gått förbi.
sommar och semester
Tyvärr har jag varken tid eller ork att sitta och skriva ner nu allt som hänt sedan sist. Så det struntar jag i. Förmodligen lika skönt att slippa höra. Mycket har krånglat. Bilen framförallt. Som tyvärr totalförstörde mina semesterplaner. Att köpa husvagn blev ju bara att glömma. Det hanns bara inte med när jag stod där utan bil en stor del av den lediga tiden innan resan. Därmed blev också semestern något helt annat än jag tänkt. Förvisso till den destination jag tänkt, men på ett helt annat sätt. Med tält. Återigen. Och jag känner mig ännu mer säker nu än någonsin förr att det här med husvagn bara måste införskaffas på ena eller andra sättet. Känner att jag inte riktigt orkar med att tälta med stort tält då jag är ensam med barnen. Det är för mycket jobb och tar bort för mycket av den flexibilitet som jag ju vill ha på en resa. Så nej......en husvagn är nog det enda rätta för mig. Att kunna komma till en camping utan att ha bokat. Att slippa ha flera timmars upp- och nerpackningstid. Att bara ställa den på plats och allt är klappat och klart. Hoppas att det kan bli till nästa sommar.
En skön sak förde dock resan med sig trots att det inte blev som tänkt, och trots att det hände en massa oförutsedda händelser under resans gång. Jag insåg nämligen med en befrielse att det kändes så otroligt underbart skönt...att åka ensam med barnen. Att åka utan en man. Jag hade ingen att behöva tjafsa med om upplägget på resan. Jag hade ingen man som satt och var tjurig eller var dum mot barnen. Jag hade ingen att reta mig på. Visst var barnen med på resan, och visst är ju barnen som de är. Bråkiga, stridiga, tjafsiga och griniga imellanåt. Men de är bara barn och beter sig därefter. En helt annan sak när en vuxen beter sig som ett barn. Det är inte alls lika lätt att hantera, eller stå ut med. Jag stortrivdes verkligen med att åka ensam med barnen, och insåg förvånat att jag inte kände mig det minsta ensam. Nej det var vår lilla familj, och den var helt komplett. Kändes otroligt skönt, och på ett sätt jag inte alls förväntat mig. Låg på kvällarna med varsitt barn tryckt emot mig på varsin sida om mig och allt kändes bara såååå rofyllt och skönt! Hoppas jag aldrig glömmer den känslan.
Mina underbara barn. Hur jobbiga ni än kan vara imellanåt så är jag så otroligt tacksam och glad över att jag har er!!!
