Mitt liv här och nu...

Idag har det varit en pärs. Var iväg till macken för att fylla luft i däcken. Och även om jag alltid brukar byta mina däck själv, så har jag på något sätt alltid lyckats undkommit att behöva fylla på luft. Det har alltid någon kille fixat åt mig. Men nu var jag själv och skulle ro det där i land. Och jisses vad många turer det var i det. Först var jag tvungen att fråga en kille i macken hur mycket luft som ska vara i mina däck, för det gick inte att hitta i min servicebok trots att jag i princip bläddrade igenom varenda sida. När jag sedan kom ut till luftslangen med mätaren i handen kunde jag först inte fatta hur jag skulle få dit den. Jag tryckte dit...men den lossnade. Tryckte igen....men den lossnade igen. Tillslut lyckades det. Det handlade tydligen om att man måste dänga dit den lite hårdare än jag gjorde. Jaha. Då kom nästa steg att dra ut slangen ur den där rundeln som den var upphängd på. Men någon smarting hade ju fått slangen att fastna på fel sätt, så då fick jag ställa mig att fixa till det där också. Pust. Tilllslut kunde jag då äntligen dra ut slangen, men vad händer, jo slangen rycks snabbt tillbaks igen. Jag drar ut igen, och lika fort vill den tillbaks igen. What the hell.....hur ska det här gå till??! Ser för min inre syn hur jag får stå och mothålla den där när jag ska pressa i luft i däcken för att den inte vipps ska flyga tillbaks igen. Det kan bara inte vara meningen! Så mycket insåg jag. Efter lite prövande insåg jag hur det funkade. Man drar ut en ganska rejäl bit, och då finns det tydligen olika lägen där slangen fastnar. Puh. Skönt att det även fanns en lösning där. Började ju bli en aningens nervös över hur jag skulle lösa det där utan att behöva skämmas ihjäl mig.

Då hade jag äntligen kommit till att fylla i luften. Men hur funkade då den där mätaren. Hm. Det stod noll när jag tryckte dit den. Hm. Märkligt. Inte kan det ju ha varit totalt slut med luft. Och mackkillen hade sagt att det skulle vara mellan 220-230.  Började iallafall trycka i luft. Och lte mer luft. Och lite mer luft. Och det var då katten vad den där mätaren rör sig långsamt uppåt. Är det verkligen meningen att det ska stå 220 där??!!  Kändes lite konstigt. Men det borde ju det. Vart skulle det annars stå liksom. Så jag fortsatte. Lite mer luft, och lite mer luft, och........*pang*-. Nä skämtar bara. Men tillsut tänkte jag ändå att det kanske vore bäst att gå in och fråga den där mackkillen igen. För däcket såg ju normalt ut, och ändå stod det under 100 på de där röda sifforrna. Så jag gick in, och killen var snäll och följde med. "Nämen gud....du har ju fyllt i 5 liter ju!!!" säger han då. Eh.....jaha. Vart står det, frågade jag väldigt förvånat och försynt och kände mig som en jubelidiot. Förvisso hade jag sett de där svarta sifforna på höger sida. Men de verkade liksom mindre intressanta än de röda. För de svarta stod ju bara en 0, en 1:a, en 2:a osv på. Och jag skulle ju ha 220-230 i. Så de verkade ju visa något annat....hade jag tänkt. De röda visade ju åtminstone tiotal, och sedan hundratal. Men när han förklarat att det ska stå på 2,2 - 2,3 så förstod jag. Men hur fanken skulle jag ha kunnat veta det??! Måste dock tacka mig själv för att jag inte var så envis som jag ibland kan vara så att jag inte bara fortsätte trycka dit ännu mer luft bara för att slippa be om hjälp. För som killen sa kunde däcket ha exploderat om jag bara tryckt i lite mer. Oooops! Jisses.

Resterande däck fixade jag dock. Men gud vad jag skämdes och kände mig dum när jag kom in igen. Jag blir väl säkert den mackens samtalsämne för den här dagen .

Många gånger pratar man om att tjejer är luddiga och pratar runt saker, men helt plötsligt har jag kommit att inse att det inte bara verkar gälla oss. För en sak fattar inte jag. Det finns två killar som under en kortare tid framkastat ett påstående till mig med en halv fråga i. Vet inte hur jag ska förklara det bättre men i samtal med dessa personer så har de i samtalet sagt något liknande med : "....eller hur passar inte vi ihop?". Det har alltså sagt det som att de själva tycker så, och inbakat med en halv hängande fråga till mig om att jag väl också tycker så. Det är så jag uppfattat det iallafall. Och jag har då bara hållit med och sagt att jag inte heller tycker vi passar ihop, som partners alltså. Vilket jag även menat.  De är jättetrevliga på alla sätt och vis, och jag gillar dom bägge, och jag har t.om redan gått igenom i tankarna om vad jag tror om kompatibiliteten mellan mig och de vardera gällande som partners. Men i bägge fall kommit fram till att vi inte skulle passa på det sättet. Så därför har jag ju sagt det, och även känt en viss lättnad av att de också känner så. Men vad har hänt? Jo efter att jag framfört mitt svar som jag tolkar var samma åsikt som de själva har, så har de verkat nedstämda och velat höra varför." Eh....ja alltså", har jag då börjat men känt det som att jag helt plötsligt hamnat i någon läge av att det är jag som ratar dom helt plötsligt. Jag som trodde vi var av samma åsikt, men efteråt har jag suttit och känt mig dum och undrat vad de egentligen menat. Bägge killarna har istället tittat på saker jag framlagt och försökt vända det till något gott, eller funderat på hur man kan lösa det. Till och med så till den grad så den ena sade sig kunna ändra inställning totalt från något han tidigare med stor säkerhet gång på gång sagt i olika sammanhang att han absolut inte kunde tänka sig, till att helt plötsligt t.om tycka han kunde göra det utan några som helst problem.

Själv har jag blivit så ställd så jag inte riktigt kommit mig för att fråga dom om varför de inte heller tyckte vi passade ihop. Vilket annars hade varit smart, så vi haft fler anledningar att lägga fram och lättare kunde komma fram till något slags "case-closed.". Se här,...det är tillräckligt många anledningar framlagda, så så var det med det...ska vi ta en kaffe nu typ.

Märkligt är det i alla fall och jag fattar verkligen fortfarande inte vad sjutton killar egentligen menar som säger sådär?! Är det ett sätt att kolla läget på, men utan att behöva tappa huvudet?  Eller blir de bara nedstämda för att de eventuellt fått lite känslor, även fast de egentligen vet att vi inte skulle passa varandra?

Fattar nada ärligt talat.

Och så har man hamnat där igen. Frågade exA (barnens pappa) en dag om ett ljud som kom från bilen. Avskyr egentligen att behöva be om hjälp, men ibland har nöden ingen lag. Inte var det heller någon stor sak jag bad om. Frågade bara om han hade en aning om jag behövde vara orolig för ett visst knackande ljud ifrån bilen och kanske lämna in på verkstad för att undersöka vidare. Tänkte att det räckte att han stående ifrån sin dörr kanske bara kunde säga vad han trodde, men istället grabbade han snabbt kläderna och ville kolla i motorhuven och konstaterade sedan snabbt att olja fattades. Förvisso kände jag mycket väl till att bilen läcker olja. Men då jag fyllt på den bara några veckor tidigare så trodde jag inte det var behov av det så snart igen, och hade inte ens tänkt tanken att ljudet kunde ha med det att göra. Efter att exA sedan frågat mig om jag visste vilken olja jag skulle ha, vilket jag inte visste, så erbjöd han sig att följa med i bilen bort till macken. Så off we went...och efter att han kollat lite i instruktionsbilen, förhört mig om tidigare olja och oljebyte så valde han ut en ganska billig olja. (Om nu något i oljeväg kan kallas billigt). Vi snackade lite om saken. Han förklarade att jag inte kunde byta tillbaks till annan finare olja efter denna olja, men att det ju inte fanns någon mening med att köpa dyrare olja när bilen är så gammal, och läcker så mycket olja. Det blir bara som att kasta pengarna i sjön, och det vill man ju inte göra. Eftersom jag visste att exsambon (exB) hade använt någon finare och dyrare olja så förstod jag att det inte var samma. Så därför förhörde jag mig noggrant om det verkligen var okey för bilen att blanda i denna enklare och billigare. Men jodå. Åt det hållet var det helt lugnt menade han på. Men det skulle inte finnas någon återvändo utan jag var tvungen att därefter fortsätta med samma sort. Så därför blev det så. Den billigare oljan. Oljudet försvann omedelbart efteråt. Skönt. Allt frid och fröjd....trodde jag.

 Nu igår, en till två veckor efter påfyllandet av den "billiga" oljan, råkade jag förstås nämna detta i samtal med exB. Och vad händer om inte att han givetvis har en helt annan uppfattning om det hela. Förvisso stod jag där som det stora frågetecknet jag kände mig som och kom inte ens ihåg vad typen av den olja hette som jag och exA köpt, och orkade inte för stunden springa ut i bilen och kolla på förpackningen vad det stod. Men jag talade om precis vad exA sagt och att oljan var en billigare och enklare olja. ExB hävdade istället att ifall det var en speciell olja jag köpt (olja X kan vi kalla det för enkelhets skull) så kunde hela bilen bli förstörd. Jahopp....vad kul att höra det. Men det var ingen fara, jag kunde bara byta tillbaks till en finare sort. Fanns billigare finare sorter på Biltema menade han på. Jaha. Men exA hade ju sagt att det inte fanns någon återvändo, men jo då så farligt var det inte menade exB på, bara jag bytte nu och inte hällde i något mer utan slängde resterande. Hm. Jag och exA hade ju ändå hävt rätt rejält mycket i. Så här står man och kan inte ett dugg om saken. Och sådana där saker vet jag är superkänsliga saker för killar (har ju fått viss erfarenhet efter ett antal förhållanden). Tror man inte omedelbart på ens kille när det gäller sådana här bilsaker så är det kört. Spelar ingen roll om det så är en expert inom ämnet som sagt något annat.....man ska alltid lita på sin kille ändå! Även om man inte gör det. Nu är förvisso bägge dessa bara exare och inte längre pojkvänner till mig. Tack och lov, annars hade jag legat risigt till. Men likförbannat blev jag en aningens nervös när jag stod där med exB i luren och han hävdade nästan motsatsen till vad exA sagt. Hjälp tänkte jag snabbt.....vem ska jag tro på??!!  Ingen utav dom har jobbat med bilar, och ingen av dom kan jag påstå verkar ha mer eller mindre erfarenhet än den andra. Möjligtvis skulle jag gissa att exA är ett strå vassare i kunnandet om bilar, motorer och dylikt. Och jag vet att exB är en aningens överpetig med saker ibland och många gånger kräver finare än vad som behövs. Försökte nervöst förklara för exB vilken sits han försatt mig i och hoppades så mycket jag bara orkade att han inte skulle ta illa vid sig. Jag är inte kunnig alls i ämnet, och nu står två personer och säger motsatta saker till mig. Hur ska jag veta vem som har rätt??! Kunde han förstå dilemmat.... Hm. Han visade i alla fall ingen tjurighet men det där vet jag sen förr går inte att lita på. Utan det har ändå hänt i flera förhållanden att man fått hört sådant där flera år efteråt.

Det slutade med att jag sa att jag ville höra från fler håll vilken sida andra väljer innan jag kunde veta vem jag skulle våga lita på. Jag ska därför ringa bilverkstan som har hand om mitt bilmärke. *sucka* Så får vi se. Och så håller jag bara tummarna så hårt jag kan för att jag inte ska behöva höra detta i åratal efteråt från exB om att jag minsann inte litade......bla bla bla. *stön*. Och så håller jag även tummarna för att exA inte får nys om att jag bytt olja igen ifall det slutar med det, för då får jag väl i flera år framöver höra därifrån att jag litade minsann inte på.....bla bla bla. *urk*

Som att välja mellan pest eller kolera.

Pratade med exsambon igår, och idag har jag ett antal gånger fått trängt undan tårarna i bilen på väg till jobbet. Varför jag är så labil idag vet jag egentligen inte. Kanske var det på grund av samtalet, eller kanske det faktum att jag sovit på tok för lite på sistone vilket jag ju av erfarenhet vet väldigt lätt leder in mig i depression och dysterhet.

Samtalet var det egentligen inget speciellt med. Inga hård ord eller något sådant. Vet däremot knappt inte längre vad jag ska prata med honom om. Han är en sådan person som knappt aldrig frågar något själv så därför blir det lätt att det mest blir frågor från mig. Sådan var han även innan vi blev tillsammans ska jag kanske tillägga. Ett utav de saker jag tyvärr inte såg upp med.

Hur som helst så frågade jag honom därför hur det gått på dansen några dagar innan, men kände nästan lika snabbt som jag ställt frågan att jag egentligen inte vill veta. Det är ett av de ämnen jag tycker är lite jobbigt att prata med honom om. Förmodligen för att det väl blivit känsligt pga att just dansen blev en sådan besvikelse med honom. Han svarade förstås att den gått bra men även om vilka funderingar och planer han hade om dansen framöver. Han hade tydligen planer på att börja dansa tre gånger i veckan, varav en dubbellektion vid ett av tillfällena. Jag bara baxnade. Under tiden vi var tillsammans hade han på sin höjd en danskurs i veckan, och trots att det inte var fler så var det ändå stora problem för honom att bara komma iväg på den. Antingen kände han sig lite för förkyld, eller så var han för trött, eller så hade han ont någonstans eller så....ja så där höll det på med den ena ursäkten efter den andra. Inte att han på något sätt behövde ursäkta sig inför mig. Jag brydde mig ju varken om han dansade eller inte. Han dansade ju inte i min grupp eller ens samtidigt. Jag hade ju inte kommit så långt ännu. Dansen var något han hållit på med sedan länge innan han ens träffade mig och något han själv valde att hålla på med och drog in mig i också. Så av den anledningen att han inte visade så jättestort intresse av dansen när vi var tillsammans, känns det ganska tydligt för mig att han plötsliga infall till att vilja lägga ner så ofantligt mycket tid till detta måste bero på att han är ute efter att hitta någon. Att han är på jakt med andra ord. Samma intresse för dansen har han ju även haft många perioder innan vi blev ett par, då han var singel. Hm och nu när jag skriver det här så förklarar ju det även ett och annat för mig idag om varför han hade sådant brinnande intresse för detta många perioder innan han träffade mig, och nu efter. På samma sätt som han visade ett ganska stort intresse för nätdejting och att bjuda hem var och varannan tjej på fika som han fick kontakt med innan vi blev ett par. Ja jag var även en av dessa som blev hembjuden på fika även om jag drog till med ena ursäkten efter den andra och aldrig kom. Kände mig ju mest bara som en i högen. Istället tog det 5 år och att han lugnat ner sig betydligt på det där hembjudandet innan jag gick med på att träffas. Då när han inte verkade vara intresserad av ett tjog andra samtidigt. Lite mer speciell än så vill man ju känna sig.

Jaja. Nu kom jag på avvägar.   

Förvisso är det väl helt förståeligt att han vill ut och dansa en massa nu. Är man singel så känner man väl ofta en längtan efter att hitta någon. Det gör ju även jag. Och killar är ju inte direkt kända för att lägga sig på sofflocket och ta det lugnt efter en separation för att komma över det som skett. Så egentligen borde det väl närmast vara väntat. Det känns bara ledsamt och jobbigt för mig att höra. Jag är helt på det klara med att han säkert vill ha någon om inte nu, så snart åtminstone. Och han har verkligen sin fulla frihet att göra precis vad han vill. Har givetvis inte sagt något som helst vare sig om vilka tankar jag fick om hans dansplaner, vad jag tycker om det, eller något annat. Mitt svar var bara ett "jaha"....och sen snabbt in på nästa ämne. Allt detta är bara en reaktion inuti mig själv. Det känns jobbigt som sjutton helt enkelt. Jag vill inte veta så detaljerat om hur han lever. Jag vill inte veta när / om han är på jakt. Det är för smärtsamt att tänka på. Det räcker att jag ändå inser att han troligtvis söker (eller önskar finna någon) i mindre eller större skala. Det gör väl de flesta singlar. Mer än så vill inte jag känna till. Av den anledningen har jag även undvikit att ringa honom på sena helgkvällar ända sedan vi flyttade isär. För jag vill inte mötas av en tyst telefon och insikt om att han säkert är på krogen och dansar och "raggar" . Jag vill inte veta och jag behöver inte veta heller.

Med detta menar jag inte att han gjort något fel. Det var ju jag som lett in oss på samtalet om hans dans och eftersom han tydligen gått och funderat och börjat planera för detta så berättade han förstås. Inget konstigt med det. Bara jag som är lite småirriterad på mig själv för att jag råkade leda in oss på det ämnet. Samtidigt är det ganska många saker som jag numera kan tycka känns jobbigt att prata med honom om. Hans lägenhet känns inget kul heller att prata om. Det påminner mig bara om vår isärflyttning och det som hänt. Det känns jobbigt det med. Och vad finns då kvar att fråga honom om. Hans jobb kan jag förvisso prata om. Det gör inte ont,  men det är istället så tråkigt så nästan klockarna stannar eftersom det är ett jobb jag inte är det minsta insatt i. Tekniska detaljer och annat som jag inte kan ett dyft om.

Hela händelsen har därför gjort att jag på morgonen för första gången funderat på om det kanske vore bättre att klippa kontakten helt. Inte för att vi har mycket kontakt idag. Men även om den är liten, så verkar den lilla kontakten mest göra ont. Samtidigt känns det så definitivt. Jag har nästan alltid fortsatt vara vän med exare, och kontakten har antingen varit rätt intensiv rätt länge efteråt, eller på ett naturligt sätt gradvis minskat ner. Det sätt som våran brytning hittills gått till på har jag aldrig varit med om förut.

Har så blandade känslor. På ett sätt vill jag ju verkligen ha fortsatt kontakt och vara vänner, men på ett annat sätt känns det för smärtsamt. Och vad har vi att prata om ifall man skulle undvika alla "jobbiga" ämnen?

Såg idag någon som skrivit ett väldigt bra inlägg inne på ett forum. Några rader som jag nog tycker var väldigt kloka Dessa raders innebörd tyckte jag också var så passande med tanke på vad jag skrev i mitt förra inlägg, där jag beskrev några beteenden som mitt ex hade och som jag tyckte talade sitt tydliga språk. Så även om han i efterhand försökte förklara bort saker han gjort så gick det ändå inte att tro på det eftersom hela hans beteende både innan han pratade med mig och efteråt tydde på något helt annat. Och jag valde att tro på och gå på vad hans beteende sa mig. Och jag tänkte även som så att även om det var som han sa till mig.....så skulle det ju istället innebära att han var ganska hänsynslös och oempatisk i sitt beteende.  Och jag vet just inte vilket som är värst....Vem vill vara tillsammans med någon som med flit trycker ner en och får en att känna sig värdelös med sig själv . Det är iallafall inte riktigt så jag ser på kärlek.


Hur som helst. Dessa rader läste jag:

"Det praktiska med att tycka om det som är "inuti" någon är ju att man kan hitta på själv vad det är och intala sig att han/hon är si och så innerst inne. Men tyvärr är det ju det som är "utanpå" man får leva med. En människa är ju också (eller kanske framförallt) sina handlingar. Om en människa handlar hänsynslöst hjälper det inte om h*n är "snäll innerst inne". När man lever med en annan människa lever man med det som den personen gör och säger och med hur h*n agerar i relation till andra människor. Idéer om hur någon "egentligen" är har mest som funktion att få en att blunda för verkligheten."

Och ursäkta till personen som skrivit detta, att jag kopierade det hit rakt av till min blogg. Men det var så bra skrivet tycker jag.