Mitt liv här och nu...

För 1 år sedan låg älsklingen och jag nyförälskade och undrade vad som skulle hända under 2007. Han tittade mig djupt i ögonen och förklarade att han aldrig varit så kär förr, och sa litet försiktigt att han kanske under 2007 skulle flytta till en 1:a i samma stad som mig.

Det kändes stort att höra, med tanke på många anledningar. Dels att  vi fortfarande var väldigt nya för varann då. Dels för att han haft sitt hus rätt många år då och jag inte i trodde att han i första taget skulle släppa det efter allt jobb han lagt ner där. Dels pga mina barn som han fick med på köpet, och som jag trodde skulle göra honom mer osäker kring våran framtid. Dels för att han inte haft ett ordenligt förhållande på ett antal år, och jag inte trodde han så snabbt skulle känna att detta var rätt. Men bredvid allt smickret som detta innebar för mig, så begrep jag inte riktigt detta med en etta, och blev lite orolig av det. Var han en sådan som ville vara särbo? Skulle han känna sig helt nöjd med att enbart bo nära varann? Senare fick jag reda på att det var hans sätt att visa att han var beredd att satsa på mig, utan att tränga sig på. Han kunde ju inte som han menade, säga att han kanske skulle flytta in hos mig, för det visste han ju inte om jag skulle vilja. =)

Nu blev det inte riktigt så. Vi har inte hunnit med något riktigt ihopflyttande, trots att han redan under våren började prata om ihopflyttning och tittade efter hus. Just då var jag dock inte beredd, det kändes lite för hastigt, och jag ville få mer tid att känna mig för. Under sommaren blev det sedan fullt upp av annat, och under hösten kom verkligheten ikapp, och han började inse att det fanns saker som han behövde ta itu med i huset inför försäljning. Det är där vi är nu. Långsamt närmar vi oss. Vad man sedan behöver göra i ett hus inför en försäljning har vi lite olika åsikter om, och jag försöker att inte lägga mig för mycket i det han har beslutat om kring hans hus, precis som jag hoppas att inte han gör inför de beslut jag kommer ta inför min husförsäljning. Hoppas vi kommer dit någongång, för ibland känns det segare än segast. Jobbigt bara med alla steg som måste tas innan vi är i "hamn". Och kommer vi någonsin att hitta ett hus som vi bägge vill ha, och har råd med  ? Det kommer bli en av de svåraste uppgifterna. Mycket blandade känslor kring allt detta. Det känns både kul och spännande samtidigt som jobbigt och otäckt. Får hoppas det blir som vi tänkt och att det går bra. 

Det fanns några andra önskemål jag också hade för 1 år sedan, men jag håller dom för mig själv, mest pga besvikelse då det inte blivit något av det, både gällande vår relation och andra saker. 

År 2007, får jag därmed summera som ett år av väntan. Händelserikt förvisso på mindre detaljer, men inte på de större. Jag hoppas 2008 kommer bli mer händelserikt på de större detaljerna, och då i positiv anda förstås. Får se hur det kommer gå?

Tänk vad trist det imellanåt är att laga mat. Just nu en sådan  period. Jag skjuter och skjuter på det tills jag är så vrålhungrig så jag nästan är beredd att äta maten olagad. Sedan byts dessa period ut mot perioder då jag tycker det är rätt kul med matlagning, att testa olika rätter och variera mig. Märkligt hur det kan vara. Och varje gång jag har en bra period tänker jag att jag måste få den att bli bestående, att verkligen fortsätta laga ordentligt och tycka det är roligt. Men lika säkert som att det blir mörkt om natten, så kommer slutligen iallafall den där ledsnaden över matlagningen efter några dagar/veckor. Om vi åtminstone hade kunnat turats om hade det nog inte på samma sätt känts så ansträngt och tråkigt. Men nu är det som det är. Av vissa anledningar som jag låter stå osagda här, har jag gått med på att ta det huvudsakliga ansvaret för matlagningen, fram tills vissa saker kommer att förändras. Men helt klart kommer jag kräva ett annorlunda upplägg sedan, där vi delar på ansvaret, för det är ju inte mer mitt jobb än hans.

Nä bäst jag tar itu med maten nu innan vi hungrar ihjäl, så kanske vi kan hinna med lite glögg, tv och myskväll senare, jag och barnen . Killen får jag mysa med senare, efter att barnen lagt sig, då han kommer hit igen.

För att inte bara prata om relation och förhållande, så kanske jag skulle skriva om lite annat också. Det har ju varit jul tex , och som det ofta blir så var det hektiskt innan. Att ena dagen innan jul dessutom gick bort på att må dåligt och inte ha ork till någonting, gjorde förstås inte saken bättre heller. Turligt nog vände allt, och jag ansträngde mig så gott det gick på söndagen för att ta igen det missade. Därmed blev det tyvärr bara 3 timmars sömn natten till julafton. Men det är väl å andra sidan inget ovanligt för mammor ;). Julafton rullade sedan på, med firande både här och där, och trots de få sömntimmarna så klarade jag mig igenom dagen. Ett av dygnets skönaste timmar var dock utan tvekan när man äntligen kunde få stupa i säng. Och sååå skönt med sovrmorgon!

Efter julen har det varit sega och slappa dagar. Får nästan dåligt samvete när jag tänker på det. Det enda jag fått gjort är att ha rensat igenom en tidsskriftssamlare som till brädden var fylld med massa gamla kvitton. Nu är de viktiga insatta i pärm, och de onödiga slängda. Skönt! Åtminstone något. Men där finns mängder med liknande uppgifter som jag borde ta itu med. Problemet är orken och lusten som inte vill infinna sig. Usch....mår dåligt över mig själv och min nuvarande slapphet. Känner mig också lite fastkedjad. Har längtat ut på promenader, men har inte kommit mig för då barnen är hemma och jag inte vet hur jag ska lyckas få med dom ut på det utan att hela promenaden ska gnällas sönder. Tänk vad mycket enklare sådant var när den stora var bebis. Då var det många och långa promenader så gott som varje dag, och inget gnällande över det. Men nu är det en annan tid.

Om jag ville kunde jag lätt få det. Få tröst, få smekande ord, höra att jag är fin, att jag är snygg, att jag är duktig, att jag är bra med mera. Jag lider inte direkt av uppvaktning. Och visst gör det mig ofta glad. Förgyller en grå dag, får mig att känna mig vital och fortfarande gångbar. Men det är ju allra allra helst av dig jag skulle vilja höra det. Höra att jag är snygg, att jag är smart och att jag är bra. Men du tycks inte se det. Hur kan det bli så? Varför ser bara andra det du inte ser.

Ibland undrar jag vad det beror på, att du inte som andra verkar vilja få mig att må bra. Varför skulle du annars bara vilja se och säga de dåliga sakerna. Varför kommer bara uppmuntran och stärkande ord från andra? Har du glömt vad du såg hos mig först, eller har du kanske aldrig sett det andra ser hos mig? =(

Att inte känna uppskattning och att man duger, är i det närmaste livsfarligt i en relation. Alla har vi behov. Jag liksom andra.  Inte att jag tror mig om att vara otrogen. Men får man inte någon uppskattning och uppmuntran i förhållandet, så kanske det inte finns någon mening att stanna kvar tillslut.

En ny man har precis visat sitt intresse, på ett ganska tydligt sätt. Jag kan inte säga att jag är opåverkad. Är man det någonsin när man får uppskattning... Men han är definitivt inte den farligaste beundraren, den farligaste är en annan. En jag blivit alltmer påverkad av. Påverkad av hans stora omtänksamhet och omhändertagande om människor, hans mer gammalmodiga och romantiska läggning, och till detta dessutom ett snyggt och charmigt yttre. Jag håller mig dock nogrannt inom gränserna. Gör definitivt inget jag inte borde. Inte han heller, säkert väl medveten om min upptagenhet. Och jag vet ju vem jag älskar och vill ha. Men när man som i denna stund blivit totalt nonchalerad, bevisligen obetydlig, så går oundvikligt tankarna dit. Till vad de ser hos mig som inte min pojkvän ser. Och till den omtänksamhet och uppmärksamhet jag ser hos andra. Den jag önskar jag fick av dig. Av dig som jag älskar, men som jag inte längre vet vem du är, eller om jag ens vill fortsätta lära känna.

Så fick man känna på hur lite man betyder. Tystnaden talar sitt eget språk. Och vem var det som pratade om hur denne avskydde tystnad, och vikten av att prata ut. För mig är det så att jag inte gärna vill utsätta andra för saker jag själv upplevt enormt jobbigt. Men tydligen är det inte så för alla.

Är det såhär det ska sluta....


Kul jul det blir .

Tänk om du någon gång kunde stå på min sida. Någon gång tycka och visa att jag gjorde något bra. Någon gång stärka mig. Men istället väljer du andra sidan, och ställer dig emot mig. Och betonar vad som är fel, istället för bra.

Har fått några svar ifrån den här crazy situationen som jag tidigare berättat om, och därmed faktiskt gått ytterligare ett par steg åt rätt håll. Helt otroligt. Hade jag aldrig kunnat tro eller ana. Men när jag väl befinner mig där....bara ett steg från målet, så får jag två besked. Ett positivt och ett negativt. Jag har lämnat ett avtryck, ett mycket gott sådant enligt den som talar, men samtidigt har jag en stor konkurrent, en som har något som inte jag har. Resignationen kommer ganska omedelbart. Jaha....det var det. Då var det slut på det roliga. Jag kunde formligen se den vackra vasen gå i kras framför ögonen. Se hur den i slow-motion sakta tippar åt sidan  och rasar ner till en säker kras i det hårda stengolvet. De har ett svårt val säger de, men jag känner inte att det behövs några svar längre, för jag vet redan utgången.

Why ?!  Varför är mitt liv jämt såhär. Att komma så nära...men ändå så långt ifrån.

Efter den första lugna resignationen, ett antal kilometrar därifrån, kom tårarna. Besvikelsen. Att inte duga. Att inte räcka till. Det var som att öppna min hand och känna kämpandan, lusten och viljan rinna som sand genom mina fingrar och snabbt silas bort. Nu finns bara skalet kvar. Skalet av den jag var. Hoppet har försvunnit, och allt är bara becksvart. Det kan verka löjligt över ett enda nederlag. Men riktigt så ligger det inte till. Det är mycket som hänt under året, som gjort att just denna händelse blev viktigare än alla andra, och blev en viktig bricka i en större helhet.

Och som att någon däruppe, ovan där, extra mycket vill testa vad man tål, så fick min pojkvän som av en jävulsk nyck precis samtidigt ett mycket glatt besked. Han hade lyckats. Han som egentligen redan var i mål och sedan länge har kunnat pustat ut, hade nu ännu mer att glädjas över. Och vad känner jag....ja jag vet inte. Självfallet roligt för honom. Självfallet är han värd det. Självfallet är jag på ett sätt glad för honom, men var det tvunget att ske just nu. Exakt samtidigt. Inte hans fel förstås, men det känns bara så....ja så typiskt. Nästan som något man kunde förutspå.

Så just nu är det kämpigt. Kämpigt för att jag är trött på allt. Hela livet.Trött på mig. Trött på förhoppningar. Trött på orättvisor. Trött på att alltid vara den otursförföljde. Den som alltid fått kämpa. Trött på att aldrig kunna får något lättvindigt. Trött på...allt helt enkelt. Trött på att mitt liv just nu känns som ett tuggummi, som man kan tugga på i evinnerligheter utan att den försvinner. Jag kommer inte framåt, varken på ena eller andra området. Allt är stillastående. Inte ett dugg händer.

Men så kanske jag inte ska säga för då händer väl bara fler oturssaker istället....

Så nu väntar jag det riktiga beskedet. Det som ordentligt ska sänka mig. Så de eventuellt sista skärvorna av hopp också kan få pulveriseras. Så de senaste dagarna har jag bara försökt göra mig beredd på slaget. Pojkvännen tröstande, gett mig blommor med fint kort, och omtanke. Det värmer, men det hjälper dessvärre inte. Känner mig bara så oändligt lessen, och tom. Och det hjälper nog inte vad jag säger till honom för han förstår nog ändå inte mina känslor. Det är så mycket som står på spel, som raseras när denna bricka inte kommer  vara endel av pusslet.

Under min frånvaro var jag på resa. Ett firande. Inga förväntningar från min sida, mer än just vad jag kände till, ett firande. Besvikelse kände jag därför egentligen inte heller. Eller det var vad jag trodde, tills tårarna kom i duschen, för det där som uteblev. Det där som jag hade tänkt på, även om jag samtidigt visste att det inte skulle hända. Då skulle jag ha blivit mäkta förvånad. Alltså var det bara ungefär som jag trott att det skulle bli. Varken bättre eller sämre. Det är bara just den där besvikelsen som sitter kvar som en tagg, över det där jag gått och tänkt på, hoppats på, även om jag kommit till slutsatsen att det som betyder mycket för mig, inte verkar betyda något alls för honom. Det hade annars varit perfekt timing, vilket gör att jag blir extra ledsen. Jag vill annars inte ha för bråttom, men inte gå får långsamt fram heller. Känns det rätt vill jag vandra vidare, tillsammans, och känns det inte rätt kan vi lika gärna gå åt varsitt håll. Nu står vi istället still.

Tankarna har inte velat släppa kring besvikelsen. Oron har börjat växa kring att det kanske bara kommer fortsätta såhär. Med att hans behov inte finns där, över det som jag behöver. Istället verkar han längta till andra steg, som för mig känns som sådant som kommer långt senare. Förvisso förståelse för hans längtan, men varför inte vilja till att gå ett steg i taget. Är det rädsla? Ovilja kring att binda sig, och bli upptagen? Men ändå är han inte rädd för sådant som binder mycket mer...

Jag blir förbryllad, och lessen. Jag trodde annat om honom kring detta från början. Åtminstone i relation med mig, efter det han då sade. Dumt förstås att tänka på vad som sägs i början. Kanske rena missuppfattningen också.

Jag undrar.....vad gör man med besvikelse. Andra män har på ett annat sätt tidigare visat uppskattning kring detta, och stolthet över att få göra min till sin. Just nu känns de därför högre i mina tankar än vad han gör. Med detta menar jag dock inte att allt med dom var bättre. Inte alls.  Jag känner bara som en djup vördnad över deras känslor för mig och vad de ville ge och dela med mig, vilket på många sätt då som reaktion inte bara gjorde mig glad, utan även förstärkte mina känslor för dom. Nu har det blivit motsatt reaktion...

Nej det är sent och ingen idé att sitta och älta. Det kommer inte hända ändå, hufr perfekt det än vore. Han är inte sådan. Tyvärr.