Livets vändning
Många gånger slås jag över hur överraskande livet imellanåt kan vara. På både gott och ont ska kanske tilläggas. En sådan radikal vändning tog mitt liv när jag träffade min pojkvän. Från att ha gett upp om att någonsin träffa någon som det skulle kännas rätt med, så gjorde jag ändå helt plötsligt det . Det känns fortfarande än idag, x antal månader senare, som jag drömmer. Och det märkliga är att han fanns så nära, men ändå så långt bort. Att jag inte träffade honom tidigare berodde dessutom bara på mig. Jag undrar vad som skulle hänt om vi gjort det. Men samtidigt så var det nog bäst som skedde även om det blev sent i livet, annars hade inte min minsting funnits till, och risken hade funnits att det inte hade lett till ett förhållande om vi träffats tidigare, eller att det inte haft samma möjligheter till att hålla, iom att vi både utvecklats och mognat genom åren. Så det kanske trots allt finns någon slags mening med allt, även om jag under mina singelperioder hade svårt att tro det. Det kändes som att det bara var alla andra som hittade någon. Inte för att jag främst haft svårt att hitta någon, men för att jag främst haft svårt att hitta rätt. Det har kändes som en närmast omöjlig ekvation att hitta någon som man själv skulle få starka och ihållande känslor för, samtidigt som han skulle få det i mig, samtidigt som vi dessutom ska passa och fungera bra ihop. Hur skulle det gå till minns jag att jag tänkte med resignation. 
Men det gick. Can´t believe it! Mina tankar om detta med ödet eller vad man nu tror på, har verkligen ändrats till att jag nu känner att det verkar finnas en mening med allt. Och att det finns någon för alla.
. Det jobbiga är bara att det kan komma långt senare än man tänkt och önskat.
Älskar dig min kära pojkvän!!!
Vill inte...
Denna dag vet jag kommer bli superstressig. Det ser jag inte fram emot. Får nästan ångest bara jag tänker på det. Och vad gör jag när jag vet att jag måste sätta igång, jo då skriver jag ett inlägg här 
. Inte kan jag tröstäta något gott samtidigt heller, eftersom jag precis för någon dag sedan satt igång att äta lite nyttigare. Aldrig är man väl så sugen som när man inte får äta. Suck!
Nä nu måste jag dra mig härifrån!
Långa kramar
Pratet började och följdes utav kramar. Lååånga, varma och gosiga kramar. Älskar honom så otroligt!
Hoppas verkligen vi kommer fixa det här.Med morgonens gryende suddas farhågor ut...
Märkligt det där. Det här fenomenet är verkligen vanligt hos mig. Problem som känts så tunga dagen/kvällen eller natten innan, lyfter lätt iväg med morgonens gryende. Det är som solljuset och den nya dagen inte orkar eller vill bära med sig bekymmer ifrån gårdagen. Så idag känns allt mycket lättare. Ännu mer mildrades det av att svagt bli väckt av hans ömma och kärleksfulla kram i morse. Hans kind emot min, eller om det var hans mun mot min kind, svårt att säga i det halvsovande tillstånd jag var i då. En skön känsla gav det iallafall. En känsla som gärna vill sudda ut alla obehagskänslor från igår. Samtidigt vill jag inte bara glömma och låtsas som att det inte hände. Jag vill kunna hålla huvudet kallt, så att jag inte utan vidare låter honom behandla barnen på vilket sätt som helst. De är ju ändå viktigast. Samtidigt har jag så enormt svårt att se vad som är över gränsen. Jag märker att det är mycket svårare att acceptera sämre beteende ifrån honom mot barnen, i jämförelse mot om det kommer från mig eller deras pappa. Litegrann samma sak som när man själv kan säga mindre angenäma saker om ens familj, barn, eller ex , så är det en helt annan femma när ens partner gör det. Då är det inte alls lika okey, utan känns fel. Då vill man gärna försvara. Varför är det så? Får bara man själv säga så om ens familj, barn och ex? Därför får jag hela tiden väga min känsla från hans beteende mot barnen, emot tanken på om jag eller deras pappa gjort så, för att försöka se vad som känns okey eller inte. Inte att jag och pappan jämt gör rätt, men det känns som vi oftare har mer lika åsikter om barnen. Förvisso är det något som tagit sin tid att komma fram till. Vi har ju haft ett antal år på oss att vänja oss vid föräldraskapet, vänja oss vid hur det är att ha tjoande och stimmande barn, vänja oss vid att barn ofta inte gör som man säger. Så det kanske bara är helt naturligt att han reagerar hårdare.
Känner lite nervositet. Hur ska jag bemöta honom senare. Jag är en människa som nog gärna vill smita ifrån konflikter. Vill inte, och orkar inte. Tiden finns aldrig heller. Men man borde nog...
Är visst oteknisk...
. Den som söker ska ju finna sägs det, men det verkar inte stämma in här...Så ifall någon godhjärtad människa råkat ramla in här och dessutom råkar veta hur man gör, så får ni så jättegärna viska det i örat på mig 
.Dagen som började bra men slutade i besvikelse
Senare var vi över hos honom. Barnen busade, som barn gör. Johan suckade alltmer desto längre tiden led. Han behövde koncentrera sig på en sak, så jag försökte alltmer få dom att hålla sig ifrån honom. Men sådant är ju inte så lätt, det vet nog alla föräldrar, vilket resulterade i att Johan blev allt tjurigare mot barnen. Den äldste ramlade baklänges över en fin bordskiva som låg på golvet. Johan kom grinigt sättande och verkade inte ha en tanke på om mitt barn slog sig, utan det var bordskivan och rädslan för att den skulle fått någon repa som var det viktiga. Då är detta bord egentligen inte något bord han varken använt, eller troligtvis kommer använda, utan bara räddade från att bli slängt på tippen. Visst det är fint, jättefint, men ska förmodligen säljas, då den inte har samma stil som resterande möbler. Överdriven reaktion, ja det tycker jag. Att den överhuvudtaget ligger där på golvet i vardagsrummet, känns också väldigt märkligt. Han vet ju vid det här laget hur svårt det är att få saker att vara ifred ifrån barnen. Hade han lagt den i det "överblivna" rummet, så hade den däremot fått varit ifred.
Detta räckte däremot inte. Utan bråkandet på barnen fortsatte. I slutet tyckte jag det var rent absurt. Exempelvis när minstingen råkade lägga sig på en madrass på golvet, som råkade ligga nån meter från en högtalare. Det var tydligen alldeles för nära, hon kunde ju skada den. Att minstingen inte ägnat den en blick och låg på mage och höll på med helt andra saker var tydligen orelevant. Kändes som att han bara hackade för hackandets skull. Likadant när vi skulle gå och minstingen under tiden som jag tog på mina skor råkade stega in i köket, så blev det en snabb avhutning, för det kunde ju resultera i att han skulle bli tvungen att städa. Jag blev så trött och irriterad så jag bara gick fram och grabbade minstingen ifrån hans armar.
Och ständigt dessa hotelser. Om den där går sönder får du inte godis på x antal månader eller år. Okey, jag vet att det inte är lätt. Jag har inte ens några klara råd om vad man ska säga som verkligen fungerar för att få dom att göra som man säger. Men jag tycker inte det är rätt att ge hotelser om indragen godis, om skickande till sina rum etc etc så fort barnet är olydigt, vilket kan resultera i ett bra antal gånger per dag. Detta har jag tagit upp, men glömde han bort sig, eller sket han bara i det? Jag vet inte. Jag vet att han säkerligen var jättetrött, och det är förståeligt att man då kan reagera rätt grinigt, vliket jag också kan göra många gånger. Men när han märker att jag också säger tlil barnen, så kunde han väl låta det stanna vid det och koncentrera sig på sitt istället. Försöka tygla sig. Men inte. Och droppen kom definitivt på vägen hem då han pga barnens tjoande och stojande drog till med att ifall någon av dom gjorde så igen så skulle han ställa av denne vid vägen.
Mina känslor för honom är så starka. Jag är så kär, och hans känns på många sätt rätt, som min själsfrände, vilket jag aldrig känt förr. Men de här sidorna gör mig så besviken. Kan hans hårdhet bero på att han inte har egna barn? Indirekt har det framkommit att vi nog i sinom tid vill skaffa gemensamma barn. Skulle han få större förståelse för barn då? Skulle han mjukna? Det här gör mig orolig...
Tröttheten känns i kroppen, och vila är efterlängtad. Men min tveksamhet gör att det dröjer. Vart ska jag sova? Inne hos honom som jag just nu är besviken på och känner visst agg för? Jag har så oändligt svårt för att sova bredvid någon jag är osams med, eller känner såhär inför. Jag har inte sagt ett ord sedan vi åkte från honom. Mina känslor har nog stått skrivet i ansiktet. Likaså när jag gick rakt igenom armen som var på väg att göra en smekning över min mage. Istället gjorde jag en snabb och effektiv läggning av barnen, medan han utan ett ord avgick till sovrummet.
Lessen. Att allt ska vara så svårt....
Psst...
Jag har tänkt använda denna blogg litegrann som en dagbok, vilket iof kanske inte säger så mycket. Så gör väl alla? Men vad jag menar är att jag har tänkt skriva mina privata tankar här, precis som man gör i en dagbok. Därför har jag valt att ha den anonym. Skulle jag inte vara anonym så skulle jag inte känna att jag kan skriva ifrån hjärtat, utan riskerar att såra människor, lämna ut sådant jag egentligen inte vill om mig själv, och bli igenkänd. Därför får det bli såhär. Får se hur det går, om jag vågar skriva vad jag känner för här som det är tänkt.
Lite mer information om vem jag är får komma efterhand. Just nu har jag lite bråttom. Kram på er som eventuellt har råkat snubbla in här. Hur det nu skulle kunna gå till, för hur intressant är en nystartad blogg. Nä just det ;), inte vidare intressant.
