Mitt liv här och nu...

Så bröts det. Tystnaden som blivit på grund av barnens frånvaro. Det var en närmast efterlängtad brytning. Underbart att komma och se minstingen stå med leende ansikte och vinkande hand, väntandes på mamma och kastandes i mina armar. Mamma.... that´s me. My darling!!! Den store glad också, men på ett lugnare sätt, ståendes vid pappas dörr. Mest upphetsad över att få berätta om sitt avancerande i tv-spelen. Mamma ingen att hetsa upp sig inför.
 
Senare var det barnens simning, då hjärtat höll på att svämma över av stolthet. Kärleken så stark !!! Alla bråk, käbbel, kivigheter och gnäll som bortblåst. Kan barnen någonsin vara jobbiga? Det har glömts bort. Försvunnit med vinden. Med frånvaron. Hur skulle jag klara mig utan dom?

Vilken skillnad ett par dagars vila kan göra. Att få hämta andan. Få lite distans. En stunds lugn och ro. Hinna känna saknad. Nu en mamma med nyhämtad energi. Beredd att ta sig an en ny intensiv period av gråt, skratt, skrik, babbel, käbbel, kiv, kramande barnarmar, blöta pussar, gnäll, tjat och allt annat som föräldraskapet för med sig.  Både underbart som jobbigt. Det är så det är, och så det ska vara.

Kram !

Förr eller senare brukar det svänga. Och det har det nu gjort. Eller nu är inte rätt ord, snarare för ett antal dagar sedan. Det föregående inlägget var, som inflikades, något som hände lite tidigare än det ser ut, strax efter att livet blev som en känslomässig berg och dalbana.

Vad uppgången beror på har jag inte en aning om. Från en mer reserverad attityd, och den kyligare och kallare stil han lade till med under den tid då vi bägge krisade, har han nu betydligt lättat upp och visar värme, omsorg, kärlek och förståelse. Det är förstås underbart men startar samtidigt en massa funderingar. Tankarna går runt kring vad det kan bero på, och för med sig att det blir svårt att slappna av och njuta av det förändrade läget. Samtidigt finns förstås förhoppningen där. Förhoppningen om att läget håller på att förbättras. Att vi är påväg framåt tillsammans, istället för åt varsitt håll.

Boendet är fortfarande inte bestämt. Det står och hänger som ett stort orosmoln över oss. Ska det bli nu, eller senare, eller aldrig?

Berg och dalbana, är den närmaste liknelsen till senaste dagarnas känsloupplevelser. Tankarna har varit satta i fortsatt rullning, inte bara för mig utan även för honom. Vi är helt tydligt nere i en svacka bägge två. Känslorna har svängt kraftigt mellan viljan att ge upp och viljan att ivrigt kämpa vidare. Det som står i vägen att ge upp är känslorna som trots allt hela tiden på ett starkt sätt funnits där, vilket resulterat i ivrigare sex än vi haft på länge. Hur utgången för förhållandet däremot kommer bli återstår att se. Just för stunden har jag återigen tagit nya tag och vill kämpa, med flera böcker till min hjälp. Jag ska läsa relationsböcker, böcker om styvfamiljsproblematik och barnuppfostran. En hel arsenal till min hjälp. Hoppas det kommer fungera. Vore synd om allt blev förstört enbart pga småsaker. Men skulle det inte fungera så vill jag känna att jag verkligen försökt, och inte behöva känna att jag är besviken över min egen insats i förhållandet. Arbetet och kampen bör därmed inte ha varit förgäves, för skulle inte förhållandet gå att rädda, så bör jag iallafall ha fått nya kunskaper och mognad som om inte annat, åtminstone kan göra mig bättre rustad för framtiden. Inget jag givetvis ser fram emot, men försöker hur svårt det än kan vara att ha ett positivt förhållningssätt.

Det svåra många gånger är bara att kampen oftast är en ensam persons. Väldigt många gånger verkar det vara kvinnornas. Men rätta mig gärna om jag har fel... Det svåra blir att det därmed oftast bara blir en förändring ifrån en person, medan det oftast behöver komma till en förändring från bägge. Hur jag ska lösa det vet jag fortfarande inte. Jag hoppas han kommer inse vikten av att ansträngning även kommer bli viktigt från hans sida. Men efter mina tidigare erfarenheter från andra män, befarar jag det värsta. Ja det kan låta syrligt, men dessvärre min erfarenhet.

Hur han just nu själv tänker kring framtiden vet jag inte. Inte har jag för egen del heller gett väder för mina känslor mer än oro. Han verkar trots känslomässig turbulens fortfarande vara inne på samma spår som tidigare, då han fortfarande verkar planera att sälja sitt hem. För egen del har jag stannat upp, och funderar på om det vore bäst att vänta för att mer säkert se hur utgången kan tänkas se ut. Mitt letande efter ett hem har därmed abdrupt avbrutits, och jag har känt hur jag ändrat inställning från ett förväntansfullt och planerande läge till ett mer nollställt läge. Ungefär som i allra första fasen av ett förhållande då man står i väntan på att se hur det kommer utvecklas. Det enda som kvarstår är att ta beslutet kring det hem som vi redan tittat på och ännu inte kunnat besluta om.

Om man kunde se in i framtiden...undrar vad man skulle se då...vilken väg kommer det här ta?

Ibland är det uppåt, och ibland neråt. Just nu neråt. Ganska mycket neråt. Tror det handlar om flera delar av mitt liv som jag just nu tycker är jobbigt, men allra mest kanske det är förhållandet som gör mig lessen. Inga stora saker som hänt. Många gånger är det inte det, utan de små sakerna som kan ligga och gnaga och många gånger kan ställa till med lika mycket förstörelse. 

Jag känner mig ensam i mitt förhållande. Just nu iallafall. Det är jag som tar hand om barnen på morgonen och ser till att de kommer till dagis och skola. Det är jag som ser till att de får mat i sig när de kommit hem igen. Det är jag som huvudsakligen ser till att de kommer i säng, med tandborstning, nattning och allt. Det är jag som ensam åker på träning med dom när inte pappan har dom. Allt detta precis som innan han kom in i mitt liv.

Det han gör är att ta hand om sig själv. Och att tillsammans med mig hålla koll på dom när han är hemma. Han kan precis som förut åka iväg en sväng till sitt "gamla" hem på dagarna eller kvällarna. Han kan precis som förut åka ut på olika ärenden när det passar honom, och han stannar hemma när det är träningar med barnen. Han deltar med andra ord precis i den grad det passar honom. Vi lever i en konstellation där en mamma med sina barn och en kille råkar leva under samma tak, men inte tillsammans.

Det som framförallt ger mig huvudbry är att jag inte vet om det är jag som förväntar mig för mycket. Jag vill leva familjeliv. Där man hjälps åt med allt som inkluderas i familjelivet som hemmet, barnen osv. Och där man inte bara hjälps åt som en familj, utan även har ett samliv där man intresserar sig för varandra. Jag har lite svårt att sätta ord på vad jag menar, men som det är nu känns det väldigt ensamt och som att jag lever med mina barn med honom under samma hustak, medan han i stort sätt lever som förut, med enda skillnaden att han får strida lite med dom också imellanåt. Är det såhär det ska vara nu? Jag förväntade mig nog att man gjorde mer tillsammans, både hemma och ute.

Kanske är det inte så det brukar fungera i ombildade familjer.. Men om det inte är så, så vet jag inte ens om jag finner någon mening med att leva tillsammans. Då kan man nästan lika gärna leva var för sig och ta hand om de liv man har var för sig, och sedan träffas för att i princip bara ha sex tillsammans. För det är ju lite så det känns som vi har nu.

Ja jag är missmodig idag. Det känns tungt i hjärtat och i sinnet. Jag känner mig ensam, och osedd, och som att jag är ensamstående mamma. Vilket jag trodde att jag inte var längre. Kanske förväntar jag mig bara att det ska gå fortare än det gör. Han var ju ändå snabb med att våga börja vara med och fostra barnen, vilket jag tycker är skönt. Men det här andra...när kan man förvänta sig att det ska kommer ? Eller kommer det aldrig? Det är samtidigt så kluvet, för barnen är ju ändå inte hans, så jag kräver inte samma omhändertagande och intresse från honom med dom. Men ändå önskar jag väl ändå att han var lika omhändertagande och intresserad som jag i stort sett.

De här bitarna tycker jag är väldigt svåra. Jag börjar undra om barnens pappa har rätt, att det aldrig kan bli samma sak med någon annan. Eller samma sak, förväntar jag mig ju inte heller till 100% att det ska bli, men till ganska hög grad hoppas jag att det ska bli.  Annars känns det nästan som att det lika gärna kan vara för min del.

Samtidigt när jag tänker tankar som att "är han verkligen rätt för mig" och tänker mig in i scenariot att vi inte ska fortsätta tillsammans, så blir jag så väldigt lessen. Inte bara för att bli ensam, utan för att jag ju älskar honom. 

                                       

Hoppas på att det här bara är en svacka, och att allt kommer kännas och bli bättre...

Igår visade älsklingen mig sitt fotoalbum. Det var kort alltifrån hans barndom fram tills digitalkameratidens början. Tänk att det fick plats i ett enda album.  

Jag har kommit att undra om han känner någon skam kring att visa sig från sin barndom. Vid ett tillfälle när vi var hemma hos honom och vi var inne i det "överblivna" rummet, så råkade jag få syn på några kort liggande i en hylla. Eftersom jag såg att det var kort ifrån några skolklasser, trodde jag det var kort som var okey för mig att glutta på. Förmodligen trodde jag fel för det märkets att han blev lite nervös och  irriterad när han såg vad jag tittade på. Som om jag hade rotat fram några känsliga kort ifrån någon undangömd låda. Så var det ju nu inte, utan de låg fullt synliga, och av den art de jag inte ansåg dom känsliga. Pga hans reaktion drog jag därefter slutsatsen att han kanske inte kände sig tillfreds med sig själv ifrån korten. Hans reaktion kändes i alla fall tråklig. Eftersom jag älskar honom så finner jag ju stort intresse av att få ta del av hans historia både till bild och berättelse. Jag blev också lite sårad av reaktionen då det fick mig att känna mig utestängd ifrån hans liv. Om han älskar mig som han säger, och vill dela sitt liv med mig, varför då gömma saker om det för mig. Det var min känsla. Självklart måste man kunna få ha vissa saker för sig själv. Allt behöver inte berättas och visas. Vissa saker kan ju tom vara dumt att berätta och visa. Men detta tyckte jag var lite märkligt, för det var inget speciellt med de korten på honom.

Resultatet av denna händelse blev i alla fall att jag blev fundersam, och bestämde mig för att aldrig mer titta på något kort om han inte bett mig.  Jag som annars brukar vara väldigt försiktig med att titta på saker hos andra, kanske tom mer med honom än andra då jag märkt att han har stor integritet. Trots det hade ändå denna enkla händelse tydligen varit över hans gräns.

Igår var tydligen stunden ändå inne för att han kände sig beredd att visa. Fotopärmen hade av hans eget initiativ tagits med ifrån hans hem till mig förra gången han var över, så när jag skulle gå och lägga mig kom han och lade sig bredvid mig i sängen och öppnade pärmen.

Hur beskriver man sina känslor. För mig var det stort att få se dessa kort. Jag känner nu bara ännu mer än förut hur starkt jag älskar honom. Det viktiga var inte om kort var fina eller fula, det viktiga var att se honom som han är med sina sämre och bättre sidor, och se lite av hans historia. När vi närmade oss slutet på pärmen dök det även upp kort från hans tidigare sambo. Den kvinna som han haft längst förhållande med. Jag har länge undrat hur hon ser ut. Tidigare har jag bara sett kort på hans senaste ex. Men hans sambo kändes mycket mer betydelsefull att få se, då de haft ett mycket längre förhållande. Min kille har frånsett detta förhållande nämligen inte haft några långa förhållanden. Vad det kommer sig av har jag ingen aning om, jag kan bara gissa när det gäller vad som varit problemet då tjejerna inte velat fortsätta.

Det kändes verkligen skönt att ha fått se korten, och väldigt skönt att också kunna konstatera att det inte gjorde det minsta ont att titta på hans exsambo.  Inte att jag förväntat mig det, jag brukar inte vara svartsjuk eller avundsjuk på ex. De är ju historia, och ärligt talat skulle det inte ha känts bättre att träffa någon som inte haft några tidigare partners. För de har ju trots allt hjälpt till att ge den partner man träffat den erfarenhet och mognad de inskaffat. Det fick mig däremot att fundera över exsambons känslor. Hon var tydligen väldigt svartsjuk på flera sätt, och klarade bland annat inte av att hennes kille skulle ha kort av tidigare partners. Lite märkligt kan jag tycka. För mig spelar det ingen som helst roll att han har kort kvar från andra. Snarare tycker jag det är kul att kunna få se hur de sett ut, och kul att få veta lite om dom. Självklart måste man få ha kvar sådana. Jag skulle för egen del bli rätt upprörd om någon bad mig kasta dom. Det skulle bli som att kasta mina minnen, eller bevisen från dom i alla fall. Och vad skulle man vinna på det, det som hänt har ju ändå hänt oavsett om korten är borta eller inte. Jag antar att det måste brista mycket i ens självkänsla när man inte klarar sådant.

Det märks att min kille har kvar mycket rester från hennes reaktioner. Han är ytterst försiktig när han berättar något om något ex, och han hade ett tydligt nervöst beteende när han vid ett tidiigare tillfälle råkade komma förbi korten av hans senaste ex.  Det var som han var beredd på att jag skulle slita skivan ur datorn och börja stampa på den. Jag hoppas han lär sig att slappna av och lita på mig. Jag är en annan, jag är inte hon. Jag mår inte dåligt av att höra om resor han gjort med andra och liknande intressanta detaljer. Jag mår inte heller dåligt av att han har kort på sina ex, eller se några av dessa. Han borde nog snart ha lärt sig det också med tanke på att det till och med har hänt att jag frågat om rent sexuella erfarenheter. Har han gjort si eller så någon gång, och sedan skratt ifrån min sida när han blygt och nervöst berättat att han kanske har det.  Det stör mig helt enkelt inte alls att prata om eller tänka på vad han kan ha gjort med andra. Sedan finns det självklart gränser. Det gör det väl alltid. Jag skulle exempelvis aldrig fråga vem som varit den bästa i sängen, eller annat som det skulle kunna finnas risk för att man blir sårad över. Sådant får komma från honom själv i sådant fall, och då förhoppningsvis bara när det är något positivt att säga. Jag känner mig också så pass avslappnad över mig själv rent sexuellt att jag inte känner något behov av att kolla hur jag ligger till i förhållande mot någon annan.

Det känns skönt att man inte har några problem med ens partners förflutna. Det måste vara väldigt jobbig att gå och bära på sådant. Inte sagt att all typ av avundsjuka och svartsjuka skulle vara dålig. För min personliga del tycker jag snarare att det kan vara sunt att det finns lite av det i alla fall. Men när det går för långt, kan det knappast vara roligt för en själv heller.

Det är mina tankar.  

I  väntan på kärestans ankomst efter sin resa har jag varit och gjort en inhandling. Hade även tänkt städa upp härhemma där det på sistone kommit att se ut som en bombnedslag. Men frågan är om tiden och orken räcker till. Oftast vill man så mycket mer än vad som är möjligt. Hade önskat att hemmet hade varit i topp, barnen lugnt sussande i sina sängar och att han skulle se mig som han gjorde de första gångerna. Precis sådär perfekt ni vet som i Ajax-reklam och de där andra. Hemmet skinande rent, frun och barnen likaså. Men jag får inse att det nog knappast blir så, frånsett i min fantasi där tiden, orken och möjligheterna alltid är obegränsade.

Längtar så efter älsklingen, efter hans kramar, hans kyssar, att få andas in hans doft och ha honom nära.  Tyvärr är det dessvärre inte rätt tid för att komma fullt så nära som jag önskar , men får nöja mig med det som kan bli. Önskar och hoppas han skulle känna lika mycket som mig.

Mitt i mina uppspelta känslor kring kärestans ankomst, så fick jag dessvärre annat som lade sordi på känslorna en smula. I affären stötte jag på en bekant. En bekant som jag ifrån allra första stund intuitivt känt att jag inte är uppskattad av. Det gör mig lessen av någon anledning. Jag har varit trevlig, och försökt visat intresse, så jag har svårt att förstå hennes tydligt visade ogillande. Inte att hon direkt är otrevlig, men det var med nöd och näppe hon frampressade ett hej när hon mötte min blick.  Minen till denna gick inte att ta miste på, jag var helt tydligt inte någon hon upplevde som en trevlig bekant.  Det sårar. Kanske har vi inte så mycket gemensamt, mer än antalet barn och ålder på dessa. Men varför så snabbt dömma ut någon som ointressant. Själv tycker jag inte direkt illa om människor såvida de inte är ohyfsade och otrevliga. Sedan är det självfallet så att man tycker mer eller mindre om människor beorende på hur personkemin stämmer överens och hur mycket man har gemensamt. Men att direkt känna att någon med ganska uppenbar tydlighet visar att man inte är uppskattad, från någon som man enbart försökt varit trevlig emot, det gör mig både konfunderad och lessen.  Vad har jag gjort för fel? Eller handlar de om något helt annat...

Projekt på hemmaplan och resor har gjort att tiden inte hunnits med till att även vikas till skrivande. Inte att det är av någon större vikt att det skrivs här, men kan ju vara kul att ha något att gå tillbaks till. Även att få skriva av sig lite. Ibland kommer det stunder då behovet är stort. Men ofta är det mycket som står i ivägen för att kunna sätta sig. Så det får skjutas på och skjutas på, tills det blir bortglömt vad det var som skulle skrivas om.

Mycket är på gång just nu. Sådant som får mig att ligga grubblande på kvällarna. Två hem ska kanske bli ett tillslut. Förvisso något vi varit på gång med länge nu, och i praktiken är det ju egentligen bara ett hem sedan flera månader tillbaks. Men ändå känns det som ett stort steg, att två hem eventuellt ska säljas för att bli till ett gemensamt nytt. Det blir utan återvändo. Visst det går att bryta upp om det skulle vilja sig illa, men till ett mycket högre pris, priset av att ha förlorat de hem vi hade. Det märks verkligen stor skillnad nu, från hur det var när man var yngre. När inga barn fanns. Då fanns ingen sorg över att förlora sitt hem.  Den enda farhågan som fanns var kring att rent praktiskt behöva släpa iväg sitt bohag återigen till ett nytt hem ifall det inte gick vägen, och att det rent känslomässigt skulle bli jobbigt. Men nu...nu känns det verkligen i magen. Ifall det inte skulle gå vägen nu, så skulle barnen ha dragits upp förgäves, och ett hem som varit perfekt på många sätt, med bra grannar, nära till kompisar, nära till skola, nära till barnens pappa osv. Det känns verkligen oroande att göra detta steg, och jag vet inte om jag vågar ännu. Är jag beredd? Tänk om man inte heller blir nöjd med det nya huset och omgivningen. Det finns ju många bitar som är sämre där, men även bättre. Det blir så svårt att välja därför. Killen är fullt upptagen av att fundera på vad vi är beredda att lägga. Men jag är helt upptagen av att fundera på om jag överhuvudtaget vill dit. Är jag beredd? Är det huset det rätta? Kan jag stå ut med de sämre bitarna? Jag känner mig så stressad på att ett beslut snart måste fram. Men samtidigt längtar jag efter ett ordentligt gemensamt hem. Att äntligen kunna få slå ihop oss. Att äntligen komma bort från resorna fram och tillbaks till hans hem, oron kring det och det extrajobb som det medfört. Måste bara besluta mig. Har vi hittat rätt hem, eller ska sökandet fortsätta...