Mitt liv här och nu...

Som en trevlig fortsättning på kvällen (NOT) så ledde förstås min deprimerade sinnesstämning till att jag kom i bråk med barnen. De fick stå som slagpåsar för den frustration jag kände på insidan. Ja inte fysiskt förstås, men verbalt. Så nu mår jag ännu sämre...och känner mig som den sämsta mamman på detta jordklot. Förvisso förtjänade de tillsägelser då de stökat till det rum jag strax innan hade städat iordning, lagom till läggningen. Men min åthutning låg inte i linje med det de gjort, och en vettig uppfostringsteknik lyste med sin frånvaro. 

Kan det bli sämre?! =(

Igår en sån där dag när allt verkade gå fel.

Jag var hemma med barnen. Det var lugnt. Barnen höll på med sitt och jag med mitt. Det var bara en gång under dan som jag fick säga ifrån och ta minstingen in till sitt rum för att under några minuter lugna ner sig, vilket gick bra. Ingen stor sak.

På kvällen när middagen lagom var klar och vi skulle sätta oss till bords, kom pojkvännen. Vi satte oss därmed till bords allihop och påbörjade ätande. Då var det slut med lugnet. Det ena tjafset efter det andra utbröt. Slutligen blev den en kontrovers mellan den äldste och pojkvännen. Alltihop pga en missuppfattning från mitt barns sida. Detta förstod givetvis min pojkvän men ändå fortsatte han käbbla. Och så fortsatte den heta diskussionen, och fortsatte och fortsatte tills jag kände mig nödd att lägga mig i och säga till dom bägge att ge sig. Det fick räcka!. Ska hela middagen behöva intas under käbbel och stridigheter? Minstingen satt slutligen och grät. Om det var pga maten h*n inte ville äta,  eller pga stämningen vet jag inte. Men oavsett mådde till och med jag dåligt över att behöva äta under den ilskna diskussion som inte vill ge med sig. Var nästan påväg att ta tallriken och gå också.

Varför blir det sådär? Varför är min pojkvän imellanåt så manisk till att inte ge sig. Till att till varje pris forsätta kampen för att den andra måste ge sig. Som att till varje pris visa sin makt. Visa vem som längst härdar ut. I detta fall började givetvis den äldste gråta under kontroversen. Och hela den löjliga diskussionen bara av en fånig missuppfattning. De bägge hade ju rätt. Varför kunde inte pojkvännen bara säga det mjukt då...att de ju pratade om samma sak, vilket mitt barn inte förstod först. Pojkvännen var ju ändå den vuxna i denna diskussion, men ändå tyckte jag han betedde sig på samma nivå om inte värre än mitt barn.

Nej ibland kan jag inte förstå mig på min pojkvän, och i detta fall förstod han säkerligen hur besviken jag var på hans beteende då det utöver de gånger jag försökte få slut på deras dispyt, nog inte gick att undgå att se hur irriterad och besviken jag blivit.

Vid läggningen var det dax för nästa krock. Under läggningen av barnen hade jag förklarat för dom bägge, att ifall de skyndade sig med att städa undan sina saker kunde jag hinna läsa för dom. Detta påminde jag flera gånger om, medan jag imellanåt kollade att de gjorde som jag sagt åt dom. En stund gick det, men sedan stannade det upp för minstingen och h*n ställde sig istället att först bara trampa på en leksak tills h*n slutligen tog upp den för att svinga iväg den inåt rummet. "Nej" sa jag varnande, "kasta inte den nu", men iväg for den iallafall. Då tröttnade jag och deklarerade att h*n inte skulle få vara med på läsningen medan jag tog den vilt skrikande minstingen till sitt rum och stängde dörren. Ganska snabbt därefter hörde jag hur pojkvännen gick in till minstingen. "Nej han ska väl inte förstöra nu genom att gå och trösta minstingen ?!" hann jag tänka, och öppnade därför  dörren där pojkvännen satt med minstingen i knät och sade till om att det inte var bra om han gick imellan för att trösta vid sådana här tillfällen. Vad skulle barnen då lära sig? Istället tänkte jag gå in själv efter en liten stund och prata med minstingen, vilket jag även gjorde.

Under tiden som jag gick fram och tillbaks mellan minstingen och den äldste, och pratade, förklarade, gjorde klart för nattning, tröstade, läste för den stora, och sade godnatt till den minsta, så visste jag inte vad pojkvännen gjorde. Det visade sig att han blivit väldigt lessen och kände att han bara gjorde fel. Visst det blev endel fel denna gång, men allt gör han inte fel. Han gör mycket bra också vilket jag flera gånger fick förklara. 

Det blev endel pratande. Många gånger behövligt att göra så. Prata ut om vad som blivt fel, vad som eventuellt kan göras annorlunda, och förhoppningsvis hitta lösningar. Det som dock är problemet är att vi inte direkt kom fram till någonting, så samma problem kvarstår.

Det han tog upp är att han tycker att det känns som han ofta gör fel numera med barnen. Vilket är förståeligt att han känner, eftersom jag förr inte sade till om vad jag tyckte kändes fel. Detta fick mig att många gånger lida ganska mycket då jag tyckte han var för hård emot barnen, att det ofta blev en dålig stämning för alla inblandade, att han ofta sade saker till barnen som jag inte höll med om, och att jag kände mig som jag svikit barnen då jag lät honom gå på som han gjorde med dom. Nu har jag äntligen börjat att säga ifrån litegrann. Därmed förståeligt att han förstås känner det som att det går sämre nu.

Det är ett svårt ämne detta, och någon egentligen lösning till hur man får det att fungera finns nog inte. Jag tycker ett fel är att han kommit in i våran lilla familj, som levt ensamma under flera år, och helt plötsligt börjat styrt och ställt det på sätt som gjort honom till ett ganska dominant och imellanåt diktatoriskt överhuvud. Jag önskar han kunde backa några steg. Ta det lite lugnare. Det ska dock nämnas att vi har ganska olika uppväxt. Jag med en lugn och trygg uppväxt med tålmodiga föräldrar som uppfostrat oss på ett mjukt och erkännande sätt. Hans uppväxt under blandade förhållanden. Hos en förälder som inte orkade med honom, och hos fosterföräldrar. Jag kan förstå att det kan sätta sådana spår. Att han av den anledningen kanske har en hårdare stil. Det bästa vore givetvis om vi kunde komma överens om ett sätt att uppfostra barnen på tillsammans under vårat tak. Men om inte det går. Om vi tycker för olika. Borde inte jag som deras förälder då vara den som hemma hos oss har det slutgiltiga betämmandet? Det känns iallafall väldigt bakvänt och felaktigt om en ny person ska komma utifrån, och vara den som vid kollisioner ska bestämma över barnen som inte är dennes egna, och gå över vad den existerande förälderna tycker. Det är så jag tänker men ännu inte har riktigt vågat att säga till pojkvännen. Vill inte att han ska se sig som överflödig, och att han bara ska finnas vid sidan av, för det är ju inte så jag vill ha det. Jag vill att han ska vara en del av oss. Att vi ska fostra tillsammans. Det jag pratar om är bara de saker som vi kan tycka olika om, där jag nog anser att den "riktiga" föräldern borde vara den som isåfall tar det slutliga beslutet.

Tänker jag fel?


 

Det finns stunder som är värre än andra som ensamstående förälder. En av de stunderna inföll inatt, då jag vaknade mitt i natten av att ena barnet fått magsjuka. Yr och svajande av trötthet, stapplade jag så fort jag kunde runt och plockade fram hink, papper och vattenglas. Med motvilja blandad med ömhet för den store ömsom satt och ömsom stod jag och väntade medan hulkandet pågick. Spyor något av det jag har mest svårt för, och mest rädsla inför att få. Några stunder inföll då lukten och synen fick mig själv att börja torrhulka. Ändå något man borde fått vana för, då det genomsnittligt trots allt inträffar en gång varje vinter. Men denna gång värre än tidigare gånger. Vid ett tillfälle råkade sonen nämligen kräkas ner både säng, golv, matta och sig själv, vilket aldrig förr hänt. Synen ligger fortfarande kvar på näthinnan.

Efter ett antal kräkomgångar, då det verkade över, och sängkläder bytts, golvet skurats, sonens duschats, mattan  torkats av så gott det kunnats, raglade jag bort till sängen och slängde mig raklång. Knappt hade ögonen hunnit slagits igen, förren ett gnäll ifrån minstingen hördes. Det kan inte vara sant, hinner jag tänka. Raglar återigen upp och över till minstingen. Kiss i sängen att ta rätt på. Varför just nu?!! Tar mig knappt tiden att tänka, utan agerar på ren reflex. Upp med minstingen. Av med blöjan. In i duschen. Tvätta. Torka. Bort med täcket. Över till tvättstugan. Tillbaks. Leta upp nytt täcke. Lägga minstingen. Över till min egen säng. Äntligen! Får jag sova nu? Ögonen fallar ihop. Allt borta på några sekunder.

Ett dygn har snart gått, och ännu har vi klarat oss. Jag och minstingen. Sambon inte här, och bör nog inte komma förren det är säkert. Även om hälsan finns för stunden, så finns rädslan där. Bara vi klarar oss! Det värsta som kan hända är när vi alla blir sjuka. För det är närmast obarnhärtigt att ta hand om barnen när man samtidigt själv ligger på golvet med magsjuka. Därför har jag förberett mig så gott jag kunnat. Försökt tvätta, städa och diska iordning det mest akuta. Men matlagning kvarstår. Jag borde ha lagat iordning något att kunna äta imorgon, ifall jag blir sjuk, och är för dålig att fixa något till barnen. Men jag var för trött och seg idag, och alltför stressad och inriktad på att få rent allt nedspytt och nerkissat.

Hinken framtagen. Står i sovrummet. Vågar man lägga sig? Längtar tills allt är över, och lugnet och normaliteten återkommit.

Blev en oplanerad sovmorgon. Försov mig. Så barnen har fått en oväntad ledig hemmadag. Kul för dom, men inte fullt lika lyckat för mig. Hade en massa planer för hemarbete. Nu blir det svårare med detta, då koncentrationen inte blir densamma med barnen hemma. Och så denna skam, över att försova sig. Känna sig som en sämre förälder. Inte kul! Men inget annat att göra än att bita i det sura äpplet.

Kärleken bortrest. Sitter och slösurfar och känner både ensamhet och saknad, på samma gång som det också är lite skönt med en liten break, om än väldigt liten, bara en natt .... Synd bara att man inte själv fick åka. Det är roligare att få åka än vara kvar med alla vardagsgöromål. Framförallt såna stunder som idag då det bara blev massa tjafs med barnen.  Samtidigt skulle jag inte med mig att kunna åka. Barnen är ju mina, och det känns inte rätt då att lämna allt till honom under ett dygn eller mer. Bara för enstaka timmar. Den saken känns faktiskt rätt jobbig. Trots att jag inte längre är singel, utan delar mitt liv och dess bekymmer med en partner så är jag trots allt lika upplåst som tidigare.....i princip. Fortfarande är ansvaret för barnen mitt. Fortfarande kan jag inte åka iväg någon kväll i veckan för att göra något. Inte ännu iallafall.  Eller egentligen kanske det inte är fullständigt sant. Han skulle kanske erbjuda sig, men det skulle kännas svårt för mig att göra så, att bara lämna allt till honom. Och jag skulle få känna att han egentligen gör mig en tjänst, och så orkar man ju inte känna ifall men exempelvis skulle vilja träna en gång i veckan eller liknande, det måste ju handla om att det ska vara lika naturligt och självklart att han ska kunna ta hand om barnen som jag. Men kanske blir det aldrig så

Jag undrar hur sådant funkar för andra med barn som skaffat ny partner. För mig är denna situation fortfarande väldigt ovan. Men det kanske bara tar ett tag att vänja sig. Precis som det väl måste få ta ett tag för honom att vänja sig och ordentligt komma in i rollen som styvpappa, platspappa eller vad man nu vill kalla det.   Ja allt tar väl sin tid.