En vecka av känslosvall
Har fått några svar ifrån den här crazy situationen som jag tidigare berättat om, och därmed faktiskt gått ytterligare ett par steg åt rätt håll. Helt otroligt. Hade jag aldrig kunnat tro eller ana. Men när jag väl befinner mig där....bara ett steg från målet, så får jag två besked. Ett positivt och ett negativt. Jag har lämnat ett avtryck, ett mycket gott sådant enligt den som talar, men samtidigt har jag en stor konkurrent, en som har något som inte jag har. Resignationen kommer ganska omedelbart. Jaha....det var det. Då var det slut på det roliga. Jag kunde formligen se den vackra vasen gå i kras framför ögonen. Se hur den i slow-motion sakta tippar åt sidan och rasar ner till en säker kras i det hårda stengolvet. De har ett svårt val säger de, men jag känner inte att det behövs några svar längre, för jag vet redan utgången.
Why ?! Varför är mitt liv jämt såhär. Att komma så nära...men ändå så långt ifrån.
Efter den första lugna resignationen, ett antal kilometrar därifrån, kom tårarna. Besvikelsen. Att inte duga. Att inte räcka till. Det var som att öppna min hand och känna kämpandan, lusten och viljan rinna som sand genom mina fingrar och snabbt silas bort. Nu finns bara skalet kvar. Skalet av den jag var. Hoppet har försvunnit, och allt är bara becksvart. Det kan verka löjligt över ett enda nederlag. Men riktigt så ligger det inte till. Det är mycket som hänt under året, som gjort att just denna händelse blev viktigare än alla andra, och blev en viktig bricka i en större helhet.
Och som att någon däruppe, ovan där, extra mycket vill testa vad man tål, så fick min pojkvän som av en jävulsk nyck precis samtidigt ett mycket glatt besked. Han hade lyckats. Han som egentligen redan var i mål och sedan länge har kunnat pustat ut, hade nu ännu mer att glädjas över. Och vad känner jag....ja jag vet inte. Självfallet roligt för honom. Självfallet är han värd det. Självfallet är jag på ett sätt glad för honom, men var det tvunget att ske just nu. Exakt samtidigt. Inte hans fel förstås, men det känns bara så....ja så typiskt. Nästan som något man kunde förutspå.
Så just nu är det kämpigt. Kämpigt för att jag är trött på allt. Hela livet.Trött på mig. Trött på förhoppningar. Trött på orättvisor. Trött på att alltid vara den otursförföljde. Den som alltid fått kämpa. Trött på att aldrig kunna får något lättvindigt. Trött på...allt helt enkelt. Trött på att mitt liv just nu känns som ett tuggummi, som man kan tugga på i evinnerligheter utan att den försvinner. Jag kommer inte framåt, varken på ena eller andra området. Allt är stillastående. Inte ett dugg händer.
Men så kanske jag inte ska säga för då händer väl bara fler oturssaker istället....
Så nu väntar jag det riktiga beskedet. Det som ordentligt ska sänka mig. Så de eventuellt sista skärvorna av hopp också kan få pulveriseras. Så de senaste dagarna har jag bara försökt göra mig beredd på slaget. Pojkvännen tröstande, gett mig blommor med fint kort, och omtanke. Det värmer, men det hjälper dessvärre inte. Känner mig bara så oändligt lessen, och tom. Och det hjälper nog inte vad jag säger till honom för han förstår nog ändå inte mina känslor. Det är så mycket som står på spel, som raseras när denna bricka inte kommer vara endel av pusslet.
