Lite besvikelse
Under min frånvaro var jag på resa. Ett firande. Inga förväntningar från min sida, mer än just vad jag kände till, ett firande. Besvikelse kände jag därför egentligen inte heller. Eller det var vad jag trodde, tills tårarna kom i duschen, för det där som uteblev. Det där som jag hade tänkt på, även om jag samtidigt visste att det inte skulle hända. Då skulle jag ha blivit mäkta förvånad. Alltså var det bara ungefär som jag trott att det skulle bli. Varken bättre eller sämre. Det är bara just den där besvikelsen som sitter kvar som en tagg, över det där jag gått och tänkt på, hoppats på, även om jag kommit till slutsatsen att det som betyder mycket för mig, inte verkar betyda något alls för honom. Det hade annars varit perfekt timing, vilket gör att jag blir extra ledsen. Jag vill annars inte ha för bråttom, men inte gå får långsamt fram heller. Känns det rätt vill jag vandra vidare, tillsammans, och känns det inte rätt kan vi lika gärna gå åt varsitt håll. Nu står vi istället still.
Tankarna har inte velat släppa kring besvikelsen. Oron har börjat växa kring att det kanske bara kommer fortsätta såhär. Med att hans behov inte finns där, över det som jag behöver. Istället verkar han längta till andra steg, som för mig känns som sådant som kommer långt senare. Förvisso förståelse för hans längtan, men varför inte vilja till att gå ett steg i taget. Är det rädsla? Ovilja kring att binda sig, och bli upptagen? Men ändå är han inte rädd för sådant som binder mycket mer...
Jag blir förbryllad, och lessen. Jag trodde annat om honom kring detta från början. Åtminstone i relation med mig, efter det han då sade. Dumt förstås att tänka på vad som sägs i början. Kanske rena missuppfattningen också.
Jag undrar.....vad gör man med besvikelse. Andra män har på ett annat sätt tidigare visat uppskattning kring detta, och stolthet över att få göra min till sin. Just nu känns de därför högre i mina tankar än vad han gör. Med detta menar jag dock inte att allt med dom var bättre. Inte alls. Jag känner bara som en djup vördnad över deras känslor för mig och vad de ville ge och dela med mig, vilket på många sätt då som reaktion inte bara gjorde mig glad, utan även förstärkte mina känslor för dom. Nu har det blivit motsatt reaktion...
Nej det är sent och ingen idé att sitta och älta. Det kommer inte hända ändå, hufr perfekt det än vore. Han är inte sådan. Tyvärr.
