Svajig
Känslorna går upp och ned. Ena perioden längtar jag mig fördärvad efter att HAN ska få klart sitt hem så det kan säljas. Att äntligen få slå våra påsar ihop ordenligt och inte bara på låtsas. Bli ett VI, istället för han och jag. Men så svängde det oväntat igen. Det var tidig morgon och jag var på väg med barnen till skola och dagis. Det var lite kyligt och ruggigt som det är denna årstid. Jag gick där traskande, med barnvagnen, och hörde den storas ihärdiga babblande. Plötsligt kom minnen över mig. Över min singeltid. Att var ensamstående mamma. Över att både ha ett stort och många gånger ensamt ansvar, men samtidigt möjlighet att ensam bestämma det mesta. Jag gick försjunken i mina tankar, om de saker jag erfarit ifrån förhållanden, och hur mitt liv med barnen varit. Och på vägen hem, när barnen blivit avlämnade, såg jag mitt hem återigen med samma ögon som jag gjorde den där dagen, då jag första gången körde in på denna väg. Ett hem jag inte trodde kunde bli vårt. Mitt och barnens pappa. Men det blev det. Och nu är det inte ens längre något jag delar med någon annan, utan mitt ensamt. Mitt och barnens. Mycket har blivit gjort där sedan jag tog över det. Mycket jobb, och mycket tid. Tid som jag inte haft egentligen. Men jag har kämpat med att inte låta barnen begränsa vad jag kan göra. Mycket beröm har jag också fått genom tiden. För saker jag klarat av trots min situation. Och det är mycket jag är stolt över, även om jag många gånger har svårt att se det som andra berömmer mig för. Istället ser jag mest det jag inte klarat. Nu låg mitt hem där. Mitt och barnens, och jag kände en intensiv känsla av lycka över att bo här, och önskan om att få bo kvar. Mitt kära hem, mina kära grannar, hur skulle jag kunna lämna detta? Och även om vi just för tillfället inte har något annat boende på gång, utan tillsvidare skulle bo kvar i mitt hem tillsammans, så skulle det bli på ett annat vis än förr. Inte längre bara mitt. Inte längre bara jag som bestämmer.
Plötsligt kände jag mig väldigt splittrad. Jag vill bo kvar här, ensam med mina barn, utan någon annan att ta hänsyn till. Samtidigt vill jag börja ett liv med honom, och få ett gemensamt liv, med gemensamt hem och allt annat som hör till. Det är som att jag skulle vilja dela mig. Men det går ju inte. Därför kände jag att jag i motsats till perioden dessförinnan, önskar att det tar lite tid för honom att bli klar. Att få skjuta lite på våran sammanslagning. Kanske få chansen att fundera några vändor till.
Senare på dagen, när jag hämtat barnen igen, blossade nya känslor upp igen. I brevlådan låg ett kuvert. Som till skillnad mot alla andra brev som varit i den brevlådan, stod skriven till honom och mig. Något hände inombords när jag såg våra namn tillsammans. Och återigen förstärktes längtan efter vårt gemensamma hem. Att få bli ett VI.
Det är märkligt, hur snabbt ens känslor kan svaja. Från den ena ytterligheten till nästa. Ena stunden av dan till nästa. Känslor är märkliga!
