Äntligen...men ändå inte nöjd.
Tillslut så kom han. At last. Men hans bortavaro de många dagarna, utan någon större förklaring, har ändå satt sig som en smetig besvikelse. Säkert helt orealistisk känsla. Känner mig löjlig, och barnslig. För att hans längtan inte var lika stor som min. Att min kropp skrek efter honom så mycket så jag fick gå undan flera gånger om dan för tillfredställelse. En drift som närmast gjorde mig galen. Medans hans knappt syntes. Mitt pockande och heta sms möttes förvisso av nyfikenhet och intresse, men inte till att väcka hans lust. Istället fick jag svaret att han var för trött. Trötthet vet jag vad det är. Men under denna tid har det inte funnits någon trötthet som mästrat på min längtan efter honom. Det är att vara på olika nivåer. Totalt olika. Men hans svar var iallafall tacksamt ur en synvinkel, den släckte eftertryckligt ner lustan tillfälligt. Drog ner mig från molnen till jorden. Where I should be. Det var där min besvikelse började. Besvikelsen över mig själv. Över att vara på fel sätt. Att inte kunna nå honom och påverka. Få honom att bli mer levande. Mer..... brinnande. Kanske har jag fel sikte. Kanske går det bara inte att tända endel människor. Kanske är han bara sådan. Och jag med fel förväntningar. Förväntning och önskan om att få honom att brinna och känna lika mycket som mig.
Med besvikelsen som tröttsamt drog ner mig, somnade, vaknade och kom jag en bit in på denna dag, tills jag plötsligt fick en överraskning. Ett sms från honom, men inte likt något tidigare. Det hettade, och brände och försökte tända den av besvikelsen falnande elden. Men var var han? Kom han snabbt springande med galopperande hjärta, redo att ta mig med storm som sms:et utlovat. Nej är svaret. Istället kom han sent, vid 22 tiden, när jag trött och arbetande fortfarande råkade sitta uppe. Eventuella förhoppningar ifrån det tidigare sms:et hade dött för länge sedan och återgått till besvikelsens läge. Allt där blev var därför bara några långa kramar.
Så nu är han här, men ändå sitter besvikelsen i.
