Att skiljas
Ensam igen. Killen återigen åkt över till sitt hus. Har arbete i hemmet att göra och måste tillbringa mer tid där för att få huset iordning, för att kunna säljas.
Det blev ett motvilligt förväl. Tog ett antal timmar och ett bra antal långa kramar innan han lyckades dra sig härifrån. Lusten var stark att vägra släppa taget och tvinga honom kvar. Ovanlig känsla för mig. Jag som brukar trivas att vara ensam, kände nu bara ett skriande behov av att klänga mig fast i hans famn. Känns jobbigt, och larvigt. Det handlar bara om enstaka nätter och dagar i följd. Inga veckor, eller månader som man nästan skulle kunna tro. Men att just nu skiljas med vetskapen om att sova allena, och inte få nosa i hans hals, och inte få kramas eller kyssas på några dar känns närmast outhärdligt. Ännu värre med vetskapen att han ofta framöver kommer få bo därborta för att kunna bli klar där. Det är som ett steg fram, men ändå ett steg bak.
Saknar och längtar !
