Besviken på mig själv
Besvikelsen ligger och lurar. Dålig karaktär som lett till sena kvällar, sömn på förmiddagar när jag borde gjort annat, och seghet som gjort att alltför lite blivit gjort. Skäms över mig själv. Gillar inte när det blir såhär. Avskyr det.
En tagg sitter där också, kring varför killen inte kommit ännu. Han bor fortfarande hemma hos sig. Förvisso ringande i telefon varje dag, och ett skickat sms igår om att han saknar mig, samt även ett gulligt vykort. Men fortfarande därborta. Inte får han något gjort där heller, förvisso mår han inte så bra, men ändå.... En tagg av olust gör att tankarna virvlar runt. Varför bor han kvar när han ändå inte gör något där. Är det för att han mått för dåligt för att flytta på sig. Eller är det för att han behövt en liten break från allt stök och bråk som blir med barn i huset. Eller är det något värre, som att se vad han har för känslor för mig. Eller för att han träffar någon annan. Tankarna går bara runt fortare och fortare från den ena möjligheten till den andra. Fullt medveten om att mycket av oron kommer från tidigare erfarenheter. Erfarenheter av lögner och bittra svek. Men det var inte han. Det var någon annan. Fullt medveten om detta, men likväl finns tankarna och oron där. Även besvikelsen kring att inte samma längtan verkar finnas från hans sida. Känslan sprider sig av att inte vara så betydelsefull. Att inte påverka tillräckligt. Därmed slår jag ner på mig själv och känner hur besvikelsen växer. Önskar jag vore på något annat sätt.
