Känsligt
Under helgen diskuterade vi boendet igen. Eller rättare sagt, vårt framtida boende. Hur vill vi ha det? Vi har gått igenom alla alternativ, både framlänges och baklänges. Ska vi bygga ut hans hus, eller bygga ut mitt hus, eller bygga nytt hus, eller köpa ett annat nytt (begagnat) hus. Det finns både för-och nackdelar med alla valen. Och vi är ambivalenta som få. Denna gång funderade han mycket på ombyggnad av hans hus. Försökte hitta nya lösningar på det. Vad gör man i ett sådant läge när man inte gillar partners hus, och inte heller ser att den har potential till att bli ett trevligt boende längre fram heller. 
Därför var jag mest tyst. Vill inte säga vad jag känner för hans hus. Vill inte såra.
Det märks också en stor skillnad i vårat tänkade kring boende. I mitt tänkande finns hela tiden tanken om barnen i stort fokus. I hans tänkande har jag svårt att se att det ens existerar. Skulle exempelvis hans hus byggas ut, så skulle barnen ryckas upp ifrån både dagis och skola, hemmiljö och närheten till sin pappa. I ett annat förslag som vid ett tillfälle indirekt framkom, inberäknades till och med att flytta till en ort på ungefär 10 mils avstånd från nuvarande ort. Det gör mig förvånad att ingen tanke eller oro finns kring barnens välmående. Att det verkar vara så enkla saker för honom. För mig finns en grundläggande tanke om att man inte flyttar runt på barn hur som helst. Man kan inte bara flytta någonstans för att testa ett tag, några år, och sedan flytta tillbaks igen. Så gör man inte anser jag. Inte om man bryr sig om barnen iallafall. Hur skulle jag kunna rättfärdiga ett sådant beteende gentemot barnen, barnens pappa och andra runt omkring?
Sådana här diskussioner kan närmast få mig att känna att det kanke är bättre att vara särbos. Eller sambo på "låtsas" som vi är nu. Jag är så rädd att göra fel val för barnens skull. Med tanke på de kriser vi också haft, som inte heller de är överståndna, är det kanske bättre att avvakta. Det svåra är att jag även misstänker att vissa av kriserna beror just på nuvarande läget. Han känner frustration över att inte ha tillgång till sina saker i mitt hem. Vilket försås är helt förståeligt, men samtidigt svårt att hitta lösning till. Hemmet är fullproppat redan som det är. Det som gjorts är att lämna plats i garderober och badrumsskåp för hans saker. Men möbler har jag ansett att vi inte kan göra något åt. Det är sådant vi får magasinera så länge, och flytta in i det hem som vi sedan bestämmer för. Skulle vi bo kvar här måste det ju byggas ut. Och när det är gjort kan isåfall hans möbler flyttas in. Jag förstår att det måste kännas jobbigt för honom, men vad finns det för alternativ?
Därför var jag mest tyst. Vill inte säga vad jag känner för hans hus. Vill inte såra. Det märks också en stor skillnad i vårat tänkade kring boende. I mitt tänkande finns hela tiden tanken om barnen i stort fokus. I hans tänkande har jag svårt att se att det ens existerar. Skulle exempelvis hans hus byggas ut, så skulle barnen ryckas upp ifrån både dagis och skola, hemmiljö och närheten till sin pappa. I ett annat förslag som vid ett tillfälle indirekt framkom, inberäknades till och med att flytta till en ort på ungefär 10 mils avstånd från nuvarande ort. Det gör mig förvånad att ingen tanke eller oro finns kring barnens välmående. Att det verkar vara så enkla saker för honom. För mig finns en grundläggande tanke om att man inte flyttar runt på barn hur som helst. Man kan inte bara flytta någonstans för att testa ett tag, några år, och sedan flytta tillbaks igen. Så gör man inte anser jag. Inte om man bryr sig om barnen iallafall. Hur skulle jag kunna rättfärdiga ett sådant beteende gentemot barnen, barnens pappa och andra runt omkring?
Sådana här diskussioner kan närmast få mig att känna att det kanke är bättre att vara särbos. Eller sambo på "låtsas" som vi är nu. Jag är så rädd att göra fel val för barnens skull. Med tanke på de kriser vi också haft, som inte heller de är överståndna, är det kanske bättre att avvakta. Det svåra är att jag även misstänker att vissa av kriserna beror just på nuvarande läget. Han känner frustration över att inte ha tillgång till sina saker i mitt hem. Vilket försås är helt förståeligt, men samtidigt svårt att hitta lösning till. Hemmet är fullproppat redan som det är. Det som gjorts är att lämna plats i garderober och badrumsskåp för hans saker. Men möbler har jag ansett att vi inte kan göra något åt. Det är sådant vi får magasinera så länge, och flytta in i det hem som vi sedan bestämmer för. Skulle vi bo kvar här måste det ju byggas ut. Och när det är gjort kan isåfall hans möbler flyttas in. Jag förstår att det måste kännas jobbigt för honom, men vad finns det för alternativ?
Kommentarer
Trackback
