Nära ögat
En oväntad händelse gjorde att orden kom över mina läppar. De där orden man undrat om de en dag skulle komma att sägas. Nu gjorde de det tillslut. Om ändå på ett litet eftertänksamt sätt. Inte självklart, eller som något som långsamt växt fram och tagits ställning till. Kände bara just då ingen framtid eller tro. Det hade abdrupts förvandlats till något svart.
Hans reaktion var lite oväntad. I reaktionen låg en jämförelse mot ett av mina tidigare ex, och handlade om varför exet fått fler chanser trots att denne inte borde ha varit värd det, medan han själv bara föll på en enklare händelse. Riktigt så enkelt är förstås inte sanningen. Långt därifrån. Exet fick inte nya chanser bara sådär. Och han själv föll inte för första lilla problemet. För mig var det inte en liten och enkel händelse. Och vem har sagt att där inte skulle finnas någon mer chans för honom. Inte att jag är den typen av person som gör avbryt lite då och då när det pockar på. Snarare tvärtom. Men då ändå inte känslorna är döda, utan högst vitala, så kan det vara svårt att sia om möjligheterna. Allt hänger då trots allt på om det kan finnas lösningar till problemen.
Den oväntade händelsen, som ledde till att de oplanerade orden sades, ledde ändå också fram till något bra. Det närmande slutet ledde fram till att han öppnades upp, och känslor blottades. Förklaringar lades fram och saker sades för att förmildra det som hänt, och för att få mig att känna mig betydelsefull.
Det slår mig att detta kanske låter som en otrohetshändelse. Något sådant handlar det däremot inte om, utan något helt annat. Må ha bivit en överreaktion av mig....eller inte. Den känsla händelsen väckte var ändå något som inte gick att skaka av sig, och slå ifrån sig. Det fäste sig och spydde ut sitt gift i ådrorna, och fick mig att tvivla. Tvivla på det som sagts. På känslor.
Avståndet jag bildade på natten där när orden sades, bröts i morse, när jag fann honom gråtandes i sängen. Att få höra de ord som sades, och ordentligt få se att vårat förhållande betyder något, var något som fick den tidigare oväntade händelsen att förmildras. Hur känslan kommer bli framöver vet jag däremot inte. Kommer det att gå över, eller jaga mig.
Jag kröp intlll honom, lade min hand på hans, och mitt huvuvd på hans axel. Medan gråten fortsatte smekte våra händer varandras, och höll hårt i varann. Sedan vände han och kröp intill mig och kramade mig innerligt. Våra munnar sökande varandras. Känslorna mer talande än på länge.
Det som nu återstår, är att se är hur såret kommer att läka....
