Osäkerhet
Jag valde att vara anonym, för att det största behov jag hade i skrivväg, var att få skriva av mig frustration och tankar kring mitt förhållande, och annat som man berörs utav men kanske inte vågar eller vill diskutera med andra om. Jag tänkte mig en fredad zon. Ett ställe att vältra ur mig de svåra tankarna. Kanske det förbjudna. Men jag märker att det inte var så lätt som jag trodde. Trots min anonymitet så kan jag ändå alltid bli igenkänd. Därför känner jag mig begränsad, och skriver inte fullt ut det jag vill. Jag märker också att jag inte vill vältra för mycket om samma problem och tankar, för det kan ju bli väldigt trist att läsa. Likadant kan det felaktigt låta som att jag bara är negativ och enbart missnöjd, medan det i själva verket är en uppsjö av känslor jag känner, där jag både är glad och lessen, nöjd och missnöjd, och allt därimellan. Behovet att skriva brukar dock oftast uppstå vid stora bekymmer och sådant man känner störst missnöje, och oro kring. Därför kan det bli så fel, att det då låter som det är allt man bara känner.
Så därmed vill jag bara säga att jag hoppas ni har detta i åtanke när ni läser, att det finns så mycket mer av känslor än det jag skriver. Men oftast blir det kanske just problemen man har mest behov att skriva kring. Så förlåt att jag låter pessimistisk ibland, men jag är egentligen inte sådan av naturen, bara endel av mig.
Jag har läst mitt förra inlägg några gånger nu, och grubblat kring om det kanske var för självutlämnande. Det bara flödade ur mig, när jag drog mig till minnes. Det är en ständig balansgång, mellan vad man för stunden har behov att skriva av sig kring och vad man känner sig beredd att lämna ut . Denna gång vet jag inte om det blev ett överslag. Kanske raderar jag. Men ännu står det kvar.
