Skild!
Det går en dokumentärserie just nu som heter Skild! Idag var det del 2, som ivrigt väntats på då jag dels älskar dokumentärer, och dels separerat några gånger och därmed påverkas starkt av ämnet.
Minnesbilder fladdrade förbi. Framförallt kring den tid man bor kvar i samma hem från det att det bestämts att man ska gå isär, tills man också flyttat isär. Det är verkligen hemskt! Jag har varit där, precis som så många andra. Jag minns en sambos förtvivlan, depression, att ha tappat lusten att leva, och min slutliga tanke om att ställa in separationen och fortsätta för att jag inte orkade se honom må så dåligt. Chansen togs däremot inte, troligtvis för att han visste att jag egentligen inte ville. Däremot blev vi snabbt "låtsassambos", då vi i väntan på isäflyttning var tillsammans på de sätt man kan, med kramar, kyssar och älskog. Bisarrt javisst. Men känsomässigt och behövande.
En annan separation skedde under hemsk turbulens. En lycklig graviditet, som förvandlades till mannen som gick bakom min rygg, lögner, kille som ena dagen bad mig att inte ge upp om oss och nästa dag stod och velade, och sedan återigen en dag senare bad mig om en ny chans igen. En stund som borde ha varit fylld av glädje och förväntningar inför det väntande barnet, fylldes istället av labilitet, depression och total orkeslöshet. Tiden innan isärflyttning bestod av akuta besök hos kurator och läkare, att undvika behöva träffa exet, och bråk med densamma om hur delning av boendet i hemmet skulle ske innan isärflyttning. Efter överenskommelser om det tillfälliga boendet, utnyttjade han ändå läget med att oväntat komma på besök och bo där samtidigt som mig. Han vägrade t.o.m lämna dubbelsängen, och i min beslutsamhet över att komma så långt bort från honom som möjligt, så fick jag därmed sova på madrass i annat rum. Hårt var det, bittert var det, hatet och föraktet spred sig som en löpeld över den partner jag en gång älskat. Mannen beteende var inte bara grisigt emot mig, utan även mot henne, genom att försöka få mig i säng, och få mig tillbaks, trots att de var tillsammans. Var var deras nyförälskelse? Tiden då man inte borde uppfyllas av något annat än berusning för sin nya partner...
Jag äcklades, jag hatade, jag avskydde, jag grinade och så igen....och igen. Och mitt i allt äckel, fascinerades jag, över hur jag helt plötsligt hamnat på andra sidan. Jag var "den andra"....den han besökte i hemlighet bakom hennes rygg. Stod och dreglade över mina graviditetsstinna bröst. Smekte mig med blicken. Fick synligt stånd. Berättade saker som man absolut inte ska berätta när man har en partner. Om hans känslor för mig, hans drömmar och fantasier. Betedde sig som en brunstig tjur. Eller som en nyförälskad. Fick höra jämförelser oss imellan....och det var inte till min nackdel. Jag iaktog hans beteende, lyssnade och tog in och kände både bitterhet och upprymdhet. En signifikant skillnad förelåg dock mot det tidigare scenariot när hon var den andra. Jag gav aldrig efter. Han fick kräla i stoftet, kyssa mina fötter och tråna...men jag gav inte efter. Mig skulle han inte få. Inget svårt val trots allt, då det förakt jag kände ofta fick mig att närmast vilja kräkas rakt ut över denna gestalt.
Minnena gör inte ont längre. De bara finns. Det gör däremot ont när jag läser min dagbok, eller när jag tänker tillbaks på det i fel tilstånd, då jag är lessen. Det händer däremot knappt aldrig numer. Men det tog tid. Oändligt mycket tid innan jag kom hit. De läget jag knappt aldrig trodde jag skulle komma till. Det är så oändligt skönt att ha gått vidare. Att ha lämnat det bakom mig. Jag undrar hur det går för honom, han som förlorat det som betytt mest som han nyligen återigen sa...
