Solo, ensam och allena
Ja inte som i singel, men killen bor hemma hos sig denna natt då han hade lite bestyr att göra där. Vet inte hur många månader sedan han sist sov där...men länge sen är det. Känns lite konstigt. Likadant för honom. Han ringde nyss och berättade hur märkligt tyst allt var.....kan inte fatta vad han menar med det 
.
Undrar vad han känner. Saknar han mig? Saknar han barnen? Har inte vågat fråga. Känner dubbla känslor själv. Skönt på ett sätt att kunna chatta, surfa och göra vad jag vill, hur länge jag vill, utan någon att ta hänsyn till. Som förr i tiden. Men samtidigt längtande efter hans famn, hans närhet, hans läppar. Inte blev det mindre heller när vi pratade i telefon, och senare började chatta.... Minnena sköljer över mig, till hur vi satt såhär förr....på varsitt håll, flirtande, sexskojande och längtande. Och hans röst i telefon....lite ödmjuk, lite försiktig, och lite skojande. 
Om det gick att dra tillbaks tiden, skulle man vilja det då, eller skulle man föredra att stanna i nuet? Jag minns hur jag försökte att insupa varenda minut....hålla den kvar....stanna kvar....etsa det fast på näthinnan. Underbart, men samtidigt ändå jobbigt, att inte veta hur framtiden skulle bli, osäkerhet kring den andras känslor. Även om vi bägge sade oss känna samma....känslor större och annorlunda än någonsin förr, så fanns ändå osäkerheten där. Menar han verkligen det han säger... Kommer han inte tröttna... Nu är det på ett annat sätt. Känslorna lite nerslipade av de baksidor man sett. Problemen framlagda på bordet. Några sår man slickar. Men nu vet man ändå....att fixar vi de problem vi har, så vill vi leva tillsammans. Nu vet man var man står.
Mmm...vad jag är galet förälskad i honom...trots allt. 
