Tuffa stunder
Det finns stunder som är värre än andra som ensamstående förälder. En av de stunderna inföll inatt, då jag vaknade mitt i natten av att ena barnet fått magsjuka. Yr och svajande av trötthet, stapplade jag så fort jag kunde runt och plockade fram hink, papper och vattenglas. Med motvilja blandad med ömhet för den store ömsom satt och ömsom stod jag och väntade medan hulkandet pågick. Spyor något av det jag har mest svårt för, och mest rädsla inför att få. Några stunder inföll då lukten och synen fick mig själv att börja torrhulka. Ändå något man borde fått vana för, då det genomsnittligt trots allt inträffar en gång varje vinter. Men denna gång värre än tidigare gånger. Vid ett tillfälle råkade sonen nämligen kräkas ner både säng, golv, matta och sig själv, vilket aldrig förr hänt. Synen ligger fortfarande kvar på näthinnan.
Efter ett antal kräkomgångar, då det verkade över, och sängkläder bytts, golvet skurats, sonens duschats, mattan torkats av så gott det kunnats, raglade jag bort till sängen och slängde mig raklång. Knappt hade ögonen hunnit slagits igen, förren ett gnäll ifrån minstingen hördes. Det kan inte vara sant, hinner jag tänka. Raglar återigen upp och över till minstingen. Kiss i sängen att ta rätt på. Varför just nu?!! Tar mig knappt tiden att tänka, utan agerar på ren reflex. Upp med minstingen. Av med blöjan. In i duschen. Tvätta. Torka. Bort med täcket. Över till tvättstugan. Tillbaks. Leta upp nytt täcke. Lägga minstingen. Över till min egen säng. Äntligen! Får jag sova nu? Ögonen fallar ihop. Allt borta på några sekunder.
Ett dygn har snart gått, och ännu har vi klarat oss. Jag och minstingen. Sambon inte här, och bör nog inte komma förren det är säkert. Även om hälsan finns för stunden, så finns rädslan där. Bara vi klarar oss! Det värsta som kan hända är när vi alla blir sjuka. För det är närmast obarnhärtigt att ta hand om barnen när man samtidigt själv ligger på golvet med magsjuka. Därför har jag förberett mig så gott jag kunnat. Försökt tvätta, städa och diska iordning det mest akuta. Men matlagning kvarstår. Jag borde ha lagat iordning något att kunna äta imorgon, ifall jag blir sjuk, och är för dålig att fixa något till barnen. Men jag var för trött och seg idag, och alltför stressad och inriktad på att få rent allt nedspytt och nerkissat.
Hinken framtagen. Står i sovrummet. Vågar man lägga sig? Längtar tills allt är över, och lugnet och normaliteten återkommit.
Efter ett antal kräkomgångar, då det verkade över, och sängkläder bytts, golvet skurats, sonens duschats, mattan torkats av så gott det kunnats, raglade jag bort till sängen och slängde mig raklång. Knappt hade ögonen hunnit slagits igen, förren ett gnäll ifrån minstingen hördes. Det kan inte vara sant, hinner jag tänka. Raglar återigen upp och över till minstingen. Kiss i sängen att ta rätt på. Varför just nu?!! Tar mig knappt tiden att tänka, utan agerar på ren reflex. Upp med minstingen. Av med blöjan. In i duschen. Tvätta. Torka. Bort med täcket. Över till tvättstugan. Tillbaks. Leta upp nytt täcke. Lägga minstingen. Över till min egen säng. Äntligen! Får jag sova nu? Ögonen fallar ihop. Allt borta på några sekunder.
Ett dygn har snart gått, och ännu har vi klarat oss. Jag och minstingen. Sambon inte här, och bör nog inte komma förren det är säkert. Även om hälsan finns för stunden, så finns rädslan där. Bara vi klarar oss! Det värsta som kan hända är när vi alla blir sjuka. För det är närmast obarnhärtigt att ta hand om barnen när man samtidigt själv ligger på golvet med magsjuka. Därför har jag förberett mig så gott jag kunnat. Försökt tvätta, städa och diska iordning det mest akuta. Men matlagning kvarstår. Jag borde ha lagat iordning något att kunna äta imorgon, ifall jag blir sjuk, och är för dålig att fixa något till barnen. Men jag var för trött och seg idag, och alltför stressad och inriktad på att få rent allt nedspytt och nerkissat.
Hinken framtagen. Står i sovrummet. Vågar man lägga sig? Längtar tills allt är över, och lugnet och normaliteten återkommit.
Kommentarer
Trackback
