Mitt liv här och nu...

Idag en dag av energi och vilja att göra så mycket. Repeterar kunskaper. Känns roligt och upplyftande. Hoppas det håller i sig, för det finns otroligt mycket att ta tag i och repetera. Bra att ha något upplyftande att göra också i min saknad och längtan efter mannen. Koncentrationen oftast okey så länge jag håller på, men när jag gör uppehåll tänker jag omedelbart på honom. Han, min älskling, som jag nästan vil äta upp .

Funderar på att skicka ett hett mail. Eller sms. Samtidigt vill jag inte få honom att känna sig kvävd. Lite svår balansgång det där. En balansgång som jag vanligtvis inte brukar behöva fundera på. Jag som normalt brukar vara väldigt självständig, och där killar mer brukar stå för de klängande tendenserna. Nu känns det nästan omvänt. Förvisso var det inte så till en början. Han började istället väldigt snabbt i vårt förhållande att förklara sina starka känslor för mig i ord om gemensam framtid, om att vara beredd att göra allt med mig och började leta efter gemensamt hem efter bara några månader. Då var jag inte beredd. Då gick han några steg framför mig. Så jag fick försiktigt be om mer tid. Att han skulle vänta in mig. Lite besvärlig ställning just då. Jag kunde inte förbjuda honom att sälja sitt hem som han så gärna ville bli av med, men var inte beredd att sälja mitt, och egentligen inte beredd då heller att få honom inflyttande med möblemang och allt i mitt hem.

Nu känns det som jag känslomässigt hunnit ikapp och förbi honom. Eller så är jag bara duktigare på att visa känslor.  

Nej nu måste jag sluta mina funderingar och fortsätta mitt repeterande. Måste tänka på något annat än honom hela tiden. ;)