Mitt liv här och nu...

Igår visade älsklingen mig sitt fotoalbum. Det var kort alltifrån hans barndom fram tills digitalkameratidens början. Tänk att det fick plats i ett enda album.  

Jag har kommit att undra om han känner någon skam kring att visa sig från sin barndom. Vid ett tillfälle när vi var hemma hos honom och vi var inne i det "överblivna" rummet, så råkade jag få syn på några kort liggande i en hylla. Eftersom jag såg att det var kort ifrån några skolklasser, trodde jag det var kort som var okey för mig att glutta på. Förmodligen trodde jag fel för det märkets att han blev lite nervös och  irriterad när han såg vad jag tittade på. Som om jag hade rotat fram några känsliga kort ifrån någon undangömd låda. Så var det ju nu inte, utan de låg fullt synliga, och av den art de jag inte ansåg dom känsliga. Pga hans reaktion drog jag därefter slutsatsen att han kanske inte kände sig tillfreds med sig själv ifrån korten. Hans reaktion kändes i alla fall tråklig. Eftersom jag älskar honom så finner jag ju stort intresse av att få ta del av hans historia både till bild och berättelse. Jag blev också lite sårad av reaktionen då det fick mig att känna mig utestängd ifrån hans liv. Om han älskar mig som han säger, och vill dela sitt liv med mig, varför då gömma saker om det för mig. Det var min känsla. Självklart måste man kunna få ha vissa saker för sig själv. Allt behöver inte berättas och visas. Vissa saker kan ju tom vara dumt att berätta och visa. Men detta tyckte jag var lite märkligt, för det var inget speciellt med de korten på honom.

Resultatet av denna händelse blev i alla fall att jag blev fundersam, och bestämde mig för att aldrig mer titta på något kort om han inte bett mig.  Jag som annars brukar vara väldigt försiktig med att titta på saker hos andra, kanske tom mer med honom än andra då jag märkt att han har stor integritet. Trots det hade ändå denna enkla händelse tydligen varit över hans gräns.

Igår var tydligen stunden ändå inne för att han kände sig beredd att visa. Fotopärmen hade av hans eget initiativ tagits med ifrån hans hem till mig förra gången han var över, så när jag skulle gå och lägga mig kom han och lade sig bredvid mig i sängen och öppnade pärmen.

Hur beskriver man sina känslor. För mig var det stort att få se dessa kort. Jag känner nu bara ännu mer än förut hur starkt jag älskar honom. Det viktiga var inte om kort var fina eller fula, det viktiga var att se honom som han är med sina sämre och bättre sidor, och se lite av hans historia. När vi närmade oss slutet på pärmen dök det även upp kort från hans tidigare sambo. Den kvinna som han haft längst förhållande med. Jag har länge undrat hur hon ser ut. Tidigare har jag bara sett kort på hans senaste ex. Men hans sambo kändes mycket mer betydelsefull att få se, då de haft ett mycket längre förhållande. Min kille har frånsett detta förhållande nämligen inte haft några långa förhållanden. Vad det kommer sig av har jag ingen aning om, jag kan bara gissa när det gäller vad som varit problemet då tjejerna inte velat fortsätta.

Det kändes verkligen skönt att ha fått se korten, och väldigt skönt att också kunna konstatera att det inte gjorde det minsta ont att titta på hans exsambo.  Inte att jag förväntat mig det, jag brukar inte vara svartsjuk eller avundsjuk på ex. De är ju historia, och ärligt talat skulle det inte ha känts bättre att träffa någon som inte haft några tidigare partners. För de har ju trots allt hjälpt till att ge den partner man träffat den erfarenhet och mognad de inskaffat. Det fick mig däremot att fundera över exsambons känslor. Hon var tydligen väldigt svartsjuk på flera sätt, och klarade bland annat inte av att hennes kille skulle ha kort av tidigare partners. Lite märkligt kan jag tycka. För mig spelar det ingen som helst roll att han har kort kvar från andra. Snarare tycker jag det är kul att kunna få se hur de sett ut, och kul att få veta lite om dom. Självklart måste man få ha kvar sådana. Jag skulle för egen del bli rätt upprörd om någon bad mig kasta dom. Det skulle bli som att kasta mina minnen, eller bevisen från dom i alla fall. Och vad skulle man vinna på det, det som hänt har ju ändå hänt oavsett om korten är borta eller inte. Jag antar att det måste brista mycket i ens självkänsla när man inte klarar sådant.

Det märks att min kille har kvar mycket rester från hennes reaktioner. Han är ytterst försiktig när han berättar något om något ex, och han hade ett tydligt nervöst beteende när han vid ett tidiigare tillfälle råkade komma förbi korten av hans senaste ex.  Det var som han var beredd på att jag skulle slita skivan ur datorn och börja stampa på den. Jag hoppas han lär sig att slappna av och lita på mig. Jag är en annan, jag är inte hon. Jag mår inte dåligt av att höra om resor han gjort med andra och liknande intressanta detaljer. Jag mår inte heller dåligt av att han har kort på sina ex, eller se några av dessa. Han borde nog snart ha lärt sig det också med tanke på att det till och med har hänt att jag frågat om rent sexuella erfarenheter. Har han gjort si eller så någon gång, och sedan skratt ifrån min sida när han blygt och nervöst berättat att han kanske har det.  Det stör mig helt enkelt inte alls att prata om eller tänka på vad han kan ha gjort med andra. Sedan finns det självklart gränser. Det gör det väl alltid. Jag skulle exempelvis aldrig fråga vem som varit den bästa i sängen, eller annat som det skulle kunna finnas risk för att man blir sårad över. Sådant får komma från honom själv i sådant fall, och då förhoppningsvis bara när det är något positivt att säga. Jag känner mig också så pass avslappnad över mig själv rent sexuellt att jag inte känner något behov av att kolla hur jag ligger till i förhållande mot någon annan.

Det känns skönt att man inte har några problem med ens partners förflutna. Det måste vara väldigt jobbig att gå och bära på sådant. Inte sagt att all typ av avundsjuka och svartsjuka skulle vara dålig. För min personliga del tycker jag snarare att det kan vara sunt att det finns lite av det i alla fall. Men när det går för långt, kan det knappast vara roligt för en själv heller.

Det är mina tankar.