Besvärad
Ett ex har närmat sig igen. Två gånger. Egentligen inte förvånande då han gjort det ofta förr genom åren. Men efter att jag ganska ordentligt visade mitt val efter att han såg till att min kille och jag fick en ganska turbulent början, så har han märkligt nog hållit sig lugn och på avstånd länge, förmodligen stött.
Det har känts märkligt. Som en dröm. Helt plötsligt hade jag lyckats med något jag bara drömt om förut. Som jag trodde var omöjligt för mig. Eller iallafall väldigt avlägset. Att bli lämnad ifred, och få möjlighet att leva efter de val jag själv gjort, med den jag vill leva med. Det kan verka självklart, men har inte varit så för mig. Förr var min önskan bara att han skulle träffa någon som han verkligen skulle bli förälskad i, och vilja satsa på, så att han kunde glömma mig. Inte för att jag tyckte han förtjänade det med tanke på hur han behandlat mig och andra, men helt enkelt för att kunna få bli fri. Att bli lämnad ifred, med möjlighet att kunna få gå vidare...."at last". Men nu har jag fått det ändå, utan att han hann träffa någon. Det är underbart! Inte att livet på något sätt är perfekt nu. Något sådant finns nog inte. Men underbart att leva efter mina egna val. inte som ett tvång.
Märkligt nog glömmer man snabbt. Nu känns det naturligt att leva såhär, efter mina egna val. Som om jag alltid gjort det. Men ibland sköljer minnena över mig, över min resignation för bara något enstaka år sedan. Känslan av att trots att jag var singel, så var jag inte fri, för han såg det alltid som att jag var hans, och att vi snart skulle bli ett par igen. Detta trots min bestämdhet kring att det var över. Ändå var det en bättre period, för han kunde med nöd och näppe trots allt acceptera att jag ville vara singel. För stunden iallafall. Längre tillbaks i tiden var jag ännu mer fastlåst. De minnena känns väldigt obehagliga. Att vara fången och närmast livegen. Att inte kunna komma loss. Den känslan är något av de värsta känslorna jag har som minne ifrån vårat förhållande.
Nu låter det kanske som jag aldrig ville vara tillsammans med detta ex, men så var det inte. Men det fanns för mycket och stora problem, så efter ett tag gav jag upp och ville bli fri, men fick inte bli detta. Det var så mardrömmen började. Den attraktion och passion som funnits mellan oss har alltid varit stark, blandat med hat ifrån min sida. Det tråkiga är att han tyvärr iom våra känslor för varann, alltid kunde komma åt mig. Och min ärlighet som alltid gjorde det omöjligt för mig att ljuga, och så lätt att gå på hans lögner, har han utnyttjat till fullo.
Nu har han närmat sig igen. Har bett om ursäkt för allt han gjort mig under alla år. Kände sig djupt lessen för det som han sa. Erkände sina fel. Men jag har svårt att lyssna på sådant. Dessa ord om att han insett vad som betyder något. Att han förlorat det som betytt mest. Och att han blivit förändrad och framöver kommer leva på ett helt annat sätt. Jag blev besvärad för jag har hört det så många gånger förr. Oändligt många gånger. Och alltid med stor inlevelse ifrån hans sida. Jag undrar hur det kommer bli framöver. Ska han fortsätta såhär nu, eller var det bara något han behövde få ur sig. Det är också så oväntat och märkligt att det kommer nu, efter denna långa period av frihet och lugn, och då jag samtidigt också är ganska övertygad om att han inte är ensam längre. Men å anda sidan så har ju inte flickvänner stoppat honom förr heller från att närgånget visa och prata om sina känslor för mig... Det gör mig lite orolig detta. Jag trodde faktiskt att han denna gång trättat någon han är lycklig med, vilket fått mig att känna att tiden kanske är inne för att våga ta steget att flytta ihop med min pojkvän. Förr skulle det ha känts som en omöjlighet av rädsla för att helvetet skulle bryta loss. Men nu undrar jag återigen om jag verkligen vågar. Jag mår dåligt över tanken på vilka följder det kanske skulle kunna få...
Det har känts märkligt. Som en dröm. Helt plötsligt hade jag lyckats med något jag bara drömt om förut. Som jag trodde var omöjligt för mig. Eller iallafall väldigt avlägset. Att bli lämnad ifred, och få möjlighet att leva efter de val jag själv gjort, med den jag vill leva med. Det kan verka självklart, men har inte varit så för mig. Förr var min önskan bara att han skulle träffa någon som han verkligen skulle bli förälskad i, och vilja satsa på, så att han kunde glömma mig. Inte för att jag tyckte han förtjänade det med tanke på hur han behandlat mig och andra, men helt enkelt för att kunna få bli fri. Att bli lämnad ifred, med möjlighet att kunna få gå vidare...."at last". Men nu har jag fått det ändå, utan att han hann träffa någon. Det är underbart! Inte att livet på något sätt är perfekt nu. Något sådant finns nog inte. Men underbart att leva efter mina egna val. inte som ett tvång.
Märkligt nog glömmer man snabbt. Nu känns det naturligt att leva såhär, efter mina egna val. Som om jag alltid gjort det. Men ibland sköljer minnena över mig, över min resignation för bara något enstaka år sedan. Känslan av att trots att jag var singel, så var jag inte fri, för han såg det alltid som att jag var hans, och att vi snart skulle bli ett par igen. Detta trots min bestämdhet kring att det var över. Ändå var det en bättre period, för han kunde med nöd och näppe trots allt acceptera att jag ville vara singel. För stunden iallafall. Längre tillbaks i tiden var jag ännu mer fastlåst. De minnena känns väldigt obehagliga. Att vara fången och närmast livegen. Att inte kunna komma loss. Den känslan är något av de värsta känslorna jag har som minne ifrån vårat förhållande.
Nu låter det kanske som jag aldrig ville vara tillsammans med detta ex, men så var det inte. Men det fanns för mycket och stora problem, så efter ett tag gav jag upp och ville bli fri, men fick inte bli detta. Det var så mardrömmen började. Den attraktion och passion som funnits mellan oss har alltid varit stark, blandat med hat ifrån min sida. Det tråkiga är att han tyvärr iom våra känslor för varann, alltid kunde komma åt mig. Och min ärlighet som alltid gjorde det omöjligt för mig att ljuga, och så lätt att gå på hans lögner, har han utnyttjat till fullo.
Nu har han närmat sig igen. Har bett om ursäkt för allt han gjort mig under alla år. Kände sig djupt lessen för det som han sa. Erkände sina fel. Men jag har svårt att lyssna på sådant. Dessa ord om att han insett vad som betyder något. Att han förlorat det som betytt mest. Och att han blivit förändrad och framöver kommer leva på ett helt annat sätt. Jag blev besvärad för jag har hört det så många gånger förr. Oändligt många gånger. Och alltid med stor inlevelse ifrån hans sida. Jag undrar hur det kommer bli framöver. Ska han fortsätta såhär nu, eller var det bara något han behövde få ur sig. Det är också så oväntat och märkligt att det kommer nu, efter denna långa period av frihet och lugn, och då jag samtidigt också är ganska övertygad om att han inte är ensam längre. Men å anda sidan så har ju inte flickvänner stoppat honom förr heller från att närgånget visa och prata om sina känslor för mig... Det gör mig lite orolig detta. Jag trodde faktiskt att han denna gång trättat någon han är lycklig med, vilket fått mig att känna att tiden kanske är inne för att våga ta steget att flytta ihop med min pojkvän. Förr skulle det ha känts som en omöjlighet av rädsla för att helvetet skulle bryta loss. Men nu undrar jag återigen om jag verkligen vågar. Jag mår dåligt över tanken på vilka följder det kanske skulle kunna få...
Kommentarer
Trackback
