Ensam
Kärleken bortrest. Sitter och slösurfar och känner både ensamhet och saknad, på samma gång som det också är lite skönt med en liten break, om än väldigt liten, bara en natt 
.... Synd bara att man inte själv fick åka. Det är roligare att få åka än vara kvar med alla vardagsgöromål. Framförallt såna stunder som idag då det bara blev massa tjafs med barnen. Samtidigt skulle jag inte med mig att kunna åka. Barnen är ju mina, och det känns inte rätt då att lämna allt till honom under ett dygn eller mer. Bara för enstaka timmar. Den saken känns faktiskt rätt jobbig. Trots att jag inte längre är singel, utan delar mitt liv och dess bekymmer med en partner så är jag trots allt lika upplåst som tidigare.....i princip. Fortfarande är ansvaret för barnen mitt. Fortfarande kan jag inte åka iväg någon kväll i veckan för att göra något. Inte ännu iallafall. Eller egentligen kanske det inte är fullständigt sant. Han skulle kanske erbjuda sig, men det skulle kännas svårt för mig att göra så, att bara lämna allt till honom. Och jag skulle få känna att han egentligen gör mig en tjänst, och så orkar man ju inte känna ifall men exempelvis skulle vilja träna en gång i veckan eller liknande, det måste ju handla om att det ska vara lika naturligt och självklart att han ska kunna ta hand om barnen som jag. Men kanske blir det aldrig så 
Jag undrar hur sådant funkar för andra med barn som skaffat ny partner. För mig är denna situation fortfarande väldigt ovan. Men det kanske bara tar ett tag att vänja sig. Precis som det väl måste få ta ett tag för honom att vänja sig och ordentligt komma in i rollen som styvpappa, platspappa eller vad man nu vill kalla det. Ja allt tar väl sin tid.
.... Synd bara att man inte själv fick åka. Det är roligare att få åka än vara kvar med alla vardagsgöromål. Framförallt såna stunder som idag då det bara blev massa tjafs med barnen. Samtidigt skulle jag inte med mig att kunna åka. Barnen är ju mina, och det känns inte rätt då att lämna allt till honom under ett dygn eller mer. Bara för enstaka timmar. Den saken känns faktiskt rätt jobbig. Trots att jag inte längre är singel, utan delar mitt liv och dess bekymmer med en partner så är jag trots allt lika upplåst som tidigare.....i princip. Fortfarande är ansvaret för barnen mitt. Fortfarande kan jag inte åka iväg någon kväll i veckan för att göra något. Inte ännu iallafall. Eller egentligen kanske det inte är fullständigt sant. Han skulle kanske erbjuda sig, men det skulle kännas svårt för mig att göra så, att bara lämna allt till honom. Och jag skulle få känna att han egentligen gör mig en tjänst, och så orkar man ju inte känna ifall men exempelvis skulle vilja träna en gång i veckan eller liknande, det måste ju handla om att det ska vara lika naturligt och självklart att han ska kunna ta hand om barnen som jag. Men kanske blir det aldrig så Jag undrar hur sådant funkar för andra med barn som skaffat ny partner. För mig är denna situation fortfarande väldigt ovan. Men det kanske bara tar ett tag att vänja sig. Precis som det väl måste få ta ett tag för honom att vänja sig och ordentligt komma in i rollen som styvpappa, platspappa eller vad man nu vill kalla det. Ja allt tar väl sin tid.
Kommentarer
Trackback
