One of those days...
Ibland är det uppåt, och ibland neråt. Just nu neråt. Ganska mycket neråt. Tror det handlar om flera delar av mitt liv som jag just nu tycker är jobbigt, men allra mest kanske det är förhållandet som gör mig lessen. Inga stora saker som hänt. Många gånger är det inte det, utan de små sakerna som kan ligga och gnaga och många gånger kan ställa till med lika mycket förstörelse.
Jag känner mig ensam i mitt förhållande. Just nu iallafall. Det är jag som tar hand om barnen på morgonen och ser till att de kommer till dagis och skola. Det är jag som ser till att de får mat i sig när de kommit hem igen. Det är jag som huvudsakligen ser till att de kommer i säng, med tandborstning, nattning och allt. Det är jag som ensam åker på träning med dom när inte pappan har dom. Allt detta precis som innan han kom in i mitt liv.
Det han gör är att ta hand om sig själv. Och att tillsammans med mig hålla koll på dom när han är hemma. Han kan precis som förut åka iväg en sväng till sitt "gamla" hem på dagarna eller kvällarna. Han kan precis som förut åka ut på olika ärenden när det passar honom, och han stannar hemma när det är träningar med barnen. Han deltar med andra ord precis i den grad det passar honom. Vi lever i en konstellation där en mamma med sina barn och en kille råkar leva under samma tak, men inte tillsammans.
Det som framförallt ger mig huvudbry är att jag inte vet om det är jag som förväntar mig för mycket. Jag vill leva familjeliv. Där man hjälps åt med allt som inkluderas i familjelivet som hemmet, barnen osv. Och där man inte bara hjälps åt som en familj, utan även har ett samliv där man intresserar sig för varandra. Jag har lite svårt att sätta ord på vad jag menar, men som det är nu känns det väldigt ensamt och som att jag lever med mina barn med honom under samma hustak, medan han i stort sätt lever som förut, med enda skillnaden att han får strida lite med dom också imellanåt. Är det såhär det ska vara nu? Jag förväntade mig nog att man gjorde mer tillsammans, både hemma och ute.
Kanske är det inte så det brukar fungera i ombildade familjer.. Men om det inte är så, så vet jag inte ens om jag finner någon mening med att leva tillsammans. Då kan man nästan lika gärna leva var för sig och ta hand om de liv man har var för sig, och sedan träffas för att i princip bara ha sex tillsammans. För det är ju lite så det känns som vi har nu.
Ja jag är missmodig idag. Det känns tungt i hjärtat och i sinnet. Jag känner mig ensam, och osedd, och som att jag är ensamstående mamma. Vilket jag trodde att jag inte var längre. Kanske förväntar jag mig bara att det ska gå fortare än det gör. Han var ju ändå snabb med att våga börja vara med och fostra barnen, vilket jag tycker är skönt. Men det här andra...när kan man förvänta sig att det ska kommer ? Eller kommer det aldrig? Det är samtidigt så kluvet, för barnen är ju ändå inte hans, så jag kräver inte samma omhändertagande och intresse från honom med dom. Men ändå önskar jag väl ändå att han var lika omhändertagande och intresserad som jag i stort sett.
De här bitarna tycker jag är väldigt svåra. Jag börjar undra om barnens pappa har rätt, att det aldrig kan bli samma sak med någon annan. Eller samma sak, förväntar jag mig ju inte heller till 100% att det ska bli, men till ganska hög grad hoppas jag att det ska bli. Annars känns det nästan som att det lika gärna kan vara för min del.
Samtidigt när jag tänker tankar som att "är han verkligen rätt för mig" och tänker mig in i scenariot att vi inte ska fortsätta tillsammans, så blir jag så väldigt lessen. Inte bara för att bli ensam, utan för att jag ju älskar honom.
Hoppas på att det här bara är en svacka, och att allt kommer kännas och bli bättre...
