Pendeln har svängt
Förr eller senare brukar det svänga. Och det har det nu gjort. Eller nu är inte rätt ord, snarare för ett antal dagar sedan. Det föregående inlägget var, som inflikades, något som hände lite tidigare än det ser ut, strax efter att livet blev som en känslomässig berg och dalbana.
Vad uppgången beror på har jag inte en aning om. Från en mer reserverad attityd, och den kyligare och kallare stil han lade till med under den tid då vi bägge krisade, har han nu betydligt lättat upp och visar värme, omsorg, kärlek och förståelse. Det är förstås underbart men startar samtidigt en massa funderingar. Tankarna går runt kring vad det kan bero på, och för med sig att det blir svårt att slappna av och njuta av det förändrade läget. Samtidigt finns förstås förhoppningen där. Förhoppningen om att läget håller på att förbättras. Att vi är påväg framåt tillsammans, istället för åt varsitt håll.
Boendet är fortfarande inte bestämt. Det står och hänger som ett stort orosmoln över oss. Ska det bli nu, eller senare, eller aldrig?
