Tiden går så snabbt
Projekt på hemmaplan och resor har gjort att tiden inte hunnits med till att även vikas till skrivande. Inte att det är av någon större vikt att det skrivs här, men kan ju vara kul att ha något att gå tillbaks till. Även att få skriva av sig lite. Ibland kommer det stunder då behovet är stort. Men ofta är det mycket som står i ivägen för att kunna sätta sig. Så det får skjutas på och skjutas på, tills det blir bortglömt vad det var som skulle skrivas om.
Mycket är på gång just nu. Sådant som får mig att ligga grubblande på kvällarna. Två hem ska kanske bli ett tillslut. Förvisso något vi varit på gång med länge nu, och i praktiken är det ju egentligen bara ett hem sedan flera månader tillbaks. Men ändå känns det som ett stort steg, att två hem eventuellt ska säljas för att bli till ett gemensamt nytt. Det blir utan återvändo. Visst det går att bryta upp om det skulle vilja sig illa, men till ett mycket högre pris, priset av att ha förlorat de hem vi hade. Det märks verkligen stor skillnad nu, från hur det var när man var yngre. När inga barn fanns. Då fanns ingen sorg över att förlora sitt hem. Den enda farhågan som fanns var kring att rent praktiskt behöva släpa iväg sitt bohag återigen till ett nytt hem ifall det inte gick vägen, och att det rent känslomässigt skulle bli jobbigt. Men nu...nu känns det verkligen i magen. Ifall det inte skulle gå vägen nu, så skulle barnen ha dragits upp förgäves, och ett hem som varit perfekt på många sätt, med bra grannar, nära till kompisar, nära till skola, nära till barnens pappa osv. Det känns verkligen oroande att göra detta steg, och jag vet inte om jag vågar ännu. Är jag beredd? Tänk om man inte heller blir nöjd med det nya huset och omgivningen. Det finns ju många bitar som är sämre där, men även bättre. Det blir så svårt att välja därför. Killen är fullt upptagen av att fundera på vad vi är beredda att lägga. Men jag är helt upptagen av att fundera på om jag överhuvudtaget vill dit. Är jag beredd? Är det huset det rätta? Kan jag stå ut med de sämre bitarna? Jag känner mig så stressad på att ett beslut snart måste fram. Men samtidigt längtar jag efter ett ordentligt gemensamt hem. Att äntligen kunna få slå ihop oss. Att äntligen komma bort från resorna fram och tillbaks till hans hem, oron kring det och det extrajobb som det medfört. Måste bara besluta mig. Har vi hittat rätt hem, eller ska sökandet fortsätta...
