Uppmärksamhet
Tänk hur mycket det betyder att bli sedd, att känna sig attraktiv, att känna uppskattning för både ut och insida. Det har jag fått nu från flera håll och känner mig lite gladare, lite starkare. Den stora nackdelen är att jag inte fick den från rätt håll. För att vara ärlig så fanns det säkert ett omedvetet sökande efter den denna gång också. Inte heller var det väl första gången jag sökt det, och fortsätter det så här så blir det väl inte den sista heller.
Egentligen är det väl inte något fel i att bli sedd av andra än sin partner, som ett komplement. Felet uppstår när det enbart kommer från andra, och när man till och med i vissa perioder enbart får söka fram den från andra håll. Det känns fel tycker jag. Och jag tror definitivt att det kan ligga en fara i det. För en risk tror jag alltid kan finnas, hur liten den än kan vara, att det kan leda till mer...
Vi har haft den diskussionen, i ett ganska tidigt skede, om vikten av att få bli uppskattad och sedd av sin partner. Han verkade helt och hållet förstå, ändå är vi där nu. Jag har alltmer fått inse att han tyvärr inte är den person som det ligger för att visa så mycket. Han är nog helt enkelt inte sådan. Egentligen har jag väl redan sett de varningstecknen långt innan vi ens blev ett par. Jag lade redan då märke till vilken stor skillnad det var mellan hans lite mer reserverade och självcentrerade sätt att vara, emot andra killars varmare och mer tydligt uppskattande tonfall. Då tolkade jag det som blygsel, eller ointresse. Nu vet jag bättre. Jag tror varken det handlar om blygsel eller ointresse, utan att han bara är ganska tystlåten om känslor, och tyvärr kanske lite självcentrerad och förmodligen inte fullt ut förstår betydelsen av att få sin partner att känna sig attraktiv, kvinnlig och uppskattad för den hon är och det hon gör.
Det här är jobbiga bitar som långsamt tömmer mig. Det blir efter ett tag allt svårare att ge. Inte att han inte visar några känslor alls, men vissa bitar kring detta ligger det en tydlig brist i. Långt bättre fungerar det från andra håll. Tänk om jag hade fått den bekräftelsen och hört de orden jag nu från flera fått, ifrån honom istället. Då hade det kunnat vänt den nedåtgående spiralen.
För att vara riktigt ärlig, så är det här en av de egenheter som jag misstänker lika bakom den frånvaro av långa förhållanden som finns i hans historia. Säkert komma jag ångra att jag skrev det. Men just nu känner jag mig besviken, för att det som är så lätt för andra är så svårt för honom. Varför kan mitt ex, enbart med en blick, få mig att känna mig mer uppskattad än han får mig?
Ps: Detta skrivet för några dagar sedan, men inte publicerat utan undanlagt i mitt arkiv då det var brist med tid.
Egentligen är det väl inte något fel i att bli sedd av andra än sin partner, som ett komplement. Felet uppstår när det enbart kommer från andra, och när man till och med i vissa perioder enbart får söka fram den från andra håll. Det känns fel tycker jag. Och jag tror definitivt att det kan ligga en fara i det. För en risk tror jag alltid kan finnas, hur liten den än kan vara, att det kan leda till mer...
Vi har haft den diskussionen, i ett ganska tidigt skede, om vikten av att få bli uppskattad och sedd av sin partner. Han verkade helt och hållet förstå, ändå är vi där nu. Jag har alltmer fått inse att han tyvärr inte är den person som det ligger för att visa så mycket. Han är nog helt enkelt inte sådan. Egentligen har jag väl redan sett de varningstecknen långt innan vi ens blev ett par. Jag lade redan då märke till vilken stor skillnad det var mellan hans lite mer reserverade och självcentrerade sätt att vara, emot andra killars varmare och mer tydligt uppskattande tonfall. Då tolkade jag det som blygsel, eller ointresse. Nu vet jag bättre. Jag tror varken det handlar om blygsel eller ointresse, utan att han bara är ganska tystlåten om känslor, och tyvärr kanske lite självcentrerad och förmodligen inte fullt ut förstår betydelsen av att få sin partner att känna sig attraktiv, kvinnlig och uppskattad för den hon är och det hon gör.
Det här är jobbiga bitar som långsamt tömmer mig. Det blir efter ett tag allt svårare att ge. Inte att han inte visar några känslor alls, men vissa bitar kring detta ligger det en tydlig brist i. Långt bättre fungerar det från andra håll. Tänk om jag hade fått den bekräftelsen och hört de orden jag nu från flera fått, ifrån honom istället. Då hade det kunnat vänt den nedåtgående spiralen.
För att vara riktigt ärlig, så är det här en av de egenheter som jag misstänker lika bakom den frånvaro av långa förhållanden som finns i hans historia. Säkert komma jag ångra att jag skrev det. Men just nu känner jag mig besviken, för att det som är så lätt för andra är så svårt för honom. Varför kan mitt ex, enbart med en blick, få mig att känna mig mer uppskattad än han får mig?
Ps: Detta skrivet för några dagar sedan, men inte publicerat utan undanlagt i mitt arkiv då det var brist med tid.
Kommentarer
Trackback
