Det rör på sig...
Skrivet idag torsdag 4 december.
På sistone har jag haft dåligt med möjligheter att sätta in skrivna inlägg, så ni får ursäkta att de inlägg jag skrivit sedan sist, inte blivit inlagda förrän nu. Ville ändå sätt in dom för att minnas hur jag tänkt och känt. Hur känslorna ständigt går upp och ner.
En stor sak har hänt sedan sist. Pv (exet) har äntligen fått tag på bostad. Äntligen skriver jag därför att det tillslut blev en väldigt jobbig väntan, även om det samtidigt känns sorgligt och jobbigt. Men allra jobbigast är det att leva med att inte ens veta hur länge detta tillstånd kommer vara. Att bara gå och vänta och inte veta om det blir flytt om några dagar (inte så troligt kanske, men inte totalt omöjligt ifall han hittat något som varit ledigt nu), eller om det inte skulle ske förrän ett bra antal månader bort. I värsta fall kanske inte förren i slutet av våren, eller kanske t.om till sommaren. Det blir väldigt påfrestande att gå omkring såhär. För mig har det alltid varit så att jag kan kämpa länge och väl på ett förhållande, när jag väl har de rätta känslorna. Men när jag väl gett upp, och gjort slut, så är det som att hela kroppen och sinnet ställer om sig och bara går åt ett håll. Även i situationer där jag faktiskt gett fler chanser, så har jag ändå inombords gett upp. Likadant känner jag denna gång. Visst kan jag sitta och undra gång på gång om jag verkligen tagit rätt beslut, men nu när jag väl gjort det så är det som att känslorna nu undan för undan håller på att lägga sig, och det är totalt opåverkat av mig. Det är inget jag rent medvetet gör. Det sker inombords.
Svårt att ordenligt i ord förklara vad jag menar. I princip varenda dag grubblar jag på om detta är rätt, eller om jag är på väg att göra mitt livs misstag. Men efter en liten stund när jag dragit upp vilka problem vi hade inför mig själv, så känner jag att det inte fanns någon annan utväg. Det är rätt beslut. Det är inte så jag vill leva, som det blev med honom, och som framtiden med honom såg ut. Och jag ser inte att det skulle gå att lösa alla de problemen. Men även om jag inser att jag inte skulle må bra av att fortsätta utan att jag tagit rätt beslut, så tar det inte bort att det känns för jävligt. Att det gör så ohyggligt ont att tänka på hur det var när vi träffades. Hur otroligt lycklig jag var. Hur jag tänkte att nu äntligen hade turen kommit till mig, att få bli lycklig, och träffa den rätta. Det gör så otroligt ont, att inse hur det blev. Att inse att han inte var som jag trodde, och att jag inte var som han trodde. Det skär verkligen i hjärtat.
