Minnen och sorg
Skrivet nu.
Från att ena stunden vara normal, sitta på jobbet och sammanställa sista tidens upplevelser med mycket inslag av irriation över Pv (exet), så faller jag plötsligt ned i svårmod på väg hem. Tårarna rinner när jag tänker på det som var droppen som fick bägaren att rinna över, som gör lika förtvivlat ont ännu idag. Det som fick mig att göra slut.
Känner mig så gränslöst ledsen över hur det blivit. Över vissa händelser och beteenden från honom. Över hur situationen är. Över livet. Inte första gången detta händer, utan oändligt ofta går dagarna i det här tecknet, när känslorna pendlar från ena ytterligheten till nästa. Där jag ena stunden längtar efter att få ut karln, och nästa är så förtvivlat ledsen över den förlorade bild jag fått av honom och av vårt förhållande.
Bloggen är ett ställe som verkligen blivit ett levande och väldigt tydligt bevis på hur allt förändrats. Gör ont att titta tilbaks och se hur det var förr. Samtidigt som jag ser och minns att det fanns många stunder från och med förra hösten då det kändes som att jag hade mer längtan efter honom än han till mig. Där jag hade mer längtan efter närhet. Då jag önskade få ut mer från vår relation än han verkade göra. Där jag längtade efter steg som han inte verkade känna samma sak kring.
Så återigen har jag kommit till slutsatsen att det nog var bäst som skedde.
Från att ena stunden vara normal, sitta på jobbet och sammanställa sista tidens upplevelser med mycket inslag av irriation över Pv (exet), så faller jag plötsligt ned i svårmod på väg hem. Tårarna rinner när jag tänker på det som var droppen som fick bägaren att rinna över, som gör lika förtvivlat ont ännu idag. Det som fick mig att göra slut.
Känner mig så gränslöst ledsen över hur det blivit. Över vissa händelser och beteenden från honom. Över hur situationen är. Över livet. Inte första gången detta händer, utan oändligt ofta går dagarna i det här tecknet, när känslorna pendlar från ena ytterligheten till nästa. Där jag ena stunden längtar efter att få ut karln, och nästa är så förtvivlat ledsen över den förlorade bild jag fått av honom och av vårt förhållande.
Bloggen är ett ställe som verkligen blivit ett levande och väldigt tydligt bevis på hur allt förändrats. Gör ont att titta tilbaks och se hur det var förr. Samtidigt som jag ser och minns att det fanns många stunder från och med förra hösten då det kändes som att jag hade mer längtan efter honom än han till mig. Där jag hade mer längtan efter närhet. Då jag önskade få ut mer från vår relation än han verkade göra. Där jag längtade efter steg som han inte verkade känna samma sak kring.
Så återigen har jag kommit till slutsatsen att det nog var bäst som skedde.
Kommentarer
Trackback
