Bara det inte händer något
Har under kvällen känt en olustig oro. Pojkvännen är bortrest, och det är halt på vägarna. Gick runt och vägde för och emot att ringa. Av någon anledning är jag alltid rädd för att ringa mobilt till personer som sitter och kör. Tänk om de kör av vägen i brådskan att svara telefonen. Eller under samtalet! Vet själv att jag för egen del kan bli lite halvfarlig när jag pratar under biltur. Alltså väntade jag...och väntade, men fick sådan ångest tillslut över att inte veta var han var. Var han kvar därborta? Eller hade han kommit hem? Eller satt han och körde hem? Fick alla möjliga skräcktankar och visioner, och kunde se bilder av olyckor framför näthinnan. Tänkte att det kanske var sista gången jag träffat honom, och en enorm tomhet gav sig tillkänna. Vill inte förlora dig! Älskar dig! Även om vi har våra jobbigare stunder, (vilka har inte det ?), så älskar jag dig och vill fortsätta kämpa.
Tilllslut gjorde jag valet att ringa. Var tvungen att få veta.
Han hade inte åkt ännu. Lättnad, men samtidgt en hemsk oro. Tänk om det händer något sedan. Om det här var sista samtalet =/. Hade varit bättre att höra att han kommit hem till sig och resan var över.
Varnade honom om väglaget, och de många trafikolyckorna som det stått om i tidningarna. Jag har även själv känt hur halt det varit ute tidigare under kvällen då jag gjorde en kortare biltur. Vädjade till honom om att ta det lugnt. Lät honom förstå att jag är orolig. Inget nytt för honom. Detta är något vi bägge känner imellanåt. En större oro än jag tror att många andra människor känner. I många år har jag fått lärt mig hantera denna oro, som imellanåt kunnat göra mig närmast illamående av ångest. Numera dock mer hanterlig, tack och lov.
Det har sin anledning att jag har denna oro, liksom han. Vi har båda mist någon extremt närstående. Varsitt barn. Sedan dess är inget sig likt gällande detta. Döden och att mista någon ytterligare, är något jag och han ofta fått känt sedan dess.
Åh bara han kör försiktigt! Bara det inte händer något!
